måndag 11 april 2011

Misslyckades kulturrevolutionen?

Jag har sett påståenden om att kulturrevolutionen i Kina, en av de stora politiska omvälvningarna under det förra århundradet, var ett misslyckande. Det är klart: det gick inte många år efter upphovsmannens död innan Kina styrde över till en råkapitalistisk modell i stället för att fortsätta längs den socialistiska vägen. Om något företag lyckas eller misslyckas måste väl detta knytas till vad den eller de personer som startade det hela tänkte sig för utfall. Om tanken var att folket skulle bli starkt och medvetet nog att slå tillbaka så slutade ju projektet (åtminstone kortsiktigt) illa.

Men vad tänkte Mao själv? Trodde han att en kulturrevolution slutgiltigt skulle lösa problemen med kapitalistiska tendenser i Kina och göra landet oemottagligt för en sådan utveckling?

Något sådant trodde han inte, snarare att det skulle behövas fler omvälvningar i framtiden. Överhuvud taget trodde han att det alltid kommer att finnas reaktionärer, och dem är det rätt att göra uppror mot. Och tänker man på det sättet kan man säga att möjligheten för ett misslyckande finns inbyggt i det man gör, att det i själva verket alltid måste bli ett misslyckande. Sopar man bort en fiende sticker snart nästa upp huvudet. En motsättning försvinner men en annan kommer. Vi kommer aldrig till ett Utopia utan motsättningar och konflikter.

Man kan se kulturrevolutionen som framgångsrik i att slå sönder gamla skadliga feodala strukturer i Kina och därmed röja vägen för den kapitalistiska explosionen under slutet av 1900-talet. Jag tror inte att Mao skulle ha blivit förvånad över den utvecklingen. Men han skulle också peka på den revolutionära potential som hela tiden finns hos folk som utsätts för och kämpar mot "elaka herrskap". De som leder Kina idag var unga under kulturrevolutionen och är medvetna om detta.

För den som är bekant med grunddragen i den dialektiska filosofin är detta inget konstigt. Inget varar för evigt, allt flyter, man träder inte ner i samma flod två gånger, i kampen mellan motsättningarna förvandlas segrar till nederlag och nederlag till segrar i en evig dans. Ur den synpunkten är alltså frågan "lyckades kulturrevolutionen?" felställd. Riktigare vore att fråga i vilken grad den lyckades respektive misslyckades i förhållande till vad de inblandade människorna tänkte sig samt vad som var möjligt att göra på den utvecklingsnivå som Kina befann sig på i mitten av 1960-talet.

Som Marx påpekade så skall man inte lita på vad folk och epoker säger om sig själva. Vad de än tror så kommer de inte att ge sig på större projekt än vad de klarar av. Här kanske någon vill säga emot, men jag misstänker att Marx hade rätt: även om folk säger sig sikta på stjärnorna kommer de praktiska omständigheterna att tvinga dem att landa i trädtopparna och agera därefter fastän de kanske envetet hävdar att de nu är vid stjärnorna.

När Kinas premiärminister för en tid sedan besökte USA var det någon skämtare som skrev att han åkt dit för att titta på sina pengar. Historien kan ta sig fram längs underliga stigare ibland. Kan det vara så att de enorma masskampanjerna i Kina under Maos tid bidrog till att skapa ett land som så småningom blev så starkt att det nu håller USA i ett hårt grepp via ekonomin, och som kan backa upp detta ekonomiska nackgrepp med hangarfartyg och interkontinentala robotar om gäldenären skulle bli bråkig?

PS. Sjöng inte John Lennon ungefär att "life is what happens when you're making other plans"? DS

7 kommentarer:

  1. Det finns en skojig beskrivning av kulturrevolutionen i ett av bidragen till William A. Jones et al (ed): New perspectives on the cultural revolution, Harvard Contemporary China Series, 1991. Tyvärr minns jag inte vad författaren heter.

    Enligt honom fanns inget planerat i det, Mao snarast överväldigades av uppdämd opposition mot systemet som bröt fram sedan han rutit i mot administrativa kontroller av folks opinioner. Främst var det tre grupper som agerade:
    - Tillfällighetsarbetarna, då som nu många tiotals miljoner. Dvs folk som jobbar i städernas industri men "egentligen" inte får vara där och alltså inte har del i de sociala skyddsnäten. Det var de som stod bakom den kortvariga Shanghaikommunen.
    - Bönderna, som försökte hindra att folkkommunerna blev ett ensidigt verktyg för statlig beskattning i industrialiseringens tjänst på vanligt tredjevärldenmaner. Om man vill kan man se den gruppen som den mest framgångsrika; folkkommunerna monterades ju ner.
    - De som skamstämplats som folkfiender i diverse komunistpampars strävan att bygga upp stabila klientnätverk efter 1948, i synnerhet i städerna i södra delen av landet där kommunisterna hade sämst lokalt stöd. På landet hade ju jordreformen varit ett tillfälle att vinna stöd, men i städerna kom kommunisterna som erövrare och hade inget att bygga på. Det var den gruppen som stod för våldet i processen eftersom de var så bittra.

    Även jag tror att det är fel att se kulturrevolutionen som något planerat. Folk låter sig inte styras på det sättet. Det var en serie stora rörelser med många mål i konflikt mot varandra, det var därför det blev så kaotiskt. Och det var därför det gick så relativt lätt att slå ner rörelserna.

