Jag följer inte allt vad som skrivs om Egypten och har bara en allmän överblick, så när detaljer kommer kan man bli överraskad. Juan Cole skriver ett inlägg som börjar med en utskällning av Obama (inget nytt med det, killen är storfinansens nickedocka) men som sedan går över till "Wael Ghonim, the 28-year-old Google executive who helped instigate the Egyptian uprising".
Och där börjar det bli verkligt intressant. Man skulle ju kunna förvänta sig att en tjänsteman i ett modernt IT-företag skulle låta lite liberal på sin höjd, men den här killen går ner på (folk)djupet. Det är inte bara att Mubarak och hans regim och undantagstillstånd skall bort, det handlar om saker som mat för dagen, minimilön, arbete eller annan hjälp till de arbetslösa - sådant som berör en stor del av Egyptens fattiga befolkning och som gör att folkresningen mot Mubarak och hans gäng kan förankras i de fattiga områdena. Och det tycks som om arbetarna, som ju strejkade redan tidigare, spelar en alltmer framträdande roll i upproret enligt en uttänkt plan. Det är när folkmassorna kommer i rörelse som man verkligen kan få förändringar man kan tro på (i motsats till Obamas pladdrande). Man kanske kan jämföra med när 1950-talets ganska liberala cubanska revolutionärer mötte eländet på landsbygden och raskt radikaliserades?
Hoppas att Ghonim tänker på att ha en bra säkerhetsapparat omkring sig. Han kan vara ämnet till en stor framtida folkledare, och sådana uppskattas inte på alla håll. Antagligen skulle omvärlden kunna svälja att inte bara Mubarak, utan åtskilliga i hans regim, försvinner genom någon fallucka, och att den parlamentariska demokratin slår igenom i Egypten, men inte att det blir djupgående sociala förändringar och att arbetare och bönder rycker fram i ledningen. För då är det inte bara byte av folk som sitter på samma gamla stolar, utan det blir nya stolar också. Sådant kan vara smittsamt. Det är frågan om inte en del av smittan till och med kan spridas över Atlanten och inspirera (ibland i och för sig helknasiga) regeringsmotståndare i USA.
Vad en marxist skulle peka på är nödvändigheten att riva ner och sopa bort den gamla statens våldsapparat. Så länge de gamla poliskårerna och den gamla militärapparaten finns kvar går folkets revolution inte säker, så länge kan en våldsam motrevolution komma. Med andra ord skulle åtminstone den högre militärledningen behöva sparkas ut ganska snart. Men är det möjligt? Kommer sådana signaler vet nog Obama och hans kompisar på vems sida de står!
En infödd Söderbo vid namn Björn sitter i sitt Stockholms-ide och brummar och tänker om politik och samhälle, konst och litteratur, vetenskap, natur och filosofi. Och lite annat också, när andan faller på.
Börjar det inte se så dystert ut som att USA tagit ställning nu - FÖR Mubarak, och därmed är den fredliga revolutionen körd.
SvaraRaderaDet officella USA vinglar hit och dit. Enligt halvåttanyheterna på radion är Obama nu väldigt kritisk mot Mubarak igen, liksom EU. Klart att man vill bli av med en gubbe som numera är en belastning i stället för en tjänstvillig underhuggare. Svårt att säga att en enskild händelse är avgörande, men dagens demonstrationer kan betyda en hel del för vad som händer framöver.
SvaraRaderaDet är nog som jag alltid ansett, imperiet är inte lika mäktigt som en del imperialistteoretiker vill göra gällande, imperiet kan inte bara peka med hela handen och bli åtlydd. Imperiet spelar med de kort som finns i den giv som är. Man väljer inte vem som ska sitta var, man får spela med de givna korten. Det farligaste för imperiet är om detta tillkortakommande blir alltför allmänt accepterat. Ett av de stora misstagen Bush och neocon-gänget begick vara att tro på sin egen militära oövervinnlighet och faktiskt börja använda militären i stor skala. Före Bush var imperiets enorma militära makt i siffror och teknik respekterad och fruktad, efter Bush vet alla att den inte alls är lika effektiv som det gavs sken av.
SvaraRaderaOch nu ska mähät Obama försöka visa imperiepondus, Obama kompromiss Change som vanligen lägger sig redan innan förhandlingen verkligen börjat.
Låt oss hoppas att vare sig USA eller EU blandar sig i
SvaraRaderaEldorado
Obama skulle säkert föredra en utveckling liknande den när Marcos tvingades bort från Filippinerna. Dvs att nån som hela den härskande klassen respekterar tar över, nån som kan splittra oppositionen och få det aktiva missnöjet att marginaliseras och minska.
