 |
| Det var inte små ryska gummor som tjänade på massprivatiseringarna |
Här finns ett kort referat av en sociologisk undersökning av vad som orsakade svåra sammanbrott i Sovjet och ett antal andra länder. Kris, korruption och brottslighet blev den omedelbara följden av försöket att snabbt ändra systemet. Väldigt kort sammanfattat: det var de massiva och snabba privatiseringarna som var orsaken, och västliga ekonomer utpekas som anstiftare. Minns vi möjligen vissa så kallade Jeltsin-rådgivare i sammanhanget? De såg inte/ville inte se/var fullständigt ointresserade av att såväl företagen som hela samhället drabbades oerhört negativt när det offentliga ägandet monterades ned. Statens inkomster försvann och företagen övertogs av folk som mest var intresserade av att plundra deras tillgångar. Sådant bygger man ingen framgångsrik ekonomi på.
Ett tidigare skakigt system ödelades till förmån för något som var ännu sämre. Jag har på annat håll sett referat till undersökningar som vill visa att det katastrofalt försämrade hälsoläget också hade med systemkollapsen att göra. Någon (var är du, Någon?) borde kanske göra en större sammanställning av vetenskapliga rapporter inom olika områden som beskriver orsak och verkningar i sovjet-kraschen?
Hade folk i väst varit mer vaksamma kanske man redan ur den liberalstyrda kraschen i Sovjet hade kunnat dra slutsatser av vad massprivatiseringar skulle medföra i de egna länderna. Inte bara de sociala verkningarna i de berörda länderna, utan hur mycket råden från 'våra' ekonomer var värda. Ju mer råden följdes, desto värre gick det. Ekonomerna missade där, sedan missade de här - varför skall man tro på dem?
För övrigt kan även en del länder i Asien och Sydamerika tjänstgöra som exempel på hur det gick när man följde respektive frångick de fina råden som ekonomerna från Världsbanken och Internationella Valutafonden bistod med. Man kan väl säga att de som ville vara lydigast gick det sämst för. - Och hur är det egentligen med Sverige i det här sammanhanget ...?
Eller om man formulerar frågan så här: det nationalekonomiska etablissemanget och dess teorier borde ha varit bortgjorda som odugliga redan på 1990-talet, men det började talas på allvar om krisen inom nationalekonomin först när när den stora ekonomiska djupdykningen kom i USA och Europa framåt 2009. Varför inte tidigare? Självupptagenhet och självgodhet i de gamla industriländerna, trots att man fick en rejäl förvarning med IT-krisen strax efter millennieskiftet?
Problemen behövdes inte ta i beaktande, de var bara tillfälliga. Vi måste tänka på att det var fanatiker som trodde på tomtar och troll som stod bakom detta, de tror på "den självreglerande marknaden", ett djur lika svårt att hitta som Gud.
SvaraRaderaDin kritik idag, 20 år senare kommer de vifta undan med att "marknaden är självreglerande" det är en pågående process som man inte kan förutse hastigheten för. Därför det är så viktigt att man inte anpassar enbart termodynamiken utan även kinetiken till nationalekonomi, för termodynamiken säger inget med vilken hastighet något sker.
Kan inte orsaken sägas bero på kombinationen av massiv propaganda och okunskap kombinerat med lydnad?
SvaraRaderaMartin, det borde vara besvärande för ekonom-hjältarna att kritiken fanns redan från början, men att de i sitt ideologiska eller rentav religiösa högmod viftade bort alla anmärkningar. Jag undrar om inte arrogans är en sinnesegenskap man hittar just hos många nationalekonomer?
SvaraRaderaLasse, det stämmer att en mer politiskt alert och kunnig allmän opinion hade kunnat ändra på en hel del. Men den stora organisation som fanns var ju det nedgångna och korrupta kommunistpartiet, vars övre skikt dessutom gladeligen förvandlade sig till medlemmar av plundrarligan. Därmed stod folkmajoriteten politisk avväpnad.
Bekymret med liberalistisk ekonomi torde vara att dess teori vilar på en Economic man eller det som vi på svenska närmast kallar rövare med deras åtföljande girighet
SvaraRaderaHur tillgångarna har kommit till saknar betydelse Att lura sina medmänniskor går bra att göra
En ekonomi som vilar på fördelning tycks vara svårt att åstadkomma där inflytandet från offentlig sektor borde vara stort
De "ädla" tankarna har svårt att slå igenom och eldsjälar verkar saknas
Under min uppväxtstid på 50-talet fungerade fördelningstanken någorlunda i Sverige men nu tycks många mena: Sköt dig själv osv
The Economic Man är i princip allvetande och kalkylerar ständigt efter maximal vinst. Kanske tror en del nationalekonomer att de själva är just det snillet, trots att våra kunskaper alltid är bristfälliga (läs Kant!) och vi går framåt genom tillvaron "på ett ungefär".
