I slutet av femtio- och början av sextiotalet tog affärslivet och industriverksamheten en ofantlig fart, dels genom privatbankernas inrättande, som underlättade anskaffandet av penningar, dels genom den stora associationsidéns tillämpning, varigenom små kapital sammansvuro sig och genom aktiebolagen verkade som domkrafter. Med denna tid börjar i vår inre historia en period, som kan jämföras med perioden Louis Philippe i Frankrike. Det är dock icke så rätt att kalla denna riktning materalistisk, ty den var ganska spekulativ. Man kunde bli rik utan att behöva gräva ner sig i materien. Man fick en idé, och så bildade man ett bolag vanligen. Det var icke arbetet, som riktade mannen, det var spekulationen. Man köpte och sålde varor, som man aldrig sett med eller mot pengar, som aldrig existerade, imaginära kvantiteter. Det var väl första gången i historien, som tankens arbete betalades efter förtjänst.
Med penningen köpte man vetenskapsmännen, och dessas vetande tillgodogjordes genast och myntades. [Minns slutet av Marx-citatet i föregående inlägg: ”Bourgeoisin ... har förvandlat läkaren, juristen, prästen, poeten och vetenskapsmannen till sina betalda lönearbetare.”] En ny samhällsordning uppstår med stora fordringar, ofta, erkännom det, även på sig själva; det är kontoristerna. [Det stämmer, från mitten av 1800-talet började antalet tjänstemän inom produktion och handel att öka i Sverige, från några hundra till några tusen.]
Louis Philippe som Strindberg hänvisar till var den franske borgarkungen som åkte ut vid 1848 års revolution. Och 1847 hade Marx, som då ännu var rätt ny inom ekonomin, skrivit följande:
Konkurrensen är icke den industriella tävlan utan den kommersiella. För närvarande existerar den industriella tävlan endast i fråga om handeln. Det finns till och med faser i de moderna folkens industriella liv, då alla människor gripes av ett slags rus att göra profit utan att producera. Detta spekulationsrus, som periodiskt återkommer, avslöjar konkurrensens verkliga karaktär, som söker undskippa den industriella tävlans nödvändiga betingelser. (Filosofins elände, kapitel 2, § 3.)
Inte så lätt att förstå kanske, språkbruket är ålderdomligt, men det handlar om att göra pengar av pengar utan att blanda in något mödosamt arbete!
Det här citatet trycktes 1876 i Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning som "brev". Finns i "Samlade verk" band 4, Ungdomsjournalistik, sidan 283.
Föregående inlägg i denna serie:
August tittar på medeltiden
August Strindberg om skyddsnatets betydelse
"... tiden är vi!"
Och på ett av mina andra bloggprojekt finns: Strindberg om kommersialiseringen av det offentliga rummet
Ja, enligt Carlota Pérez har sådana spekulationsperioder förekommit fyra gånger tidigare i industrisamhällets historia - 1770-80-talen, 1830-40-talen, 1880-talet och 1920-talet. Sverige kanske var lite sent utvecklat som måste ta till Louis-Philippe-metoder tjugo år efter Louis-Philippe.
SvaraRaderaSamtliga spekulationsperioder har slutat med en stor folkrörelsemobilisering i just detta syfte. De har lett till att de styrande har blivit mer seriösa.
Den senaste spekulationsperioden har nu varat 30 år, längre än någon tidigare i världshistorien, utan att vi har fått ändan ur vagnen. Förhoppningsvis kommer rörelserna runt Medelhavet att sprida sig.
Ja, vi får väl hoppas att revolutionens spöke kommer och säger "bu" åt den perversa överklassen! Helst innan något riktigt allvarligt händer, som ett nytt världskrig eller vad borgarna kan tänkas hitta på.
SvaraRaderaFast hans sprak ar inte alls lika alderdomligt som de flesta andra samtidas...
SvaraRadera