Det är ett populärt modellantagande i neoklassisk nationalekonomi. Ur realismsynpunkt är det rent trams. Extra komiskt är det också att den som fått ge namn åt ekvivalensen själv inte trodde på den! Jag citerar ur min bok [”Ekonomisk doktrinhistoria”]:
”En traditionell ”keynesiansk” uppfattning har varit att staten genom att underbalansera budgeten kan få fart på ekonomin genom att på så vis öka exempelvis konsumtionen. Nyklassiska ekonomer ifrågasätter idag detta och åberopar som stöd något man kallar ricardiansk ekvivalens. Enligt denna teori har konsumenter rationella förväntningar och inser att budgetunderskott idag leder till högre skatter i framtiden och därför väljer att inte öka sin konsumtion.
Det något ironiska med denna teori är att mannen som fått ge namn åt den själv tog avstånd från den! I ”Essay on the Funding System” (1820) skriver han apropå på olika alternativ att finansiera krig att ”vi är benägna att tycka att kriget är en belastning bara i proportion till vad vi för ögonblicket måste betala i form av skatt för det, utan att reflektera över hur länge vi troligen måste betala sådana skatter.” Ricardo trodde uppenbarligen inte att människor var så rationella och framåtblickande som ricardiansk ekvivalens förutsätter.”
Andra märkligheter: Hos Bloomberg tycker en krönikör att det är tid att låta Marx rädda världsekonomin. Kanske vi är nu inne i en fas där det blir mer accepterat att Marx' grundläggande analys stämmer. Vad man sedan gör av den insikten är en annan historia.
Eurolandets despot på den demokratibefriade penningpolitikens elfenbenstorn Jean-Claude “Pangloss” Trichet är troende Ricardian.
SvaraRaderaJean-Claude nedstiger till verkligheten och besöker Irland 2004:
“Thanks to Ireland’s economic success, ... we can be confident that economic reform works.
…
Structural reforms in capital markets should aim to allow a more effective allocation of savings toward the most rewarding investment opportunities
…
there are solid economic reasons to argue that credible fiscal consolidation would boost growth in net terms, the so-called “Ricardian” effect being more important than the “Keynisian” effect”.
Iden, som den såldes in till folket, var inte minst att det skulle vara oberoende omdömesgilla teknokrater som styrde penningpolitiken utan politisk/demokratisk inblandning. Allts experter som stod fria från ideologisk/politiska dogmer. Jean-Claude, Greenspan etc är ju så långt man kan komma från detta ideal.
Vi ska bomba bort autokrater från diverse länder, folket där ska bringas den demokratiska frälsningen, men inte när det gäller den ekonomiska politiken varken här eller där, i det är det diktatur som är det rätta.
Det är dessa dogmer som vägleder Osborne, socialdemokrater i Grekland etc och troligen också Borg, om han nu är så insatt att han förstår vad som är den nyliberala pudelns kärna.
Det är förstås helt bakvänt att betrakta typ Ricardiansk ekvivalens som vetenskap, ett barn kan se att det är politiskt skojeri för att ta från de många och ge till de få
Undra när riksbankens datormodell kommer på att superbuggen, människa, inte bara är lat och vill gå arbetslös mycket, den vill också handla allting genast och betala aldrig. För det är ju människan det är fel på, inte det ofelbara systemet.
SvaraRaderaSolution: Get tougher lab-rats.
Det är intressant att Borg(arnas) ekonomer kan ha två tankar i huvudet samtidigt: dels att människan är rationellt kalkylerande, dels är lat, slapp och allmänt en odåga. Eller är det två grupper man tänker på: den rationella överklassen mot det lata folket? Kanske behövs en ny omgång experiment med lab-råttorna? Nu slår det mig att gamle Galbraith pekade på den skillnaden i att se på folk (de rika skall ha mer för att jobba bättre, de fattiga skall ha mindre för att jobba bättre) men det verkar konstigt i alla fall.
SvaraRaderaSom framgick av Syll så är Trichets m.fl. ricardianism tämligen missuppfattad. Men ekonomerna laborerar ju också med Says lag, trots att Say aldrig formulerade någon lag. Nationalekonomer och historiska fakta är en sak för sig ... Sedan kan man ju tillägga att den teori om utrikeshandel och komparativa fördelar som Ricardo verkligen formulerat har visat sig vara rent åt h-e, men det är väl därför som den fortfarande lärs ut.
