fredag 5 november 2010

En peruan och en kines om Trotskij

En i Sverige tämligen obetydlig del av den socialistiska rörelsen brukar kallas ”trotskister” efter den gamle ryske revolutionsledaren Leo Trotskij som en tid spelade en stor roll, sedan raskt marginaliserades och slutade med en ishacka i skallen. På senare tid tycks det som om svenska trotskister inte vill kallas för det längre (jag vet inte anledningen). En av egenheterna i denna grupp är att man ofta yttrar sig i mycket revolutionära termer (inga kompromiss-tomtar alltså!), samt att man i tid och otid deklarerar att man inte är stalinister. Jag frågade en gång en trotskist om vad man egentligen menade med den termen, men fick ett svar som verkade antyda att stalinist var den som man kallade stalinist. Inte särskilt upplysande. Dessutom tycker jag det är bättre att tala om vad man är för än vad man är emot. Det brukar visserligen vara svårare, men det för ändå debatten framåt.

Egentligen kunde jag lämna frågan här, men eftersom ett par texter om Trotskij och hans tankeströmning blivit bekvämt elektroniskt tillgängliga kan jag inte låta bli att göra en längre förklaring. Det är inga nollor som skrivit direkt: Peruanen José Carlos Mariátegui med en artikel från 1929 och kinesen Lu Hsün (stavas ibland Xun) från 1936. Stora kanoner alltså. Det som jag anser vara värdefullt med dessa texter är att de kommer från intellektuella i den illa utvecklade och nedtryckta halvkoloniala världen omkring 1930, personer med en skarp blick för olika tendenser även i det visserligen oberoende men ännu illa utvecklade Sovjetunionen. Om jag skulle föregripa slutsatsen så iakttog de den reellt existerande världen med dess problem och möjligheter och noterade att trotskisterna till skillnad mot stalinisterna tycktes ha stuckit upp huvudet i en annan rymd.



José Carlos Mariátegui, 1894-1930

Den peruanska artikeln finns tillgänglig på nätet i engelsk version, här följer några urklipp. Vad Mariátegui säger är i princip att Trotskijs högtflygande internationalistiska radikalism inte dög när det gällde att lösa Sovjets problem, utan det behövdes jordnära politiker som Stalin till det.

... events have not proven Trotskyism correct from the point of view of its ability to replace Stalin in power with a greater objective capacity to realize the Marxist program. ... In most of what relates to agrarian and industrial policies and the struggle against bureaucratism and the NEP spirit, Trotskyism tastes of a theoretical radicalism that has not been condensed into concrete and precise formulas. On this terrain, Stalin and the majority, along with having the responsibility for administration, have a more real sense of the possibilities. ...
Trotsky stood out from all his comrades because of the brilliant distinctiveness of his personality. But he not only lacked a solid and long-standing connection with the Leninist team. His relationship with the majority of its members had been quite uncordial before the revolution. … Moreover, Trotsky, it seems, does not possess the special talents of a politician as Lenin did to the greatest degree. He does not know how to gather men; he is not acquainted with the secrets of managing a party. ...
... with Trotsky at the command post, the opposition quickly took an insurrectionary and combative tone to which the majority and the government could not be indifferent.
Trotsky, moreover, is a man of the cosmopolis. ... But this very international sense of the revolution, which gives him such prestige on the world scene, momentarily robs him of his power in the practice of Russian politics. The Russian revolution is in a period of national organization. It is not a matter, at the moment, of establishing socialism internationally, but of realizing it in a nation that, while a nation of 130 million inhabitants that overflows onto two continents, does not yet constitute a geographical and historical unit. It is logical that in this stage, the Russian revolution is represented by men who more deeply sense its national character and problems.
Stalin, a pure Slav, is one of these men. He belongs to a phalanx of revolutionaries who always remained rooted in the Russian soil, while Trotsky Radek, and Rakovsky belong to a phalanx that passed the larger part of their lives in exile. .... For now, alone with its problems, Russia prefers more simply and purely Russian men.

Stalin var väl snarare 'pure Caucasian', men det spelar ingen större roll.



