Mitt i prick - tycker jag i alla fall. Det offentliga har blivit en lekstuga för förvirrade politiker som "leker affär". Resultatet blir därefter. Jag fiskade upp Max Gustafsons teckning här. Och minns att satiren träffar inte bara Alliansen utan stora delar av den så kallade oppositionen. Det är inte Alliansen som är den stora fienden, det är den nyliberala ideologin och oppositionens ledande politiker finns i den fållan de också.
Inte bara den s.k. officiella oppositionen med Juholt i spetsen kan klandras utan även stora delar av den så att säga verkliga. Alltför många tror att allt är bra om bara stat och kommun står för verksamheten, dvs att den inte säljs ut. Men om stat och kommun följer privatkapitalistiska principer om maximalt med pengar i bokslutet så spelar det inte så stor roll.
SvaraRaderaOch framför allt går det inte att motivera varför en verksamhet ska drivas i offentlig regi om de offentliga direktörerna bär sig exakt lika åt som de privata.
Jo, det har ju funnits några lokala skandaler (den i Motala med Sölve Conradsson kanske den mest kända) där även offentliga företrädare lattjat "näringsliv" å det våldsammaste när man bolagiserat och haft sig. Eller det där med "marknadsmässiga hyror" för offentliga lokaler, med åtföljande bizarr rundgång av leksakspengar mellan olika konton medan verksamheterna i lokalerna sätts på svältkost.
SvaraRaderaJag håller med Jan W om att det inte räcker att vara mot privatiseringar av offentlig verksamhet. Men bör vi inte ändå i allmänhet vara emot? Jag antar att svaret hänger ihop med hur man tror att ett annat samhällssystem är nödvändigt (med gemensamt inklusive offentligt ägande men även kooperativ), eller om målet är att i all oändlighet försöka lappa på det nuvarande systemet.
SvaraRaderaNaturligtvis är det åt helvete att privatisera välfärdstjäsnter och infrastruktur. Men det räcker inte med det. Det är lika åt helvete att den är kvar i offentlig ägo men behandlas som om det vore business.
SvaraRaderaPoängen med välfärdstjänster och infrastruktur är att vissa saker inte kan behandlas enligt marknadskriterier. Det finns en massa teoretiserat om s.k. "marknadsmisslyckanden", jag behöver inte dra det här, man visste det redan på 1800-talet. Det spelar ingen roll om den som använder marknadskriterierna är staten eller en privatkapitalist, det blir lika fel vilket som.
Kanske själva termen "marknadsmisslyckande" bör ifrågasättas och rensas bort. Den verkar ju sätta "marknaden" (vad det nu betyder) som absolut norm och allt annat som avvikelser. Det påminner om de "störningar" som ibland i nåder tillåts inträda i neoklassiska modeller, men där "störningarna" i själva verket på ett märkligt sett påminner om det som man faktiskt kan kalla "verkligheten".
SvaraRaderaUr marxistisk synvinkel är det inte konstigt utan bara förväntat att den offentliga sektorn fungerar efter privatkapitalistiska principer i ett kapitalistiskt samhälle. Det som istället behöver förklaras (och försvaras vilket dogmatiska marxister inte gjorde) var perioden med "välfärdsstater", där det faktiskt såg ut som att det fanns en "socialistisk" stat vid sidan om ett privatkapitalistiskt näringsliv. Finns det någon bättre förklaring av det här undantaget än att "välfärdsstaten" var en eftergift från kapitalet, och därmed ett avsteg från de normala principerna?
SvaraRaderaSådana avsteg från "marknaden" måste antikapitalister försvara förstås, utan illusioner om eftergifternas varaktighet. Men frågan står: ska vi sträva efter återskapa 60-talets välfärdskapitalism eller gå framåt till någon form av socialism? Jag tror att det första alternativet är omöjligt och att det andra är nödvändigt. Principerna om offentligt och gemensamt ägande kvarstår, sjukvård efter behov och inte efterfrågan. Men dessa principer måste utvidgas till ekonomin, till att börja med t.ex. finanssektorn.
Min hemmagjorda teori är faktiskt att "välfärdsstaten" var en sista restpost av en feodal modell där det fanns visst utrymme och omsorg för alla som var innanför grindarna. Feodalherren kunde ersättas exempelvis av partiets ordförande, den s.k. arbetarhövdingen. Men vad välfärdsstaten nu var för något så håller jag med om att den inte går att återupprätta. Det vore ju reaktionärt (och dessutom alltså omöjligt)!
SvaraRadera