SJ och de svenska järnvägarna verkar vara ett typfall (det finns ju ett antal andra som också skulle kunna vara typfall) på hur företag inte skall skötas. "Varumärket" har kapsejsat så det dånar om det. Det är klart att vädret spelar sin roll, men bussarna går ju. Till och med statligt ägda norska bussar.
Den avreglerade och alltmer opålitliga järnvägen skulle kunna tas som ett exempel på en långsam och plågsam systemkrasch som har många komponenter och som inte bara handlar om offentlig eller privat drift utan faktiskt hur hela samhällssystemet fungerar. Det är väldig skillnad på ett nytt och uppåtgående system som har sina brister men där alla ser att det ändå blir bättre hela tiden, jämfört med ett allt äldre och tröttare system som får allt svårare att ta hand om ens uppenbara fel. Ett gammalt och handlingsförlamat system som är skrämt inför resoluta felsökningar och åtgärder eftersom detta innebär ett hot mot insuttna intressen. Då får sönderfallet hellre fortsätta och polisen jaga den som protesterar.
Vad finns i botten av det hela, vad är det för krafter som bromsar? - En lösning kan vara att produktivkrafter och ägandeförhållanden som ligger i samhällets botten inte längre kan fungera som drivkraft, som en brasa under ångpannan. När de hackar och får stopp sprider det sig genom hela samhällskroppen. Vad det gäller USA har observatörer som Robert Reich och Paul Krugman pekat på att den allt snedare inkomst- och förmögenhetsfördelningen i landet gör att det inte investeras så mycket. (Och som ett par inlägg hos Lennart Frantzell visar, här och här, så sker nysatsningar i IT-påhitt som blir allt billigare och som inte skapar så mycket verkligt nytt drag i ekonomin - det blir ingen ny upplaga av efterkrigstidens guldålder i IT-åldern.)
Enorma samhälleliga resurser ligger oanvända, det finns enorma satsningar som kan och borde göras och som borde vara lönsamma på sikt ... men ... det är stillastående, panik hos de många och bonusfest hos några få. Jag har varit inne på synpunkter om vanhävd tidigare, bland annat här, (försök annars med taggen "vanhävd" nedan för några ytterligare träffar) och de tankarna kanske fortfarande är värda att ta upp i det här sammanhanget. Kontrollen över kapitalet har blivit till en broms i samhällets utveckling på alla nivåer. En vanhävdskommission skulle nog kunna studera och snabbt rapportera om åtgärder vad det gäller exempelvis våra järnvägar.
Jag tar mig friheten att kopiera in vad läsare Jan skrivit till ett av mina tidigare inlägg:
Problemet är att vi i hela världsekonomin har en såkallad kondratiev B. Det betyder ungefär samma sak som överproduktionskris - produktionsapparaten är så effektiv att folk inte har råd att köpa allt som produceras i dess kärna. En massa pengar hopas och det finns inget lönsamt att satsa dem på, så de går in i ren spekulation istället.
Sånt här inträffar periodiskt, och tar slut när vi lyckas samla oss politiskt till att se till att spekulationspengarna används för att bygga upp ett nytt stort sjok av produktionsresurser för något helt nytt. ...
Problemet är att detta inte görs om det inte finns en rörelsemobilisering som makthavarna är en smula rädda för. Någon måste rikta en blåslampa i baken på dom för att de ska orka lämna den sköna lata spekulationen och satsa på något konstruktivt.
Följdfrågan kan då bli om det egentligen lönar sig med blåslampor längre? Det finns en liten överklass som är mer intresserad av att spekulera, parasitera och slösa än att vara samhällsnyttig. Den har ingen lust att vara särskilt samhällsnyttig eftersom det inte verkar lönsamt - så varför då ens tillåta att den fortsätter att strypa samhället genom sin egoism och inskränkthet och oförmåga att hantera samhällsdriften?
När politiker accepterar avregleringar och privatiseringar har de indirekt sagt att de inte tror på sin egen kompetens att sköta viktiga samhällsfunktioner. När detta leder till att utomdemokratiska krafter som inte heller är särskilt effektiva (annat än att fakturera och bonusera) tar över finns det anledning att verligen ställa vassa frågor. Det kan ju vara så att hela gänget - politiker och privatiserare - faktiskt är lågkompetenta, men de biter sig fast. Lyckan måste ju vara att ockupera en tidigare offentlig verksamhet som fortfarande i praktiken betalas med offentliga pengar. Men om man nu talar om att "vara försiktig med skattebetalarnas pengar" kan man fråga hur förhållandet är mellan teori och praktik? Man slarvar bort pengar, och förskingrar eller slarvar sönder vår gemensamma egendom. Vem tjänar på det?
Förmodligen skriker överklassen om "terrorism" om någon försöker sig på att jaga med blåslampa, men det är väl inte mycket att bry sig om (så länge ingen tar det på allvar och den statliga våldsapparaten träder in). Det kanske löser sig om ett tag i alla fall, när nya krisvågor slagit till och rivit undan mattan under fötterna på en massa överklassare, men skall man tolerera mellanperioden av lidanden för de människor (den absoluta majoriteten) som inte tillhör överklassen? Just förstörelsen av mänskliga och materiella värden skulle kunna vara ett skäl att försöka göra systemkraschen kortare och mindre plågsam.
Då, för åtti år sen, bestod blåslampan av en välorganiserad och i alla fall periodvis militant arbetarrörelse, plus diverse antikoloniala rörelser i framför allt Indien och Kina. De var skäl nog för överklassen att bestämma sig för att den kanske måste arbeta i alla fall, och inte bara spekulera.