Om inte teorin stämmer med verkligheten är det värst för verkligheten, sa Ricardo. Och det har han uppenbarligen rätt i!
SvaraRaderaMen tyrannerna kommer inte att släppa sitt grepp frivilligt. Det har de aldrig gjort.
Bloomberg-artikeln om Marx visar att intelligenta borgare börjar inse att Marx analys var riktig. Men de kan naturligtvis inte dra samma politiska slutsatser som han...
SvaraRaderaOm keynesianismens metod att rädda kapitalismen, kan man väl säga dels att metoden har ju provats och övergivits. Dels angriper keynesianismen problemet med den bristande efterfrågan, men inte problemet med de "bristande profiterna".
Visst ökar efterfrågan om man höjer lönerna och sänker arbetslösheten, men det är inte speciellt intressantaåtgärder för kapitalet.
Återstår att staten försöker trolla med penningtillgång och lågräntepolitik. Men det är bara att konstatera att magi och illusionism inte heller fungerar. Vad hjälpte biljonerna i stödpaket efter finanskraschen 2008?
Vad gäller "ricardiansk ekvivalens", så hänger begreppet ihop med diskussionen om hur staten ska "stimulera" efterfrågan i en lågkonjunktur. Om staten exempelvis satsar på att bygga ut infrastrukturen, och finansierar detta med att höja skatterna, så minskar förstås den "effektiva efterfrågan" med motsvarande belopp.
SvaraRaderaDärför föreslår keynesianer att staten ska låna upp pengarna. Nyliberaler börjar då prata om att även i detta fall om "undanträngningseffekter", då ju privatkapitalister inte kan låna dessa pengar. (Varvid keynesianer förstås genmäler att privatkapitalet bevisligen inte är så investeringssugna, så det är inget problem.)
Ricardos argument gick alltså ut på att rationella människor inser att staten i framtiden kommer att behöva höja skatterna. Och att de därför avstår från att höja sin konsumtion, utan spara pengarna förslagsvis genom att köpa upp de statliga obligationerna, och att den totala efterfrågan därmed inte ökar.
Teoretiskt är det väl inget fel på det resonemanget.Men även Ricardo insåg ju att människor inte är till 100 % rationella. Dessutom är det ju inte så troligt att de som har lägst inkomster skulle lägga sina pengar på obligationer och inte på mat, hur rationella de än är.
Jag bortser nu från de fantaster som tror att det ligger i statens makt att skapa efterfrågan genom att trycka pengar i obegränsade mängder.
Men Ricardo hade inte helt fel, eftersom han faktiskt såg vissa inneboende begränsningar i den politik som förfäktades av Keynes föregångare.
Den Ricardianska ekvivalens som de nyliberala ”mainstream” ekonomerna tror på var något som en Robert J. Barro totade ihop denna teori som säger att offentligt stöttande av ekonomin/efterfrågan inte skulle ha någon inverkan eller snarare negativt inverkan. En teori som gjord för den nyliberala klasskampen mot folkflertalet.
SvaraRadera”Jag bortser nu från de fantaster som tror att det ligger i statens makt att skapa efterfrågan genom att trycka pengar i obegränsade mängder.”
SvaraRaderaVem är det som tror att det går att trycka pengar i obegränsade mängder?
Att kapitalismen är trasig eller medför fruktansvärda konsekvenser, blir tydligare desto med globaliserad kapitalismen blir. Den försöker strida emot termodynamiken, som inte gillar kapitalackumulation. För att upprätta denna ojämvikt krävs att det tillförs energi/pengar. Det går aldeles utmärkt så länge det finns ett utanför att tillföra energi/pengar ifrån, men när det hela blir globalt finns ingenstans att ta denna energi/pengar ifrån, då kollapsar systemet och ökad kapitalackumulation låter sig bara göras genom att trycka ned andra rika i fattigdom, då blir det turbulent. En annan sak som kan fortsätta bibehålla ojämvikten är att ny energi/pengar hittas i form av naturresurser.
