Rätt till uttryck och det socialt mediala

De här bilderna fotograferade jag från en bildskärm på en utställning för flera år sedan. De känns aktuella på något sätt. Hur är det med rätten att uttrycka sig, exempelvis? Den var ju i ropet ännu för några tiotal år sedan när hemska Sovjet var ett land där "man inte får säga vad man vill", och även nyligen vad det gäller länder som är i konflikt med "världssamfundet" (detta är ungefär lika med USA och dess pudlar à la Bildt). Där måste man få uttrycka sig. Men när kris och oro kryper in även i "världssamfundet" och dess lydstater minskar intresset för yttrandefrihet och personlig integritet. Och X-et i expression blir plötsligt till övertejpade munnar och ögon. Vi skall inte få se, vi skall inte få tala!


I den följande bilden skojar artisten med det moderna community-begreppet. Folk går där med hörlurar i öronen och är kopplade snarare till cyberrymden än till den högst påtagliga människan bredvid. Men vi vet ju att även dessa sociala media har en betydelse i den moderna rörelsen: det var upprop via sociala media som startade aktionerna jag skrev om här i England. (Och i andra sammanhang har sociala media visat sig utmärkta exempelvis för att få fram information i katastrofer, som vid jordbävningen på Haiti.)

Den aktuella uppmaningen till "bank run" i några länder, som protest mot alla dessa parasiterande banker ("för stora för att gå i konkurs") är också ett fenomen som kommit den vägen. Här har vi ett förhållande som Marx skrev om i Kommunistiska Manifestet för länge sedan: med bättre kommunikationer går det snabbare för folk att organisera sig till kamp. Därför kan man fråga sig hur länge oberoende sociala media kommer att överleva när överklassen blir desperat. Kan man tåla att enskilda medborgare går förbi alla etablerade institutioner och vädjar direkt till sina medmänniskor? Den gamla arbetarklassen är till stora delar sönderslagen, demoraliserad, nedtryckt av sina numera odugliga organisationer - men via sociala media kan ett nytt klassmedvetande växa fram. Och det kan bli något vassare än hos de trötta socialdemokrater som för femtioelfte gången försöker rädda ett sönderfallande samhällssystem.