SvaraRaderaProblemet nu är att vi inte ser någon lika stark antisystemisk aktör. Det tycks finnas tillräckligt för att den latinamerikanska överklassen ska bestämma sig för att bli någotsånär hederlig. Och i Ostasien tycks det ju också fungera någotsånär. Men knappast här. Än så länge sitter vi bara på våra stjärtar och undrar när någon annan ska ta initiativ.
Vi får hoppas att det är ketchupeffekt som råder. I pigs-länderna verkar det i alla fall röra på sig lite. Och vi är väl alla pigs-länder vad det lider.
Det typiska med revolutioner är att man först i efterhand förstår varför man redan i förhand borde ha förstått att de skulle bryta ut. Och att en genompassiviserad och genomkommersialiserad ungdom som den engelska plötsligt skulle börja protestera när man sparkar på den har kommit som en överraskning i efterhand för vissa personer. Bara för någon månad sedan tutades ju ut att det bara var de tokiga fransmännen som strejkade och demonstrerade, något sådant kunde naturligtvis inte hända i England.
SvaraRaderaMen Latinamerika och delar av Asien har en roll att spela i det hela som inspiratörer, antar jag. När det går upp för folk i gemen vad "sparsamhet" verkligen handlar om kan det bli verkligt livligt. Vem vill bli rånad till förmån för de som redan är rika?
Problemet är väl att de styrande lärt sig att de kan strunta i vilda protester och stora demonstrationer. Dels ser man till att de demonstrerande framställs som terrorister i media, och alltså inte får så många sympatisörer, dels vet man att folk ledsnar på att protestera så småningom - bara man struntar i dem tillräckligt länge. Och ser man dessutom till att behandla en del av demonstrerande väldigt illa, som i Göteborg och Köpenhamn, och drar till med rejäla straff, ja då vinner eliten - igen.
SvaraRaderaDe styrande har dock problemet att systemet som de försvarar är i allt snabbara söndervittring. Det blir allt svårare att hålla samman bitarna och motivera varför man skall göra det över huvud taget.
SvaraRaderaHelt apropå: Läser om Ungern som kört IMF:s pådyvlade svångremspolitik i fyra år. Hjälpte föga: sänkt kreditbetyg och högre räntor. Alltså, vad tusan, har folkflertalet helt givit upp? Eller är massorna drogade, för inte kan de vara så obildade/oupplysta??
SvaraRaderaOm man vill ha sunda finanser gäller det att hålla såväl IMF som privatbankerna på behörigt avstånd. De länder som följt IMF:s diktat och låtit bankerna härja fritt har fått problem.
SvaraRaderaKerstin: Alldeles riktigt, de som bara demonstrerar och hänvisar till sin status som medborgare kan bara hjälpa till. Men den verkliga makten ligger i strejkvapnet. Demonstrationer kan hjälpa till att upprätthålla modet hos dem som strejkar, inte mer.
SvaraRaderaSen kan demonstrationer också vara katalysatorer. Effektivast blir det när myndigheterna beordar polisen att öppna eld men polisen vägrar, bl.a. för att de har egna familjemedlemmar bland de demonstrerande. Då kan det få stor effekt.
I varje förhandling måste man ha något att erbjuda eller hota med som motparten tjänar på att gå med på. Att bara gå och vifta med plakat och utan att sätta kraft bakom orden är dömt att misslyckas. Att sätta sin tillit till överhetens godavilja är ingen framkomlig väg.
SvaraRaderaFör ett antal decennier sedan var politikerna oroade för att folket skulle straffa dem för hög arbetslöshet etc. Men nu mer är blocken hör som i andra länder förvillande lika och står i grunden för samma nyliberala arbetslöshetspolitik. De etablerade partierna har också omgärdat sig själva med av medborgarna betalda förmånssystem så att de är helt ekonomiskt skyddade och riskerar ingen egen välfärd om medborgarna skulle straff dem vid valurnorna.
Blir eliterna lättare eller svårare att avsätta om de lyckas isolera sig från folket? Svaret är inte givet. En isolerad grupp kan vara oåtkomlig och verka osårbar, men den kan också göra sig sårbar genom att samarbetande grupper som tillhör folket känner sig förfördelade och inte vill vara med längre (ungefär som Jan antyder). Man kan göra mycket med bajonetter, men inte sitta på dem, för att citera gammal fransk klokskap. Ju mindre eliterna kan legitimera sin roll ideologiskt (därför att elitmakten är så uppenbart samhällsskadlig), och ju mer de är beroende av inköpta knektar, desto skakigare torde deras välde vara. Och däri ligger hoppet.
SvaraRaderaApropå SJ så handlar det alltid om SJ:s problem med förseningar osv i media. Det finns ju tio aktörer till som kör persontåg men det framkommer ju aldrig i media om de har problem. Vilket de ju självklart har eftersom vädret knappast gör skillnad på privata och statligt skötta tåg(kanske Trafikverket gör det?).
SvaraRaderaMen varumärket SJ skall väl sablas ner till varje pris eftersom allt statligt är fult nuförtiden.
Du har rätt, men en delförklaring (förutom att skumma krafter försöker komma åt just SJ) är att situationen på tågfronten är så rörig numera med alla så kallade aktörer, så att alltihop slås ihop till SJ i dagligt tal. SJ är man ju van vid och vet vad det är. Detta även om det exempelvis är Banverket eller en privat tågkörare som Tågkompaniet som är boven. Den verkliga boven är de krafter som malt sönder gamla SJ.
SvaraRadera