SvaraRaderaJag säger termodynamik, för termodynamik är inget annat än statistik. Inser man detta, så inser man hur evig kapitalackumulation kan åstakommas:
Man applicerar Le Chatiliers princip på ojämvikten. Vi kan ställa upp pengars reaktion:
N -> A <-> R
Där N är naturresurser,
A är arbetarens andel av naturresurserna och
R är riks andel.
N tillför naturresurser till systemet irreversibelt, därefter har vi jämviktreaktionen mellan Arbetare och Rik, det är alltså fördelningen av det som uppstår till följd av naturresurserna. Vi vet att jämvikten aldrig kan förskjutas 100% åt Rik hållet. Men Le Chatilier insåg att om man hela tiden kunde ta bort produkten på ena sidan jämvikten (om systemet var öppet), så kunde man driva jämvikten, man kunde så att säga ta ut ränta. Om systemet är slutet (globaliserat) och N är konstant, då nås jämvikt snabbt, enda sättet ränta skall kunna fortsätta då är om denna reaktion existerar:
R1 <-> R2
Helt enkelt att R inte är homogen utan energi/pengar kan överföras mellan dem. Då kan R2 fortsätta att ta ut ränta. I ett slutet system så måste till slut räntan tas från Rik om inte nya naturresurser kan tillföras. Det skapar givetvis kaos för ingen R vill nånsin bli A, men det är nödvändigt för räntans existens. Det är det som händer nu på sistone där man omfördelar på börsen, det skapas krig osv.
Men jag sa ju att man kunde hitta lösningen i Le Chatiliers princip, det där beskrev bara det vi redan visste. Lösningen blir att införa följande reaktion i systemet:
S+N -> A <-> R -> S
Där S är staten och reaktionen är skatt. Genom att beskatta de rika och sedan föra in det i systemet på andra sidan så kan ränta fortsätta flyta över jämvikten. Klassisk Keynsianism kan således eliminera den förhatliga R1 <-> R2 jämvikten som skapar så mycket kaos.
Problemet är väl att Keynsianism appliceras enligt följande reaktioner:
A -> S
N -> A <-> R <- S
Så förvärrar den bara situationen och gör reaktionen R1 <-> R2 ännu häftigare.
Keynsianism skulle lösa problemet med kriser om det var ränteinkomster och ägande som beskattades och inte arbete (gissa vad skatten på ägande måste vara?)(*). Men kriserna skulle ändå uppstå till följd av varje negativ förändring av N då det omedelbart skulle bidra till reaktionen R1 <-> R2. Det är således omöjligt att undvika svåra kriser inom kapitalismen och det är omöjligt att reglera utnyttjandet av naturresurser, vilket är vitalt för vår arts överlevnad.
Har man en hammare så... Som kemist använder jag mina verktyg, statistiken, för det är samma sak som termodynamik. Men fråga gärna om ni inte fattar, då jag fabulerade fritt så kan det bli fel ibland. Inse också att detta är en förenkling av systemet på samma sätt som neoklassisk nationalekonomi förenklar, fast jag hade delat upp människan i 2 djur där deras modell har ett.
(*) Skatten skulle vara exakt samma som ränteinkomsterna på ägande. Vi kallar det för Statskapitalism, något många ogillar, inlusive mig.
Men säg att vi ändå vill leka med kapitalismen, men vi vill inte ha krig och elände, hur kommer den då se ut? Formeln blir:
SvaraRaderaN -> S -> A <-> R -> S
Naturresurser tillhör staten, staten fördelar ut dem enligt plan till den lilla kapitalistiska ankdammen som vi kanske vill ha kvar. Där är den sedvanliga jämvikten, men för att systemet inte skall haverera måste vi ta ut en skatt på ränteinkomsterna som är lika med ränteinkomsterna. Det är inte en så meningslös kapitalistankdam som det låter. Det är inte statiskt, R förändras inbördes och illusionen av att man någon gång kan bli oändligt rik går att vidmakthålla, och illusionen räcker.
Men ankdammen bör göras ganska liten för det här tar inte hänsyn till att R kan påverka S.
"Vem är det som tror att det går att trycka pengar i obegränsade mängder?" Ok, det var ingen helt lyckad formulering. Bland extrema keynesianer och liknande skolor finns tanken att staten kan genom att skapa tillräckligt stor efterfrågan få arbetslösheten att försvinna. Att trycka mer pengar än så anser dessa ekonomer förstås onödigt.