    SvaraRadera
  2. Jag brukar skrämma mina liberala kompisar som tycker att det är så himla bra med ett "kapitalistiskt" kina med följande:

    Tror du verkligen att ett kommunistparti i Kina har samma drivkrafter som dig? Ledarna kan ordna fram vad som helst till sig själva om de ville. Tror du de vill ha mer prylar?

    De som levt i Kina under kommunistpartiets styre, levt inom kommunistpartiet, större delen av sina liv har samma drivkrafter som dig?

    Tror du ett kommunistparti tänker kortsiktigt?

    Har du hört om Maos teori om den permanenta revolutionen? Om att revolutionen hela tiden upprepas, hela tiden finner nya vägar att driva "saken" frammåt. Revolution som ständigt pågår med ständigt skiftande medel, retorik, strategier och metoder, men i slutändan är det alltid samma mål.

    Tänk på det du. Sen går du och skaffar dig Mao's lilla röda och lär dina barn kinesiska.

    Vissa blir faktiskt helt bleka i synen när de hör den utläggningen. Nu är det bara min påhittade konspirationsteori som jag snickrat ihop för att skrämma liberaler. :)

    Jag brukar fråga folk som tycker revolutionerna var misstag. Men jag brukar då fråga om de vet vad alternativet var, vad utgångsläget var. Hur det skulle kunna ha förändrats utan en revolution, om arvet efter alternativet hade varit bättre. Vet man det ens när man sitter och låtsas vara efterklok?

    SvaraRadera
  3. Om man ställer frågan "vad var egentligen kulturrevolutionen?" så kan ju svaret bli "en väldig massa olika rörelser och företeelser under nästan tio års tid". Med någon miljard människor inblandade så kan det ju bli rörigt ibland, och svaret på frågan blir väl beroende av vad svararen själv tycker är viktigast. Det destruktiva och det konstruktiva blandades på ett förvirrande sätt under denna period.

    Angående tänkandet i kommunistpartiet är det intressant att ledarna försöker sitta på flera stolar på en gång. Å ena sidan råkapitalism, å andra sidan håller man fast vid Mao, å tredje sidan backar man/tvingas backa undan från de värre sidorna av råkapitalismen nu och lägga om ekonomin i en mer social riktning. Den asociala ekonomin har nämligen lett till en massa problem som riskerar att stjälpa hela bygget. Och det här har ledarna förmodligen örnkoll på. Det kommande årtiondet blir intressant!

    SvaraRadera
  4. Jo, nog måste man säga att kulturrevolutionen misslyckades. Själv var jag deprimerad över detta i flera decennier...

    Det fanns ju faktiskt ett officiellt mål för kulturrevolutionen, de 16 punkterna (hittas på nätet). Där talas det bl.a. om att införa ett demokratiskt system,liknande Pariskommunens. Så blev det ju inte. Mao själv sågade Shanghaikommunen med ganska skruvade argument (om vi slutar kalla oss folkrepublik,så får imperialisterna en förevändning att återkalla sina ambassadörer).

    SvaraRadera
  5. Man kan fråga sig om dom är så olika de som ledde de nuvarande i-länderna för ett par hundra år sen eller mer.

    Även här hade man mycket långsiktiga industrialiseringsprojekt. Det är kanske dåligt dokumenterat vad gäller Sverige, men Michael Hudson har skrivit om USAs ledare från Washington och fram till slutet av 1800-talet. De hade en mycket medveten industrialiseringspolitik som byggde på protektionism och statliga beställningar så det ven om det. Ingen laissez-faire där inte.

    Och de andra länderna var likadana, säger Ha-Joon Chang i boken Bad samaritans, The Myth of Free Trade and the Secret History of Capitalism (Bloomsbury; 2008)

    SvaraRadera
  6. Hannu, tiden läker alla sår (nästan), och jag tyckte det kändes ganska tröttsamt de sista åren innan Maos död, med ganska konstiga delkampanjer. Affären med Lin Piao var ju inte heller någon höjdare ur förtroendesynpunkt. Mannen gjorde en väldigt snabb karriär från att vara Maos andreman till att utnämnas till förrädare och superspion, om man säger så.

    De sexton punkter kan ju sägas ha anvisat målsättningar, men (om det nu var rätt sexton punkter som jag hittade i en bok) så noterade man att det kunde bli misslyckanden och bakslag. Och detta var kanske den viktigaste observationen jag ville förmedla: om man är ute efter slutgiltig seger kommer man alltid att bli förlorare, även om det tillfälligt inte ser ut så. Intelligenta romare insåg ju att den totala segern över Kartago var en viktig orsak till att Rom själv blev högmodigt och började förfalla.

    Jan, detta är bara en gissning, men jag antar att de kinesiska ledarna inte ger en yuan för konstiga ideer om fullständigt fri konkurrens och inga statsingripanden. Även de asiatiska "tigrarna" utanför Kina har ju inte direkt följt någon joller-liberal linje när man byggt sina formidabla ekonomier efter Andra världskriget.

    SvaraRadera
  7. Helt korrekt. Men vi var inte sämre själva för en eller annan generation sen. Det var först ca 1980 som spekulationsvågen började och finanssvindlarna fick total kontroll över den ekonomiska politiken.

    SvaraRadera