Sieg heil i Utvärtesdepartementet

Förbundsrepublikens utrikespolitik attackerades ständigt från öst, framför allt från DDR. 1965 publicerade den östtyska regimen en ”Brunbok” (Braunbuch) som pekade på kontinuiteten mellan Hitlers och Bonns utrikesministerier och framställde de ledande västtyska diplomaterna som gamla nazister. Anklagelserna stämde i de flesta fall, men då de kom från DDR gynnade de snarare de anklagade än skadade dem. I det kalla krigets polariserande klimat befästes myten om AA som en tillflyktsort för Hitlermotståndare, och i det nyinrättade ministeriet skyddade och anställde man varandra. 1951 var 42 procent av de ledande diplomaterna före detta NSDAP-medlemmar – ännu fler än under nazitiden.

Ovanstående intressanta citat kommer från en artikel i Svenskan om vad de tyska diplomaterna i Auswärtiges Amt (AA - Utrikesdepartementet) hade för sig under hitlerepoken. Det framgår av artikeln att vad nya historiska forskningar kommit fram till är egentligen inget nytt. Tyska utrikesdepartementet var inte mindre aktivt i herr Hitlers tjänst än andra grenar av den tyska förvaltningen. Det är bara det att man efter kriget försökte snacka sig till en snyggare position, och lyckades med det på grund av höga beskyddare. Som gamla nassar var ju diplomaterna pålitliga antikommunister och därmed fortsatt användbara.

Rubriken till artikeln är att "skulden har hunnit ifatt diplomaterna". Vore det inte bättre att säga att skulden funnits där hela tiden, men så länge det fanns anledning att skydda dessa individer (och ännu mycket ruskigare figurer, av vilka en del plockades över till Överste Skyddsherrens hemland USA) så kunde de känna sig lugna?


På tal om "lär om historien": vad lär sig dagens diplomater av det här? Inte bara i Tyskland, utan exempelvis i Sverige? Kan det tänkas att det finns en och annan gynnare i Arvfurstens palats vid Gustav Adolfs torg som kanske inte i framtiden inte vill kännas vid allt han/hon gör idag? Sverige är ju ingen stormakt, men kanske någon gör fula saker i stormakters tjänst? Kan det bli ämne för en ny "brunbok", eller skall vi övertygas av flödande svador om att "vi var minsann inte inblandade, vi var emot hela tiden ..."?