SvaraRaderaMen även om detta händer är det ett steg framåt. Filippinerna är ett bättre land idag än under Marcos.
Eldorado: USA är ju så insyltat i egyptisk politik att man sitter där med skägget i brevlådan och kommer att dras med i vad som än händer. Problemet är ju, som Teckentydaren visar på, att man inte är kvar i en riktig maktposition längre. Man kontrollerar inte massrörelsen på gatorna, och regimen i Kairo lyder inte order längre - och Obama saknar auktoritet att ge order längre. Visserligen har man skickat hangarfartyg, men vad kan man använda dem till?
SvaraRaderaEU kan vi däremot räkna bort.
Jan, man funderar nog på en lösning i filippinsk stil, men problemet kan vara att det är svårt att upprepa historien. Och detta ännu mer i ett område är väldigt mycket är olikt. Det räcker ju med att peka på den eviga Mellanöstern-konflikten som inte har några direkta motsvarigheter i Filippinerna. De grupper i Egypten som vill ställa upp på en lösning i den stilen kanske sopas bort "tack vare" Mubaraks hallstarrighet att klänga sig fast vid makten. Det är faktiskt imponerande hur trogna självhärskare och kuppmakare plötsligt kan bli till grundlagens föreskrifter!
SvaraRaderaJu längre tiden går desto större blir nog risken att det kan bli en ny regim som USA och Israel får svårare att göra affärer med. Man kan tänka sig att både Mubarak, Suelimannen m.fl. tuggar fradga över att de inte kan använda sedvanliga pålitliga metoder för att kväsa det oregerliga folket. Själv trodde jag nog risken för att det skulle dö ut efter söndagens demonstration var överhängande. Men som det ser ut har utvecklingen varit snarare tvärtom.
SvaraRaderaMubaraks och elitens ”misstag” var att de inte tog i med full kraft direkt och inte ställde till med mindre massaker som kväste upproret, det hade nog Obama och våra illustra EU ledare kunnat släta över, nu sitter man där med hela världens ögon på sig.
Ett ”misslyckande” för den nyliberala ”krigskonsten” där det ska vara ”lean and mean” och snålheten bedrar ”visheten”, typ som Rumsfeldt och Iraq, för lite resurser för att ta kontroll när man väl invaderat. Man måste veta när man inte ska snåla på resurserna.
Till lycka för Egyptierna så här långt, iofs kanske mindre bra för Irakierna som det utvecklade sig.
När man hör dessa diktatorer som Mubarak och Suelimannen försöka kommunicera med folket inser man hur avskärmade de är, hur lite de begriper av smart ”demokratisk” maktutövning. Inte behöver västs ”demokratier” hålla på som de gör, man blåser folket på konfekten helt utan att behöva gå till diktatoriska excesser. Man konstruerar en verklighetsfantasi som säger att blåsningen är ekonomiskt nödvändig för folkets egen skull. Och folk sväljer det utan att protestera i någon större utsträckning.
Kanske Mubarak så att säga har gjort motståndet en tjänst genom att visa på hur omöjlig han och hans gäng är, och att de helt enkelt måste lyftas bort. Det ser ut som en junta som tappat kontakten med verkligheten, och det får ingen diktator göra för då är det klippt.
SvaraRaderaBra kommentarer här men den bästa rubriken såg jag i junge Welt av Karin Leukefeld i junge Welt:
SvaraRaderaMubarak geht baden.
Han går å badar syftande på hans palats i Sharm-el- Sheikh vid Röda havet dit han har flugit.
Sixten Andréasson
Så har vi då sett en förändring. Jag måste erkänna att jag inte trodde att Mubarak skulle gå, och om han ändå gjorde så var jag rätt säker på att Suleiman skulle ta över. Inte ens detta hände - istället tog militären över.
SvaraRaderaDärefter kan man bara konstatera att man inte har en aning om 1) vad som faktiskt hände 2) varför det hände och 3) vad som kommer att hända nu.
Bara att hoppas på det bästa nu, en demokratisk regering till slut,, som inte retar upp, eller får Israel att känna sig för mycket hotat.
Sixten, han kanske kan bli hajmat om han inte ser sig för, gubbtjyven!
SvaraRaderaKerstin, eftersom hysteri (verklig är spelad) förefaller vara ett israeliskt normaltillstånd numera så är de nog redan uppjagade så det räcker.