Läs Marx!

Medan jag försöker smälta kommentarerna till föregående inlägg (tusan vilka avancerade läsare man har!) så vill jag uppmärksamma den här långa bloggposten på Bill Mitchells blogg (hur tusan har han tid med sådana bauta-drapor titt och tätt?): We need to read Karl Marx. Och anledningen till att han skriver det är just vad som finns i sluttampen på min föregående bloggpost, nämligen hänvisning till en krönika som säger att vi måste lära oss av Marx för att kunna rädda världsekonomin.

Mitchell utvecklar tankarna, han ger mig dåligt samvete genom att hänvisa till Marx' Teorier om mervärdet i tre volymer som står i stort sett olästa i bokhyllan och som han tycker är läsvärda, och man kan försöka utröna hur långt han själv är beredd att gå i Marx' fotspår. John Kenneth Galbraith skrev någonstans att japanska ekonomer var lite bättre därför att de läst Marx, och det låter inte otroligt. Det är sannerligen skillnad på den grundlige och lärde gamle tysken och de lättviktare som skriver läroböcker i USAmerikansk neoklassisk ekonomi! För att ta det väldigt kort och koncentrerat med några mitchellska kärnpunkter: det finns klasser, den härskande klassen tar en allt högre del av de värden som produceras, den kan fortsätta med sina svindlerier utan att ställas till svars, det är den härskande klassens egenintresse som gör att staterna nu under en svår lågkonjunktur håller på med åtstramningar när det i hela folkets intresse borde föras en expansiv politik för att bekämpa krisen.

På slutet skriver Mitchell:

It is clear that capitalism has reached a crisis point after 3 decades of deregulation, privatisation, welfare cuts etc were argued would optimise its performance. It was clear that all this neo-liberal legislation did was to push more power to capital, redistribute real income away from the workers, and reduce the political capacity of governments to use fiscal policy and regulation to mediate the class struggle and sustain full employment.

Capital has never like full employment. Marx knew that. The last thirty years or so has seen the gains made by workers and their unions over a century of struggle eroded away by the relentless attack on their rights and conditions.

The class struggle is alive and dominant this crisis.

Det här är ännu synpunkter "på marginalen". Men när krisen fortsätter kanske de kryper in mot centrum. Man kan ju tänka sig nästa steg, där regeringar börjar jobba efter en marxistisk receptbok och slänger den "ricardianska ekvivalenten" utan att erkänna att det är det man gör. Vilka principer regeringarna än officiellt bekänner sig till är nog viljan att sitta kvar, och helst inte bäras bort av rasande folkmassor, starkare än några principer. Fast går man i Marx' spår tycker man att regeringarna skall bäras bort, ju fortare desto bättre!

Den gamle svenske marxisten Arnold Ljungdahl kallade en gång Marx' läror för "lejonkulan". Alla spår leder dit, inga spår därifrån. Vi kan inte undvara Marx när vi förklarar världen.