Måste man pensionsspara?

Eftersom penningpolitik och pensioner är välkända (men snustorra) ämnen som jag dock inte satt mig in i så mycket så är säkert frågorna jag slungar ut nedan redan besvarade av någon klok person. Men jag funderar litegrann i alla fall.

Hur mycket kommer dagens pensionssparare egentligen att få ut när det blir så dags? Så här mycket?

En första utgångspunkt för resonemanget är att den gamla välkända penningekonomin befinner sig i snabbt söndervittrande. Vi går ju mot en ekonomi som ur vissa avseenden kan sägas vara penninglös. Rent praktiskt så ser man inte så mycket tjocka sedelbuntar numera, däremot plastkort som är kopplade till elektroniska konton som inte är mer än markeringar i en dator någonstans. Pengar i sig har inget värde, de skapas ur tomma intet via datorer och elimineras lika lätt - och därmed uppstår frågan om pengar över huvud taget längre kan sparas. Kan en del problem idag bero av att vi är i skarven mellan två modeller för att hantera samhällets olika transaktioner - penninghushållning respektive någon annan form (arbets- och resurshushållning kanske?).

Ytterligare en observation är att sparande som gjorts för pensioner tidigare kan annulleras med ett penndrag, ett politiskt beslut. Det gäller både offentliga och privata system. ATP demolerades, privata bolag skriver ner utbetalningar, i offentliga system mixtrar man med ålder och ersättningsnivåer. Inget är så säkert som det verkade för bara några år sedan.

Om du har sparat under många år, men får beskedet att detta sparande egentligen är utan värde, vilken slutsats skall dras av det? För ibland hävdas ju (vilket stämmer) att det inte är sparandet utan tillståndet i dagens ekonomi som bestämmer hur mycket pensionärerna kan få. Då är det inte sparandet som är det väsentliga, utan dagsläget. Vad tänker man om det? - Kanske att sparandet skall skrotas och ersättas av byggandet av en stabil ekonomisk bas? Då kommer det att krävas politiska beslut om vad som är viktigast. Kanske omfattande bostadsbyggande så att framtidens pensionärer (och alla andra) garanteras bra och billigt boende?

Man kan också fråga om det uppsving för pensionssparandet som skedde för några tiotal år sedan var en följd av hur hela samhällsekonomin utvecklades från sjuttiotalet och framåt. Det var slutet på rekordåren, men det gick fortfarande framåt. För försäkringsbolagen var det mumma att kunna dra in allt mer av privatpersoners ekonomiska överskott. Och de kunde lova guld och gröna skogar under en period när börserna bara verkade kunna stiga i all oändlighet.  I dag kan man (tror jag) ännu få löfte om en viss garanterad avkastning på sitt privata pensionssparande, men den garantin verkar vara på väg ut och snart lär bolagen inte garantera någonting. Och då kan man fråga varför någon skall stoppa pengar i gapet på dem. Med en ekonomi som är i nästa stadium, där spekulationskapitalet tagit över och realekonomin är i krisartad omvandling, vill det nog till att man är i läge att ta ut sitt pensionssparande under de närmsta åren. Att tubba ungdomar att spara nu med hänvisning till en fullständigt oklar situation om kanske fyrtio år måste betecknas som bedrägeri. (Jag tror det här resonemanget också kan användas om sjukförsäkringar som privatiseras genom politiska beslut.)

Sist och slutligen: det här handlade om pengar, men det är inte pengar som är grunden till vårt liv utan hur samhällets resurser hanteras. Grunden finns i det samhälleliga arbetet och naturrikedomarna. Arbetstid har en sak gemensamt med den moderna typen av elektroniska pengar: den kan inte sparas. Man kan inte stoppa tiden. Jag får nog be att återkomma separat om det någon gång när det är tid för det!