Den trogne läsaren Martin har tipsat om en artikel i Science som berör ett ämne som är känsligt särskilt för de utpekade. Som gamle ordföranden Mao påpekade någonstans har varje samhällsklass sin egen moral, och här refereras till sociologiska spel-experiment och observationer som antyder att överklassens/de förmögnas moral avviker från underklassens. Samma undersökning refereras också i Svenskan.
I och för sig, vad som är bra eller dålig moral är en definitionsfråga. Moral är latinarnas motsvarighet till grekernas etik, båda orden, mores/ethos, betyder i grunden samma sak, och det är ungefär "som man brukar göra". Att stjäla från sin granne brukar betraktas som dålig moral, men råkar man leva i ett samhälle där stöld från grannarna är vanligt och accepterat är det åtminstone inte dåligt/omoraliskt.
Man kan ju alltid vara kritisk mot experiment som rör hypotetiska situationer och där en del av försökspersonerna är studenter. Det finns frågetecken om studenters representativitet (nämns också i slutet av den här bloggposten). Det finns också människor som överhuvud taget inte gillar spelteori som metod för att få fram något vettigt, som den här kritiken. Men i just den här refererade undersökningen kanske man har parerat en del av kritiken, exempelvis att spelteorin inte tar hänsyn till maktrelationer. För när man talar om klass talar man också om makt, eller brist på sådan. Personer i experimentet som tillhörde de högre skikten visade sig vara mer villiga att fuska, sparka folk för att själv få högre bonus, och till och med knycka godis från barn! Intressant nog spred sig den oetiska inställningen även till lågklassiga försökspersoner som intalades att de tillhörde en högre grupp än vad som verkligen var fallet! Det kanske är en varning: se upp för uppblåsta underklassare som tror att de är något!
Förutom försök hemma på universitetet gick forskarna ut på gatan och tittade också, och kom fram till att förare med högstatusbilar visade mindre hänsyn mot fotgängare och andra bilister i en livlig gatukorsning. Hög status skulle alltså innebära att man brydde sig mindre om andra människors väl och ve. Kan man tala om narcissism här, en tendens att i första hand se sig själv och först i andra hand observera om man håller på att meja ner någon gångtrafikant?
Där fanns en udda observation i gathörnet: förare av hybridbilar (som skulle kunna antas vara miljövänner) tillhörde också gruppen av bilistligister. Kan vi ha en förklaring till de europeiska miljöpartiernas urartning här: de sopsorterar och kör miljöbilar, och det kompenserar man för genom att trycka ner arbetarklassen och bomba araber? Med andra ord att summan av lasterna är konstant, och är man god på ett håll kan man bli ond på ett annat?
Om man vill klaga på definitioner kan det vara att klass och förmögenhet inte är samma sak. Det finns rätt god överensstämmelse förmodligen, men det finns även "fattiga riddare". Undrar hur den utarmade greven tar sig i förhållande till den svinrike uppkomlingen? Kanske greven tar sin fattigdom med större värdighet än den nyrike med sina miljoner? - Det gamla talesättet om "den hederlige arbetaren" verkar i alla fall få visst stöd av denna undersökning.
En infödd Söderbo vid namn Björn sitter i sitt Stockholms-ide och brummar och tänker om politik och samhälle, konst och litteratur, vetenskap, natur och filosofi. Och lite annat också, när andan faller på.
Svältungar som har ätit sig mätta, dvs uppkomlingar, är dom värsta, sa min mormor. Dom kanske tycker att dom måste kompensera sig för sin bittra barndom. Eller så är det bara hänsynslösa svinpälsar som kommer sig upp. Bakom varje förmögenhet ligger ett brott, var det någon som sa.
SvaraRaderaFast när man betraktar miljonärsynglen på Stureplan kan man ju undra. Arvingar kan också bete sig.
Det finns ett talesätt som jag sett på spanska och engelska, och som jag tror lyder så här på svenska: Farfar förvärvar, far ärver, sonsonen fördärvar.
SvaraRaderaFolk som "kommit sig upp" kan tänkas ha en både föraktfull och skrämd attityd till de som de lämnat efter sig, och det slår väl igenom på beteendet. Man känner sig bättre, samtidigt som man är rädd för att halka ditner igen. Överklassungar med rika föräldrar hör väl till en annan kategori, och eventuell kvarvarande adel till en tredje. Jag mötte en del adelsmänniskor på gamla jobbet, och de var faktiskt vanligt hyggligt folk!
Jag tror att formuleringen jag läste var bättre. Priviligerad istf rik är en bättre sätt att se på det hela.
SvaraRaderaDet är oftare styrelsemedlemmar tar sig friheter med föreningens grejer och så vidare. De är inte rika men myglar ändå. Där rationaliseras det med att man ger så mycket av sig själv för föreningen så man förtjänar lite mer utbyte av sitt medlemskap än de andra. Det är nog samma mekanism för gröna bilister, de ger så mycket för miljön, så de förtjänar lite privilegier. Samma mekanism är väl i spel när politikerna ger sig förmåner.
Mina erfarenheter av rika slynglar kring stureplan kan jag skriva en bok om i princip. Jag har inte hängt på krogen med dem, men jag har haft affärsmässiga kontakter med dem. Det är inte smickrande ordalag jag kan beskriva en enda av dem med. Lata, ohederliga, inkompetenta, arroganta, småsinta, lögnaktiga och handskas med folks leverbröd som om det vore ett spel. Men jag har väl haft otur i mina affärsrelationer.
Men folk som har något att förlora har en defensiv hållning till omgivningen i en värld där de flesta inte har något att förlora. En defensiv hållning är en egoistisk hållning, att försvara ställning och egendom är en verksamhet som kretsar med en själv i centrum. Tänkandet blir då egoistiskt. Ser man sedan till realiteten i besuttna kretsar så är de alla medvetna om att det de gör är inte värre än det andra kan tänkas göra för att beröva dem det de har, de vet ju hur de fick sin ställning. Försvar är alltid mer rättfärdigt tycker man ju.
Snälla artikeln är inte publicerad i Science, de hänvisar bara till originalartikeln som är publicerad i PNAS:
SvaraRaderahttp:/dx.doi.org/10.1073/pnas.1118373109