Peru

I Svenskan finns en kort notis om att vänsterkandidaten Ollanta Humala förväntas komma på första plats i kommande presidentval i Peru, dock utan att få majoritet vilket kommer att medföra en andra valomgång. Svenskan anger TT Reuters som underlag, och då är det lika bra att slå upp Reuters då. Med den här sökningen får man deras artiklar som innehåller namnet Ollanta Humala. Hans motkandidater anges som mer "näringslivsvänliga" hur man nu skall tolka det: är de hundraprocentiga mutkolvar och utförsäljare av fosterlandet kanske, medan Humala har åtminstone några andra synpunkter av mer folkligt intresse? Humala är väl inte super-vänster, men som läget är idag vet vi att det räcker med ganska milda reformförslag och en dos sunt förnuft för att utlösa hysteri och panikreaktioner hos de "näringslivsvänliga". Att en del naturtillgångar och offentliga nyttigheter skall vara offentligt ägda var inget konstigt ens för konservativa människor för inte så länge sedan, men i dagens läge verkar den tanken uppfattas som hädelse mot det mest gudomliga. Och där har väl Humala syndat litegrann.

En bifråga kan vara det lågintensiva kriget i Perus inland. I en artikel i tidningen Proletären (nr 14, finns bara i pappersupplagan tror jag) citeras en peruansk journalist om läget i landet. En passus torde göra en del anhängare av Perus Kommunistiska Parti (Sendero Luminoso) mäkta upprörda. Det står nämligen att "Sendero Luminoso skrev under en fredsöverenskommelse ... Det orsakade interna konflikter inom rörelsen. Nu vill de delta i politiken och tona ner den väpnade kampen."

Uttrycket "tona ner" är glidande - skall man fortsätta att skjuta, fast lite mindre? Verkligheten torde vara att somliga grupper från det gamla partiet fortsätter den väpnade kampen utan några kompromisser medan andra kan tänka sig andra vägar. Polemiken dem emellan förs med ganska högt röstläge. Jag hade en intervju med företrädare för den förstnämnda gruppen här på bloggen för ett tag sedan.

Gruppen som fortsätter kriget verkar kontrollera en del områden och ha folkligt stöd där (en förutsättning för att kunna överleva) men en kritiker kan fundera på vad som är det långsiktigt smartaste att göra om det är utplånande av underutveckling och massfattigdom man är ute efter. Om offentliga och civila makthavare är eniga och fullständigt kompromisslösa vad det gäller att hålla folkflertalet nere i skiten torde det inte finnas någon annan väg än upprorets (hur det nu ser ut), men uppstår sprickor i maktens murar kan bilden ändras. PKP-arna kallar sig maoister, men då kan man ju påpeka att Mao själv var beredd till överenskommelser med de värsta och tarvligaste motståndare om han trodde att det kunde gynna den kinesiska revolutionen.

... och här tänkte jag skriva lite grann om peruansk arkeologi där det händer spännande saker, men det får bli vid något annat tillfälle.