 |
| Njakajaure nära Abisko. Fjället i bakgrunden heter Nissuntjårro. |
Jag sitter och går igenom fotografier som jag tagit de senaste åren. Som det här ovan, några kilometer från Abisko vid Torne träsk, den 19 juni 2009. Är det inte vackert? Tänk en sådan fin dag med hög och ren fjälluft, himmel och berg och sjö går i varandra, lövsångare drar stilla drillar i fjällbjörkarna i närheten medan skriet från en småspov hörs från myren på andra sidan sjön ... Jag skulle vilja åka dit igen, men inte fasen ... det har varit för mycket trassel med tåget de senaste åren.
I teorin är det mycket enkelt: man kliver på nattåget till Luleå på Stockholms central och så sover man sig igenom en stor del av landet, man vaknar förmodligen en bit söder om Umeå i Västerbottens vackra kustland där ängsladorna ännu står på fälten, och i Boden byter man till tåget som går längs Malmbanan upp mot Abisko. Förut har det ofta gått rätt hyfsat, tågen var gamla och skruttiga, det brukade vara förseningar just på Malmbanan eftersom malmtågen alltid har förkörsrätt där och banan är enkelspårig, men man kom fram i hyfsad tid i alla fall. Och resan tillbaka var samma sak. Gamla skruttiga tåg, men det fungerade.
Men under det senaste årtiondet ... en gång körde tåget i 40 km/t genom halva Norrland på grund av signalfel, en gång var det fem timmars stopp för att det brann i en verkstad invid spåren (jäkligt smart med gastuber invid järnväg och landsväg!), en tågurspårning slog ut trafiken under flera dagar just den dag jag skulle åka en gång, en annan gång en halv dags försening på grund av ett brinnande arbetståg som brände av kontaktledningarna också. Det var nog fler fall, har kanske glömt bort något. Försening på grund av självmördare kan järnvägen inte lastas för, men mycket av det andra kan nog ha med bristande underhåll att göra. Och problemen på annat håll på grund av snö, och senast på grund av blåst ... hur kan det bli så?
Jag hörde ett brottstycke av ett radioprogram på P1 för några veckor sedan, man jämförde tågen i Schweiz och Sverige. Schweizarna utmärkte sig genom att sköta det här bättre, ha mer underhållspersonal och liknande. Jag gjorde reflexionen att det kan finnas två sorters borgare: solida och noggranna borgare i det pålitligt borgerliga Schweiz, och nyliberala bonnjönsiga vimsputtar i Sverige. (Eller om man i stället för vimsputtar skriver 'vinstputtar', för det är ju den heliga vinsten det handlar om - dock inte vinsten för resenären som består av säkra och rimligt prissatta transporter utan för bonusdirektörer som vi gott kan vara utan.)
Nu påstås det bli en satsning på järnvägen, men det övertygar inte. Och så är det sent ute. Det är inte långt till nästa vinter, tänk på det, och om Den Nordatlantiska Oscillationen så vill kan vi få en mördarvinter till. Juholt säger sig vilja ha viss återreglering. Det är väl som att försöka sätta sig på flera stolar på en gång. Dessutom har ju inte socialdemokraterna tidigare varit direkt inriktade på att stoppa den slakt på den gamla järnvägen som lett fram till dagens elände. Det här är inte en partiskiljande fråga om vi talar om de större partierna, det handlar om nyliberalt vanstyre och de är nyliberaler hela gänget. Men det är klart - någonting är väl alltid lite mer än ingenting.
Nej, det har varit för mycket trassel de senaste åren, jag ser tiden an och hoppas att det blir en rejäl upprustning av det svenska transportsystemet så man åter med tillförsikt kan sätta sig på tåget mot övre Norrland och veta att man kommer fram enligt tidtabellen. Men inte just nu. Hoppas lövsångarna och småspovarna kommer ditupp i alla fall - de behöver ju inte lita till före detta "hela folkets järnväg" för sina resor!
Jag hörde också det där programmet om Schweiz. Men visst sas det på slutet att det är avregleringar och privatiseringar på gång även där? Man kan ju undra varför något som fungerar ska förstöras... Kanske för att det inte ska få finnas något exempel på fungerande tågtrafik att peka på. Så kan man med lite större trovärdighet skylla på naturens makter.
SvaraRaderaFörmodligen är kapitalismen ett självförtärande system. En gång i tiden kunde man hålla sig med infrastruktur för att det gagnade alla, såväl folk som kapitalister. Men med ständigt fortgående krav på kapitalackumulation, som aldrig får stoppas för en sekund för att systemet inte ska kollapsa, måste man till sist börja äta på sig själv.
SvaraRaderaJa du vet Björn,
SvaraRaderaatt bara man säljer ut hela rasket så kommer privata ägare att sköta järnvägen som sitt lindebarn och åtgärda alla problem för så är det ju i nyliberala låt-gå-ekonomier. Där vill förtagen inte förstöra sina ägodelar utan månar om dem och dessutom vill de absolut ha nöjda och glada kunder för annars förlorar de ju kunder och kan inte tjäna pengar - har jag hört sägas i alla fall.
Vet inte om jag sett detta någonstans dock, men det låter ju rationellt och förnuftigt i alla fall och där teorin och verkligheten inte stämmer överens så är det ju alltid teorin som har rätt, i ekonomernas värld.
Det kanske pågår en omvänd "bench-marking"? I stället för att sträva efter den bästa prestationen försöker man imitera den som sköter sig sämst, med motiveringen att det går ju att pressa en massa pengar ur slum också (särskilt om det är garanterade statliga pengar i bakgrunden). En kapplöpning mot botten alltså.
SvaraRaderaKapitalismen som självförtärande? Tror Lewis Mumford skrev om den ungefär som en självförtärande mage, så det kan ju vara en idé. Ett system som gladeligen sågar av grenen man själv sitter på.