SvaraRaderaMen i praktiken fungerar det inte. I Japan försökte man vad jag förstår med alla tänkbara statliga åtgärder på 90-talet utan att få igång tillväxten.
Martin, jag har inte kunnat uppfatta detaljerna i ditt resonemang, vilket kan bero av att jag inte tänker särskilt naturvetenskapligt alternativt inte har rätt kunskaper. Därför har jag svårt att formulera några frågor på modellen. Har dock tittat i wiki på le Chateliers princip (har aldrig hört talas om karln förut) och inser att det handlar om störda jämvikter. Fast egentligen är väl jämvikten, om man talar om ekonomi, oftast en teoretisk konstruktion för att få grepp på en verklighet vars tyngdpunkt är under ständig förflyttning?
SvaraRaderaFörstår inte varför termodynamik är statistik. Menas det att statistiken är ett sätt att beskriva vad som händer i termodynamiken? En beskrivning är ju inte samma sak som det som beskrivs, eller har jag missuppfattat något?
Termodynamikens huvudsatser är inte statistiska förvisso.
SvaraRaderaMen termodynamiken behandlar jämvikter statistiskt, att i ett givet ögonblick räkna antalet storheter i en viss kategori. Interaktionen i jämvikten kan vara vad som helst. Två atomer krockar och utväxlar energi eller två storheter träffas och utväxlar två produkter. Är produkten eller interaktionens karaktär intressant?
Nej, Marx härledde att pengar är en produkt, att arbete är det enda som skapar ett värde, produkterna. Men som det ser ut inom kapitalismen idag är inte arbetet det begränsande, det finns i överflöd, det som begränsar systemet är ändliga naturresurser. Alla naturresurser kan reduceras till energi och energi kan termodynamiken behandla, varje interaktion kan då reduceras till en konstant gånger energi. Vad jämviktssammansättningen faktiskt är behöver man inte veta för att behandla det matematiskt. Man vet vad jämviktsuttrycket blir och hur man vill manipulera jämvikten, ett oerhört väl studerat område. Trots att man inte vet vad jämviktsnivån är så vet man vad som krävs för att en ränta skall kunna existera i ett slutet system som planeten jorden. Jämvikten måste förskjutas hela tiden, antingen måste mängden naturresurser som kommer in i systemet öka med samma hastighet som räntan, annars förskjuts jämvikten ytterligare. Jämvikten är som ett gummiband i ett slutet system, om du förflyttar det mesta till R så blir det hela tiden svårare att flytta mer till R då R är beroende av A. Räntan blir då svårare och svårare att vidmakthålla och mottrenden blir mer och mer uttalad, det handlar i termodynamisk jämvikt vilket är trend och mottrend. För att driva jämvikten kan vi fylla på med naturresurser, men det är inte så lätt, eller plocka bort R från höger sida, att stoppa dem utanför systemet (hur detta går till struntar termodynamiken i huvudsaken är att de inte kan interagera med de andra). Vi kan nacka dem och ta allt de äger, eller så kan vi skapa "ett utanför", staten, som återför räntan till A. Le chatiliers princip demonstrerar att jämviktsreaktioner hänger obönhörligen ihop, gör en förändring på en plats och hela systemet påverkas, därför är identiteter, aktörernas egenskaper, interaktionens natur ointressanta.
Jämvikt skall inte ses som något statiskt, R och A byter hela tiden plats även vid en stabil jämvikt, termodynamiken struntar i rörelsen och räknar bara alla förekomster av en viss typ inte deras identiteter.
Termodynamiken har utformats för att studera empiriska system, det har inte statistiken. Statistiken behandlar trender, termodynamiken behandlar trender och mottrender, den ser till differentialekvationerna som uppstår av trender och mottrender.
Att människan hela tiden förskjuter en jämvikt är närmast grunden till vår existens, genom att gräva upp varje naturresurs vi hittar och sprida den jämt över jordskorpan (i det långa loppet blir det resultatet, din bil sprider järn överallt du far fram tex), vilket innebär att trots den skenbara ordningen så tjänar människan och allt liv, entropin. Inget i naturen har lyckats bryta termodynamikens lagar så vitt vi vet och det är inte troligt människan är det som kommer uppvisa fri vilja i universum.
