Internt för ekonomer

Här är ett citat från Real-World Economics Review blogg. Först är det mest internsnack för ekonomer som gillar att sparka på Europeiska Centralbanken ECB, så ni andra kan läsa något roligare. Det är nog bara kritiska ekonomer som tycker det är roligt att höra den neoklassiska definitionen på lönesänkning: “A negative wage mark-up shock”

Models like those used by the ECB even explicitely rule out the very possibility of unemployment. It’s hard to believe, I know. But somebody who tries to introduce unemployment in these kind of models is even worth a footnote (note 14 of ECB June 2011): ‘More recently, Gali et al (2010) introduces the notion of unemployment into the model (not the ECB model but the ‘Representative DSGE model’, M.K.) and uses the unemployment data in model estimation’. How do these economists manage to define away unemployment? Easy. The entity caled the ‘representative consumer’ or ‘households’ of these models is never unemployed, it just works a little more or a little less…. According to these models the entity is a kind of what biologists call a ‘super bug’, an ant heap or bee hive or, going to the realms of science fiction, the quintessential startrek ‘Borg’ society. This ‘entity’ actually likes to be unemployed (or at least to an extent prefers unemployment (called: ‘leisure’) above jobs and income). It chose to work a billion hours less, in 2008/2009. That’s the model the ECB (read: Frank Smets, head of the research department ) is so proud about. The next quote (from the ECB website) has to be read in a literally autistic way (emphasis added): “Households (i.c. ‘the entity’, M.K.) decide how much to consume, how much to invest and how much to work and at what wage. Firms employ workers and capital and decide how much to produce and at what price to sell their products.” Being fired, not being able to provide for your family and having to sell your house is a choice which increases the ‘utility’ of the ’entity’ – according to the ECB model. You’re not becoming unemployed, ’the entity’ is choosing more leisure, in true 1984 newspeak. That’s the model that’s used to advise Trichet…. (in the latest version there is, however, a very fuzzy Phillips curve).

P.S: how do neo-classical economists call a wage cut? “A negative wage mark-up shock”…

Ja, det här är internsnack men också blodigt allvar. Den neoklassiska ekonomin har dött men verkar inte ha märkt det själv. Liket vandrar vidare. Visserligen skriver ekonomen Olof Rydström så här:

Det otänkbara har hänt. En hel generation ekonomer upplärda med den amerikanska ekonomin som standardmodell tvingas nu inse det oerhörda: Modellen och verkligheten har gått skilda vägar.

Men jag är skeptisk till om en hel generation verkligen vill inse något. Neoklassikerna är nedgrävda i sina institutioner och de är mentalt inne i sina bunkrar, de lär inte ge upp så lätt. Och samma skepsis visas av Rydström:

... att bryta USA-fixeringen inom ekonomkåren lär ta tid. När själva Nationen med stort N i begreppet ”nationalekonomi” inte längre är föredöme - ja, då kanske hela tanken på en för alla länder identisk ekonomisk modell har kollapsat. Vad kommer istället? Risken är, hur som helst, stor att vi i ytterligare ett decennium har en långsiktigt felaktig standardmodell. En lärobok i nationalekonomi utan någon nation som föredöme tycks ännu långt borta.

På slutet kommer alltså en intressant fråga: bör det finnas flera (eller kanske ingen alls) standardmodell för hur nationalekonomi skall se ut, anpassad efter lokala omständigheter? Vad man kan säga är väl att den nuvarande standardmodellen inte ens fungerar i sina hemländer, men det behöver ju inte betyda att det inte är omöjligt att utforma en modell som passar alla. Fast då får man ju problemet att en bred modell kan bli så bred att den inte förklarar någonting. Det tål att funderas på. Och det här är ju inga oskyldiga små diskussioner, även om vissa utövare av nationalekonomin kan förefalla som verklighetsfrånvända kufar. Varför inte avsluta med ett par citat från doktor Karl Marx, från första bandet av Kapitalet:

På den politiska ekonomins område möter den fria vetenskapliga forskningen inte bara samma fiender som på alla andra områden. Den egenartade naturen av det ämne den behandlar frammanar och mobiliserar emot den de häftigaste, mest småaktiga och hatiska lidelserna i ett människobröst: privatintressets furier.

...

I Frankrike och England hade bourgeoisin erövrat den politiska makten. Från den tiden tar klasskampen, i både teori och praktik, alltmer utpräglade och aggressiva former. Den klämtar själaringningen över den vetenskapliga borgerliga ekonomin. Nu gäller det inte längre, om den ena eller andra teorin är sann, utan om den är för kapitalet nyttig eller skadlig, bekväm eller obekväm, av polisen förbjuden eller inte. I stället för oegennyttiga forskare kommer lejda slagskämpar, i stället för objektiv vetenskaplig undersökning apologeternas onda samvete och dåliga avsikter.

Med andra ord: tjänar mäktiga intressen på att en egentligen död standardmodell får livsuppehållande åtgärder så kommer den att få livsuppehållande åtgärder, och de som har andra ideer om det hela kan råka ut för hela repertoaren från förtigande, över förlöjligande, till förföljelse. Den kommer förmodligen att leva kvar så länge kapitalismen gör det.