Lu Hsün, 1881-1936 


Den kinesiska texten finns på nätet på engelska, men här är den på svenska. Där ingår två delar: dels ett brev från en kinesisk trotskist till Lu Hsün, dels den senares svar. Bakgrunden var att japanerna höll på att knapra i sig bit efter bit av Kina samtidigt som inbördeskriget mellan de kinesiska kommunisterna och nationalisterna rasade. Kommunisterna lyckades dock utnyttja motsättningar på nationalistsidan och skapa en gemensam front mot japanerna. Detta upprörde kinesiska trotskister som skrev att kommunisterna … :

… övergivit klasståndpunkten, antagit ett nytt utseende, utfärdat kommunikeer och skickat representanter att förhandla med byråkrater, politruker, krigsherrar och t. o. m. folkmassornas bödlar och kräva en "enad front" med dem. De har gömt undan sin egen flagga och förvirrat folkmassornas medvetande för att intala dem att byråkrater, politruker och bödlar allesammans är nationella revolutionärer och i stånd att göra motstånd mot japanerna, och resultatet blir ofelbart att de revolutionära massorna överlämnas till bödlarna för att ännu en gång massakreras. Sådana skamlösa förrädarhandlingar från stalinisternas sida får alla kinesiska kommunister att känna skam.

Detta låter ju illa! Men det finns ju några modiga kämpar som står emot:

Vi har motsatt oss stalinisternas opportunism, blinda agerande och byråkratiska partisystem. och nu riktar vi ett bestämt angrepp mot denna förräderiets "nya politik".

Med andra ord: det var fel att försöka bygga en front mot japanerna som omfattade alla som på något sätt ville kämpa mot dem. Detta var inget annat än stalinistiskt förräderi, och trotskisterna ville i stället fortsätta inbördeskriget. Lu Hsün var inte imponerad. Han spolade trotskisterna och Trotskij själv, och antydde att det kunde finnas japanska pengar i bakgrunden. Med andra ord att förräderiet i själva verket var något som de kinesiska trotskisterna stod för. Här är ett längre utdrag, med polemik på hög nivå. Lu Hsün börjar med att sammanfatta brevskrivarens två huvudpunkter:


… för det första beskyller ni Stalin m. fl. för att vara byråkrater, och för det andra anklagar ni Mao Tse-tung m. fl. för att deras ståndpunkt "förena alla partier till gemensamt motstånd mot Japan" skulle innebära ett svek mot revolutionen.

Detta gör mig sannerligen "förbryllad", ty framgångarna för Stalins Sovjetiska socialistiska republikernas union inom alla områden i världen har ju ändå visat hur beklaglig Trotskij är på sin ålderdom, sedan han jagad i exil rotlöst drivit omkring och sjunkit ner i så djupt förfall, att han slutligen "var tvungen att" ta emot fiendens pengar. Då han nu driver omkring är det inte lika illa som den gången i Sibirien före revolutionen, ty vid den tiden fanns det förmodligen inte ens någon som kunde skänka en bit bröd. Och hans sinnesstämning måste vara en annan nu på grund av Sovjetunionens framgångar idag. Fakta talar tydligare än vältalighet, och han hade inte förutsett en så skoningslös vidräkning idag. Dessutom är er "teori" betydligt mer upphöjd än Mao Tse-tungs, inte blott betydligt mer upphöjd, den ena befinner sig helt enkelt uppe i himlen medan den andra är nere på jorden. Upphöjdhet är förvisso värd beundran, men det kan ändå inte hjälpas att denna upphöjdhet välkomnas just av de japanska inkräktarna, så därför är det oundvikligt att upphöjdheten faller ner från himlen och hamnar på den smutsigaste platsen på jorden. Eftersom er upphöjda teori välkomnas av Japan, kunde jag inte låta bli att känna mig lite orolig för er skull, då jag såg de prydliga tidskrifterna ni låtit trycka. Om någon offentligt spred ett rykte för att förtala er och sade att japanerna betalar er för att ge ut dem, skulle ni då kunna rentvå er helt och hållet? Detta säger jag nu inte alls som hämnd för att det tidigare bland er fanns somliga som tillsammans med andra personer beskyllde mig för att ta emot rubler. Nej, jag har ännu inte sjunkit så lågt, ty jag .tror inte att ni kan sänka er så lågt att ni tog emot japanernas pengar för att ge ut skrifter som angriper Mao Tse-tungs teori om gemensamt motstånd mot Japan. Det kan ni absolut inte. Men jag skulle allvarligt vilja göra er uppmärksamma på att er upphöjda teori inte kommer att välkomnas av de kinesiska folkmassorna, och att ert handlande går stick i stäv med det kinesiska folkets nuvarande moralprinciper.