Folk kan invända att detta betraktar jämviktsituationen, men ekonomi är ett system i rörelse. Men jag ville inte gå in på tidsderivatan av det jag ställt upp. Men det kan jag göra vid ett senare tillfälle, ett område som inom kemin kallas Kinetik, tidsderivatan av termodynamiken är ocksä väl förstådd. Med den kan vi gå in i systemet och se vad som händer om man sätter in ett hinder för en jämvikt(tull/skatt/vfsh) och vad det får för effekter på den termodynamiska jämvikten över tiden.
SvaraRaderaMartin kommer in på intressanta filosofiska frågor. Det tycks som om termodynamiken inte kan reduceras till mekanik utan mycket specifika "tilläggsantaganden". Jag skrev lite om det här. Det krävs nog lite dialektisk materialism för att beskriva förhållandet mellan jämvikt och icke-jämvikt. Engels har tänkvärda funderingar om detta i "Anti-Dühring".
SvaraRaderaHannu,
SvaraRaderavisst är det extremreduktionistiskt. Men jämvikten medför en matematisk reduktionism, kort sagt man försöker inte reducera, det blir bara så. Allt som krävs för att det skall reduceras matematiskt är att jämvikt existerar och kravet för att jämvikt existerar är att exempelvis pengar KAN röra sig i bägge riktningar, hur mycket eller om det är nästan aldrig spelar för matematiken ingen roll. Fotolasse tog upp detta förra veckan när han talade om lagen om kommuniserande kärl, vilket är samma sak som Le Chatiliers princip.
Gör vi systemet oerhört komplicerat:
N-> A1 <-> A2 <-> A3 <-> R1 <-> R2
Plus: A1 <-> I
I <-> R1
där I är intemediär. Addera hundra sådana jämvikter för varje storhet i systemet, spelar ingen roll. Lagen om kommunicerande kärl medger att kärlet kan betraktas som ett enda kärl (Marx). ALLA jämviktsteg åt alla håll kommer vid betraktande av en enda storhet i systemet kunna betraktas som en enda slang som ställer den i förbindelse med omgivningen. Kemin betraktar normalt bara först ordningens interaktion, en person fattar ett beslut, och andra ordningens interaktion, 2 storheter möts. Men det är för att naturen sällan ser 3 atomer kollidera samtidigt, men det betyder inte att matematiken inte kan handskas med detta, tredje, fjärde, femt ordningens interaktion osv är samma matematik. Differentialexkvationerna blir svårare och svårare att lösa, men vi behöver inte lösa dem för att förstå dem, ekonomer gillar att sätta siffror på saker, med det är knappologi. Förståelsen för diffentialekvationers generella beteende medför att vi inte behöver lösa dem för att de skall ge oss förståelse för systemet, vi behöver inte reducera dem, vi gör det enbart av pedagogiska orsaker (och för att datorerna skall kunna orka med).
Ser vi till din invändning om att lagen om tillgång och efterfrågan inte kan reduceras till fysik, så reagerar jag med att just den lagen ÄR fysik.
Visst kan varje sak i det termodynamiska systemet vara mer än en samling molekyler, men den fria viljan ser vi då bara i de experimentella jämviktskonstanterna, där den utgör ett litet bidrag om den finns. Den påverkar således fördelningen INOM systemet, men inte systemet som helhet.
Jag fortsätter att kommentera mig själv. Med jämvikt skall man också förstå att jämvikt nästan aldrig betyder jämlikt i naturliga system. Jag tror att nyliberaler tror att om systemet får hamna i jämvikt utan någon som helst inblandning, så blir det jämlikt, att alla har samma jämviktskonstant och den ger alltid en rättvis fördelning, men så är det inte. Jämvikt mellan killen med pistolen och killen med pengar är nästan 100% fördelning av pengar till killen med pistolen, systemet når en stabil jämvikt när killen med pengarna gett dem till killen med pistolen.
