Just nu spelar radions P2 operan Lady Macbeth från Mtsensk. Stalin (som uppges ha varit musikalisk och hade god sångröst) tyckte att det var en jäkla omusikalisk soppa, och så åkte den bort från scenen i Sovjet några årtionden. Numera är vi ju mer vana vid katzenjammer framfört som musik, men jag är böjd att hålla med honom. Man sitter knappast och gnolar med i några trevliga melodier.
Som av en händelse får jag syn på en artikel i Asia Times som refererar undersökningar om Stalins popularitet i dagens Ryssland. Mängder av ryssar är trötta på dagens korruption och skulle vilja se en politiker med rena händer i ledningen - och det slår igenom i form av goda opinionssiffror idag för Stalin. Han tycks uppfattas som en som rensade upp i korruptionen på trettiotalet om jag förstår saken rätt. - Kanske en överraskande slutsats, annars brukar hans roll som ledare under Andra världskriget lyftas fram som en orsak till populariteten, och att han gjorde Sovjet till en stormakt som inte kunde sparkas omkring hur som helst.
Nåväl, historien upprepar sig inte exakt, tiderna förändras, och det är svårt att se vem som skulle vara tvåtusentalets Stalin och (med mindre våldsamma och mer rättssäkra metoder) rensa i den ryska korruptionen. Det kanske finns någon därute i folkdjupet som vi inte hört talas om än?
---
Ett PS om sovjetiskt kulturliv på trettiotalet. Man hade ett självförvållat problem, nämligen att det inte verkar ha funnits så mycket möjligheter till inofficiella och experimenterande kulturscener bredvid de officiella och statsfinansierade. Vad jag förstår hade de godkända artisterna bra villkor arbetsmässigt om de gjorde vad de hade betalt för, men ett sådant system främjar nog inte konstnärlig utveckling i alla lägen. Även om det faktiskt innebär att de var i den situation som konstnärer så gott som alltid varit, om vi bortser från en kort epok av självständiga skapare som växte fram i västra Europa från slutet av 1700-talet. Det borde ha funnits platser där de kunnat köra sina experiment utan inblandning (och fått svälta i den mån publiken inte ville studera märkligheterna). Men tidsandan var nervös, man var rädd för sabotörer och undergrävare av sovjetmakten. DS
En infödd Söderbo vid namn Björn sitter i sitt Stockholms-ide och brummar och tänker om politik och samhälle, konst och litteratur, vetenskap, natur och filosofi. Och lite annat också, när andan faller på.
Det är också många i Spanien som nostalgiskt ser tillbaka till Franco som ett alternativ till dagens euro-soppa.
SvaraRaderaProblemet med den sortens tänk är förstås att den "starke man" som kan rensa upp i korruptionen oundvikligen blir orsak till ny korruption eftersom hans metoder ofelbart gynnar rövslickeri och jasägarmentalitet. Men det är tyvärr många som inte ser det.
Alltså ligger problemen mindre hos den starke mannen och mer hos de figurer som hänger honom i rockskörten? En del av de som seglar fram under en demokratisering är väl inte de mest demokratiska och hederliga medborgarna.
SvaraRaderaOrsak och verkan, min käre Watson. Starka män orsakar ofrånkomligen ett skikt opportunister och smilfinkar, du kan inte ha det ena utan det andra. Utan Stalin inga roffande partibossar och oligarker, för utan Stalin hade folk vågat säga ifrån. Och utan Franco ingen regim av fastighetsspekulanter som hängde i hans rockskört.
SvaraRaderaÄven den oändligt mycket mildare form av starka män vi hade i Sverige (jämför Olle Sahlströms bok Den röda patriarken) har varit skadlig. Den har skapat den avpolitisering bland folket som har möjliggjort den politik som förs just nu.
Det är med andra ord livsfarligt att avhända sig makt, även till folk som förefaller hederliga i början.
Minns nu att Franz Fanon var inne på ämnet med hederliga frihetsledare och deras mindre hederliga underhuggare när han skrev "Jordens fördömda". Maos lösning på detta var kulturrevolutioner. Han nådde väl inte ända fram, möjligen beroende av att underhuggarna var för starka och kunde manipulera massrörelserna.
SvaraRaderaOrsak och verkan, skriver Jan Wiklund. Men Stalin kan inte ha varit upphovsman till korruptionen. Den var ett arv från tsartiden och överlevde i Sovjet och är nu en plåga i Ryssland som ryssarna klagar på. En del vill ha en Stalin som ska hårt ingripa som han gjorde. Ändålyckades inte han utrota den helt.
SvaraRaderaSixten: Visst. Men det Stalin - eller i alla fall alla dom som fick symboliseras med Stalin - lyckades med var att skapa en skräckstämning där ingen tordes sätta sig upp mot överheten. En perfekt stämning för att korruptionen skulle kunna bita sig fast och bli ännu värre.
SvaraRaderaDet går inte att utrota korruption med terror. Den får bara folk att bli ännu misstrognare mot alla andra och hålla ännu hårdare på sitt. Korruption utrotas endast genom att förtroendet växer, tilltron till att man kan lita på andra.