Vad får man heta?

Var det inte gamle Geijer, Erik Gustaf, som under första hälften av 1800-talet påpekade att folk har väldigt konstiga namn i utlandet? En gång hörde jag talas om en tysk fotbollsspelare som hette Holzbein. 'Träben', alltså.

Nu klagar man från Riddarhuset om att folk försöker sno åt sig namn som låter adliga, exempelvis från gamla utdöda familjer.

Om jag skall fortsätta att minnas: någonstans har jag sett klagomål från förra sekelskiftet om den "kommunism" som rådde vad det gällde namn. Folk kunde, i brist på namnlag, kalla sig vad som helst. Det innebar att det var fritt fram för folk ute i bygderna att bestämma att deras familjenamn skulle vara Bonaparte eller Bernadotte. Jag antar dock att den instans som hade att anteckna detta, det kan ha varit pastorsexpeditionen, försökte rida spärr mot alltför vidlyftiga namnbyten. "Hörrdu, Torpar-Olle, vill du verkligen kalla dig Bernadotte? Din far heter ju Lars, borde du inte ta Larsson som familjenamn?"

Nu finns det dock namnlagar. Långt bort i mina anor finns en massa adel och frälse, men jag tror inte det går an att byta från Björnbrum till exempelvis Svinhufvud af Qvalstad, Bååt, Natt och Dag, och inte ens till Folkungaätten, hur mycket jag än försökte.

Enkelt och grafiskt snyggt: ätten Natt och Dags medeltida vapenskylt. Själva beteckning kommer av att det ena fältet är mörkt och det andra ljust. Samma färger som på blomman med samma namn, gult & blått!

Jag har en gissning vad det gäller folk som försöker byta till namn som låter adliga: de försöker i själva verket byta till namn som inte bara är adliga utan låter pråliga. De äldsta frälsenamnen är inte så märkvärdiga, ta Bonde, Boberg eller Bååt exempelvis. Ungefär samma som med Bielke eller Sparre. Men när det skulle adlas framåt sextonhundratalet blev namnen pampigare (även om den utdöda ätten Papegoja låter lite väl fjäder-grann). Ädla metaller, vapen och vilda djur av verklig och overklig sort - lejon och gripar - kunde sättas samman till något som lät bättre än de gamla bondska ättenamnen. Det var nog något som passade barockens mentalitet av grandiosa överdrifter, och något av den andan lever tydligen ännu kvar.

Ett tidigare adelsprivilegium, att avrättas med svärd i stället för att rätt och slätt hängas, är borta. Så några allvarligare skäl till att bli adlig (eller låtsas vara det) finns väl inte längre kvar?

Hm, man kanske skulle kalla sig 'von Björnbrum', och minnas hur  Falstaff, fakir, skaldade:

Adelsman är varje son
som till fader har ett von ...