Kan man dra några nyttiga slutsater ur detta för dagens konflikter då? - Ja, kanske att jordnära politik som griper tag i människornas dagliga problem har lättare att slå rot än proklamerandet av högtflygande principer som man inte kan äta sig mätt på! Och att man skall se upp med folk som verkar lite väl revolutionära i fel situationer, de kan ha betalt för det.

9 kommentarer:

  1. Som redan Orwell påpekade angående ryktena att trotskister skulle få betalt av den ena eller den andra skumma makten: Då skulle de väl ibland ha lite pengar.

    Det finns nog skäl att här också tillämpa Hanlons rakkniv: Misstänk aldrig en konspiration om vanlig inkompetens räcker för att förklara fakta.

    SvaraRadera
  2. När många unga från det ultrarevolutionära lägret utan några större svårigheter verkar hamna på andra sidan vid högre ålder (jag tänker närmast på England och USA) så kan man undra om inte en del av dem redan från början fanns på högerns bidragslistor. Men det är ju bara en undran.

    SvaraRadera
  3. Det med pengar är svårt. När det gäller viss politik är man minst sagt försiktig med kvitton. Att tyska koncerner stödde Hitler och hans parti också finansiellt är svårt även efteråt att bevisa.
    Jan Wiklund, varken Trotskij eller Hitler var inkompetenta.
    Så även tillämpning av Hanlons rakkniv gör att misstankarna med all rätt kvarstår. I båda fallen.
    Sixten Andréasson

    SvaraRadera
  4. Om Trotskijs inkompetens kan man läsa i en skojig essä av Peter Englund: Bröderna Marx i Petrograd. Den handlar om hur han skulle starta en revolution i Tyskland, vilket förstås gick helt åt skogen.

    Det finns inget som är så farligt som att bli sina egna framgångars fånge. Att ha gjort en braksuccé - och sen försöka upprepa succén enligt samma recept i en situation där det inte alls passar.

    Den som är tillräckligt smart lär sig, men för en sån som Trotskij tog det ganska lång tid att skruva ner förväntningarna till en realistisk nivå. Om han nånsin gjorde det.

    Och att utan bevis beskylla folk för att ha tagit emot nazipengar är rätt och slätt förtal.

    SvaraRadera
  5. Naziregimen var ett tidsbegränsat one-hit wonder, men det finns ju andra mer långlivade varianter som kan ha behov av en ultrarevolutionär opposition som aldrig får något vettigt gjort men som avleder en del missnöje i alla fall.

    SvaraRadera
  6. Ja, men innan man har rimliga bevis ska man inte anklaga nån. Det bara bidrar till illvilja och dålig stämning.

    SvaraRadera
  7. ... och den uppmaningen skulle jag glatt vilja skicka vidare till de personer som ständigt framhåller vad de inte är men samtidigt larmar om vad de tycker att andra är utan att ha så mycket på fötterna ...

    SvaraRadera
  8. Det här var ett riktigt intressant inlägg, som sätter fingret på en punkt i Kinas historia som i alltför hög grad blivit övervuxen av myter.

    I princip kan man väl säga att den där trotskistens brev till Lǔ Xùn är ett eko av trotskisternas kritik av folkfronten i spanska inbördeskriget.

    Men frågan om Maos attityd till det japanska angreppet är däremot inte så enkel som den vanligen framställs.

    Mycket av det material som framkommit på senare år tyder på att han faktiskt välkomnade det japanska angreppet och att hans antijapanska front egentliggen syftade till att låta japanerna åderlåta de kinesiska nationalisterna medan hans egna styrkor huvudsakligen passiva väntade i bakgrunden.

    Listigt, mycket listigt, får man väl säga!

    SvaraRadera
  9. Du menar "att sitta på berget och se tigrarna slåss" kanske? Den vidare kampen mot japanerna verkar i alla fall inte ha varit så lyckosam för Chiang Kai-shek och hans nationalister. Trots att man nu inte hade kommunisterna att slåss emot.

    SvaraRadera