På toppen av en sjunkande våg?

Jag har senaste numret av Historisk Tidskrift liggande här för läsning (det är så fördömt mycket att läsa, man hinner inte med!). Dess tema är i alla fall "la longue durée", de långa linjerna i historien. Det är de trögrörliga, djupgående processerna i samhällenas utveckling (om jag förstår det rätt), till skillnad mot snabba ytliga förändringar och ryck hit och dit. Medan ytan är lättrörlig är basen desto stabilare, och långsiktigt är det basen som bestämmer hur historien kommer att utvecklas.

Det där med "långa linjer" fick mig att tänka på en havshorisont med vågor. Vågorna är bara en liten del av det väldiga havet. En bit ner i djupet märks de inte ens. Så har det varit för större delen av mänskligheten under tusentals år: vågorna drar förbi, ibland blir det som en ödeläggande tsunami, men ofta går livet sin gilla gång utan större förändringar från dag till dag eller år till år. Herrarna kommer och går, bonden på åkern och hans gumma består.

Men om man är på toppen av en våg kan det gå undan både uppåt och nedåt med rasande fart. Jag undrar (och det är ingen originell fundering) om inte detta är vad som händer i vår del av världen just nu. Under några hundra år steg västerlandet upp som en fruktansvärd stormvåg, högt över oceanens yta, och svepte ut över världen. Framsteg och ödeläggelse gick hand i hand. Vi västerlänningar - eller om vi skall säga några länder på båda sidor om Nordatlanten huvudsakligen - har levt på vågkammen och kunnat skåda ner på den omgivande oceanens små krusningar. Men sedan årtionden har det gått utför, och det går utför allt snabbare:


Svenskan skriver:

Ett sällsynt tronskifte i världsekonomin kan bli verklighet i år, ett skifte av ett slag som bara inträffat två gånger tidigare under de senaste 250 åren, enligt den brittiska finanstidningen Financial Times. I år väntas nämligen värdet av varutillverkningen bli större i Kina än i USA. När det sker lämnar den amerikanska tillverkningsindustrin sin globala förstaplats efter mer än hundra år.

... [Kina] har redan blivit världsetta i varuexport, och förra året tog Kina över Japans position som världstvåa i BNP.

Man kan placera tiden för nedgångens början vid olika tidpunkter: kanske Första världskrigets jättekatastrof, kanske depressionen under trettiotalet, kanske 1945 när USA för ett kort ögonblick var världens industriella centrum. Utvecklingen verkar ändå tydlig: medan vår vågtopp ohjälpligt sjunker så stiger havsnivån. Det sker en utjämning. Det som för en kort tid sedan var unikt för oss blir allmängods globalt sett, samtidigt som vi på toppen får simma omkring bland alla andra och försöka hålla huvudet över ytan. Havet är "la longue durée", och där måste vi lära oss att leva.

Om världen under några hundra år har varit allvarligt i otakt i sina delar, så sker nu en ny synkronisering. Det är därför som USA:s "medelklass", eller svenska tjänstemän, börjar känna sig alltmer oroade för sin framtid.  Det finns anledning till det, i alla fall om man vill betrakta resten av världen från en evig vågkam. Jag tror det var cirka fyrtio år sedan som en ekonom varnade för att de höga lönerna för arbetare i industriländerna i väst kunde vara en historisk parentes. Sett i mycket långa perspektiv ligger en arbetarlön normalt ungefär på existensminimum. Han verkade inte vara helt fel ute. Att USA håller på att glida ner i Tredje världen tycker många är en rimlig tolkning av vad som pågår nu. I stället för dynamisk utveckling tidlös fattigdom och stillastående - så blir det om inga motåtgärder vidtages.

Som framgick av artikeln i Svenskan är det inte bara Kina som jobbar sig upp. Framsteg görs på olika håll. Frågan är hur man bygger en positiv politik ur dessa förhållanden i de länder som nu glider ner från vågkammen. För det är naturligtvis ingen naturlag att nedgången leder till krasch, katastrof och avgrundsdjup fattigdom. Här krävs det skarpare hjärnor än några sverigedemokrater och motsvarande som dillar om "invandrare" som om invandringsstopp kunde få upp oss på toppen igen. Det krävs tänkare av annan kaliber än de gynnare som nu huserar i Allians och (före detta) Rödgrön allians. Det krävs folk som kan tänka framåt i stället för på nästa val, och som kan få ut de nya positiva tankespånen till folk i gemen. Skall vi lösa det här med ... ny penningpolitik? - Jag kanske återkommer om det.