Reflexion om frihet och sociala rättigheter

Beträffande Libyen läste jag det här som vid första anblicken verkar rimligt:

Det som varit motiven för att orka med de uppoffringar som krävs för nio månaders väpnat uppror har varit: Frihet – Frihet – Frihet. De som inte förstått denna drivkraft bakom revolutionen har ställt sig avvisande till den blodiga kampen under hänvisning till att det i det libyska samhället redan fanns en begränsad social välfärd garanterad av regimen. Men all historia visar att grönt bete inte räcker om man inte har frihet att flytta på sig till ängen vid sidan om, frihet att säga vad man tycker, skriva vad man tycker, om det samhälle som påstår sig erbjuda välfärd, eller saknar frihet att organisera sig för att ändra samhället. Har man inte dessa friheter då är det rätt att göra uppror!

Jo, det låter ju bra, men så slogs jag av minan som finns här - det här är en variant på något jag läst tidigare (förmodligen hos de fina liberalerna på Dagens Dumheters ledarsida). När någon hävdade att mänskliga rättigheter innefattar rätt till bostad, arbete och liknande så avvisades detta bestämt av de fina liberalerna  med ett resonemang som låter bestickande: det är ju viktigare att slippa olagliga fängslanden, tortyr och liknande än att ha bostad och arbete.

Fast vi har ju en del facit redan: när en del av rättighetsbyggnaden rivs är det stor risk att resten också kommer att falla samman. De olika delarna kan inte isoleras från varandra. Är du medellös kanske du inte kan flytta till den gröna ängen hur mycket du än vill. Samtidigt som de fina liberalerna tycker att du inte skall ha rätt till tak över huvudet eller arbete (eller att du om du har arbete av ren tacksamhet skall jobba nästan gratis) så drabbas demokratin av upplösning. Det är ju så att om demokrati verkligen råder så kan folk bestämma att bostad och arbete och andra gröna ängar skall vara garanterade. Det tycker inte överklassen om - möjligen kan man få prata om det, men om det märks ansatser att genomdriva detta ... Steget från övervakning till att verkligen tillgripa hela repertoaren av polisstatsmetoder behöver inte vara långt, inte om den kända enprocentsgruppen och dess politiker känner sig hotade. Då kommer vi raskt att upptäcka vilken respekt de fina liberalerna verkligen har för mänskliga rättigheter, vare sig det gäller välfärdsfrågor eller demokrati!

Nu vet vi inte hur det går med de element av välfärdssamhälle (var det "begränsat" om man jämför med Afrika i övrigt?) som fanns i Libyen, men stämmer min syn på saken hade det varit bättre att bygga på välfärden och försökt utveckla demokrati ifrån den i stället för att vräka bomber över alltihop. Demokrati byggs inte på legosoldater från Qatar eller NATO-bomber (har de dj-a använt bomber med utarmat uran igen?). Det fanns möjligheter till förhandlingar, det tycks som stamledarna var intresserade av det, men angriparna sade blankt nej. Det hade tagit tid, men tiotusentals människoliv hade kunnat sparas och resultatet skulle ha kunna bli ett lyft för den arabiska revolutionen, inte för den västliga kontrarevolutionen.

Den som skrev citatet ovan verkar märkligt nog också acceptera talesätt av typen "när man vill göra omelett måste man knäcka ägg" eller "när man hyvlar ryker det spån" - de var populära under de hårdaste åren i Sovjet när det inte var så noga om oskyldiga strök med i utrensningarna. Själv är jag mer känslig på den punkten. Även om man är revolutionär kan man inte trampa hur som helst på människor. Och parollen "det är rätt att göra uppror" lyder ju i sin helhet "det är rätt att göra uppror mot reaktionärerna" och kommer från gamle ordföranden Mao, inte Trotskij.

En bild jag hittade för några dagar sedan. Inte helt aktuell i den här formen, men kanske i någon annan variant