 |
| Från Svenskan idag |
Så såg Birkaflickan ut är rubriken i tidningen. Man kan ju vara petig och hävda att en rekonstruktion är inget annat än en serie gissningar, och dessutom är det inte säkert att det var en flicka vars kranium man använt. Fast begravningsomständigheterna kan tyda på det. Och det hela är fascinerande i alla fall, tycker jag. Nu ser resultatet rätt avskalat ut och flickstackarn är alldeles grå i nyllet, men om man tänker sig normalare hudfärg, röda läppar, hår, då hade det varit ännu märkligare (men förmodligen ännu mer inexakt jämfört med hur tösen ursprungligen såg ut).
Man kan ju jämföra med den neanderthalflickshuvudrekonstruktion (36 bokstäver!) som jag tidigare hänvisat till på bloggen:
Om man gjorde ett test på de här två undrar jag hur många som skulle pricka in vem som var neanderthalare?
Den nedre bilden är en typisk centerpartist.
SvaraRaderaHrm, lite taskigt mot neanderthalarna att säga så tycker jag. I alla fall är det inte stureplanscentern!
SvaraRaderaMen för att vara allvarlig. Kan inte rekonstruktören av Birkaflickan vara påverkad av rekonstruktionen av Neanderthalska kvinnan?
SvaraRaderaMan kan nog tro att de som jobbar med det här tittar på vad andra gör, och mer eller mindre medvetet tar efter. Den som arbetat med Birkaflickan har nog studerat många andra exempel. Man får ta det som det är: en teori om hur människan i livet kan ha sett ut. Kraniet ger en viss gemensam grund för olika tolkningar, men sedan blir det mycket gissningar som drar åt olika håll.
SvaraRadera