SvaraRaderaJämvikt är alltså det som uppkommer vid ekonomernas "fria" konkurrens, där den som är stor och stark kan trampa ner den som inte är det? Eller när R roffar åt sig så mycket det går av N och bara smulor återstår åt A, varpå en efterfrågekris uppstår?
SvaraRaderaPrecis, jämviktsfördelningen kommer alltid vara förskjuten emot Rik om systemet får vara för sig själv. Överproduktion beror på att det är en sk oscillerande jämvikt, något som också är helt naturligt förekommande. Där reaktionen förskjuts till RIK till sådan grad att överproduktionskris uppstår(eller revolution), då flyter resurserna tillbaka till A, antingen genom generell prisfall eller att A helt sonika konfiskerar det de vill ha. Sedan börjar det flyta i Riks riktning igen och cirkusen börjar om. Det finns flera matematiska modeller inom jämviktsmatematiken för att beskriva sådana system en är Lotka Volterra modellen:
SvaraRaderahttp://en.wikipedia.org/wiki/Lotka-Volterra_model
Som beskriver interaktionen mellan två storheter: Byte och rovdjur. Passande för beskrivning förhållandet mellan arbetare och rik.
Lotka-Volterra_model är såklart intressant eftersom den faktisk appliceras inom kapitalismen av Richard Goodwin. Vi ser hur kapitalismen följer termodynamiken, men Goodwin väljer att enbart betrakta en delmängd av hela systemet R1 <-> R2 jämvikten. Det kan man förstå, för applicerar man den ekvationen på A <-> R så hamnar man i Marx slutsatser.
SvaraRaderaVi ser att det i modern ekonomisk teori inte finns någon konflikt med Marx, de är alla helt ense med Marx och deras bästa modeller är Marx observationer skrivna i matematiska termer. De ser inte skogen för bara träd kan man säga. Det fina med jämvikter är att det oftast är mycket enklare att betrakta systemet som helhet (Marx) än att betrakta delar av systemet, matematiken blir enklare när man betraktar ett slutet system(hela systemet) än en massa små öppna system med inflöden och utflöden.
"Det fina" med mycket av dagens nationalekonomi är att man mest håller på med småbitar som inte ens är intressanta och försöker göra allt till mikroekonomi, samt undviker stora synteser. Möjligen kan det finnas en underliggande skräck för att om man går in på systemnivå så sitter Marx där och skrattar? Om det beror av personliga preferenser, eller om de helt enkelt är rädda om jobb och karriär, det kan jag inte säga. Antagligen är väl ändå den personliga bekvämligheten viktigast, då kan man köra den femtioelfte undersökningen som skall bevisa att ricardiansk ekvivalens finns någonstans (fast man inte hittat den ännu) utan att det blir några pinsamma bråk.
SvaraRaderaBjörn,
SvaraRaderadet handlar om människor som definierar sig som vad de inte är. Det som styr deras arbete, det som styr deras bild av ekonomi är "de är inte Marxister", ironiskt nog så blir konsekvensen av detta att allt de gör står i relation till Marx, bekräftar honom.
Har haft många långa diskussioner med en liberal nationalekonom över ett par pilsner, vet inte hur många gånger jag anklagade henne för att vara Marxist. Hon var riktigt fanatiskt liberal, men fascinerades över mig, en Marxist, jag var vetenskapsman ändå valde jag att ha fel. Men trots doktorsexamen i nationalekonomi, så kunde hon inte demonstrera vari Marx gjorde fel.
Jag lyckades dock inte vända henne emot ljuset då jag inte talade nationalekonomers språk. Jag ser all vetenskap som språk, vad vi gör är att hitta på ord på det nya och relaterar dem till tidigare ord vi uppfunnit. De flesta lär sig bara nomenklaturen och kan då bara förstå vetenskapliga utsagor som sägs på det språket. Så vill du påverka en vetenskapsman, se till att lära dig h*ns språk först.
Trots doktorsexamen ...? Jag antar att man kan bli doktor i nationalekonomi utan att läsa klassikerna, i alla fall fick jag det intrycket när jag läste ämnet. De moderna nationalekonomerna har några hörsägner om Adam Smith som rötter bakåt, inte så mycket mer, vad det verkar. De håller på med sina neoklassiska modeller och är avskurna från ämnets historia. Så blir det så det blir också.
SvaraRadera