Det finns ett blogginlägg från 18 september 2007 där jag lade upp några bilder från demonstrationen mot regeringspolitiken. När jag nu sitter och sorterar och rensar bland gamla bilder har jag kommit fram till hösten 2007, och här är ytterligare ett par bilder från detta historiska tillfälle.
- Historiskt?
- Ja, man kan väl säga att det var en historisk situation så tillvida att demonstrationens utformning visade vart vinden blåste: missnöjet med regeringen var stort, men den parlamentariska oppositionen och den officiella fackföreningsrörelsen höll sig borta. Och det gjorde nog att deras chanser redan då raskt minskade, om det nu var ett regimskifte som åsyftades. Inte ens Vänsterpartiet ställde upp annat än i form av någon eller några partiföreningar som agerade på egen hand. Det man kunde uppnå från SAP:s och V:s håll var att hålla tillbaka opinionen mot regeringen med förhoppningen om att det skulle ordna sig ändå - men rätt många gick inte på den finten. Proffspolitikerna och deras politiska konsulter sköt sig själva i foten.
Har för mig att Aftonbladet skrev i en ledare för några dagar sedan (hittar inte igen den nu) att korruption hos LO-ledningen gjorde att socialdemokraterna inte kunde slå hårt mot regeringen. Då hade man bara fått igen från regeringen med samma mynt. Ja, med sådan opposition blir resultatet inte så bra, och det kunde man räkna ut för länge sedan.
Tillåt mig att tvivla på att det är LO som hindrat S från att slå "hårt" mot regeringen under oppositionstiden. Problemet med att slå hårt mot Alliansen var nog att då var man tvungen att slå "hårt" mot den politik man själv fört i 12 år.
SvaraRaderaLena Sommestad i senaste bloggposten:
"De socialdemokrater som – liksom jag själv – ifrågasätter privata företag i vård och skola, konkurrensutsättningen av kollektiva transporter eller begränsningarna i kommunernas rätt att själva bestämma räckvidden för sin verksamhet, vi betraktas ofta som en vänsteropposition. Ibland ombeds vi till och med tiga om våra extrema åsikter."
Man kan väl säga att det var LO-ledarnas beteende, vad de gjorde snarare än vad de sade, som var en hämsko för en hårdare ton från socialdemokraterna. Sedan passade det naturligtvis bra för den nyliberala falangen inom S, eftersom oppositionen mot den inte vågade bli särskilt högröstad.
SvaraRadera"Sedan passade det naturligtvis bra för den nyliberala falangen inom S, ..."
SvaraRaderaFinns det fler falanger än denna hos S? Visst hör man ett och annat pip från de djupa rörelseleden men att kalla det falang eller opposition är väl ändå en viss överdrift.
Nämnda Sommestad som t.o.m. varit minister fick en osäker riksdagsplats och blev utslagen. Hur många av de som kom in i riksdagens stugvärme ägnar sig åt en kritik som Sommestad gör, klart där finns ju oförvägna skåningar som Morgan J men annars verkar det tunt. Förövrigt verkar de som är beroende av partiet för sin försörjning ganska hovsamma i sin eftervalsanalys. Att lägga direkt ansvar på Sahlin verkar inte vara tillrådlig.
Om man säger "den fullständigt dominerande falangen i alla fall vad det gäller att höras" kanske det är bättre?
SvaraRadera