SvaraRaderaMen det har ju fungerat: The Economic men vinner ju, och vinner alltmer. Snart behärskar de hela världen.
SvaraRaderaDet märkliga är att Socialdemokraterna, och LO köpte konceptet så kapitalt, med tanke på att partiet och LO en gång bildades för att bekämpa just den ekonomiska politik en gång, som nu gått segrande över världen de senaste årtiondena, för att dess konsekvenser för flertalet var så förfärliga. Det måste ju anses vara skolan största misslyckande, att den utbildat till total historielöshet.
Sten,
SvaraRaderatja, saknas eldsjälarna? Ja, kanske ytligt sett finns de inte. Men idag så är det rent generellt ett klimat som gör det omöjligt att slå ur underläge. Stick ut hakan minsta lilla och liberalerna slår ned dig från sina tjänstemanna och ekonomiska maktpositioner. De ser sig själva som osynliga handen och slår emot de som vågar kritisera dem. Mina åsikter har stått mig mycket dyrt och ekonomiska skadan jag lidit av att agitera är svår att uppskatta. Den fysiologiska skada jag har drabbats av när den "osynliga" handen slagit till är inte betydelselös den heller, utmattningsdepression, överstökad nu, men magen kommer aldrig att bli det den en gång var.
Idag är jag inte längre den rakryggade revolutionären som vill förändra samhället. Idag är jag den Machiavelliska revolutionären som leende sträcker ut en hand till kapitalet med dolken gömd bakom ryggen. Enda sättet som jag ser att jag kan åstadkomma något utan att gå under.
Martin:
SvaraRaderaDu är inte ensam om att ha fått betala för att ryggen varit för rak.
Kerstin,
SvaraRaderavet jag med säkerhet att jag inte är. Men de står ensamma och faller ensamma idag. En tid där politik är ett särintresse snarare än något som genomsyrar hela livet. Där solidaritet är ett passivt givande snarare än en aktivt utsträckt hand. Ett atomiserat samhälle där medmänniskan är "Sombody else's problem".
David Kotz: Revolution from above -- the demise of the Soviet system, Routledge 1997 - är nog fortfarande den bästa beskrivningen. Se http://books.google.se/books/about/Revolution_from_above.html?id=GtzRWlv6DggC&redir_esc=y
SvaraRaderaEnligt den var det den allsmäktiga nomenklaturan som blev skraj inför Gorbatjovs beskedliga försök till demokratisering och beslutsamt tog ett motbeslut som innebar att de snabbt privatiserade den statsegendom som de redan tidigare skött som feodala förläningar.
Det är närmast löjeväckande att IMF och Jeffrey Sachs ska ha haft någon makt att förändra Sovjet om det inte funnits mäktiga personer där redan hade beslutat sig för samma sak.
Jan, jo, det är det där med yttre och inre förhållanden som man lär sig om i den dialektiska materialismen. Under vissa förhållanden kan ett ägg förvandlas till en kyckling, men inga förhållanden kan förvandla en sten till en kyckling. I det aktuella sovjet-fallet var det nomenklaturan som var en klart förvandlingsbar kyckling!
SvaraRaderaKatz ger indirekt en förklaring på Kerstins undran ovan.
SvaraRaderaÄven här var det "nomenklaturans" motsvarighet, dvs stats- och kommunfunktionärerna, som var den starkaste aktören för liberaliseringen.
Det är roligare att vara kapitalist än att vara en grå byråkrat. Särskilt om man slipper satsa något själv, utan helt kan jobba med skattepengar.
Jan,
SvaraRaderajag kände för längesedan en rysk tjänsteman från ryska ambassaden. Han berättade för mig om hur han som vandrade i maktens korridorer och som kände höga tjänstemän upplevde privatiserinarna från insidan. Han bekräftar det du säger. Han berättade om höga tjänstemän som konspirerade med gangsters för att ta kontroll över vissa delar av folkets egendom. Gangstrarna hade kontanterna, tjänstemannen ifråga visste var gobitarna fanns och hur man skulle ta över dem.
Han lämnade kort där efter ryssland med sin familj. Efter ett kort och tjärvt möte med två anonyma herrar, så ansåg han inte längre att han och hans familj var säker i landet.
Han var ingen Sovjetnostalgiker, han hade konkret och initierad kritik emot mycket i Sovjet och av ledarskapet. Så jag tror inte han försöker svartmåla privatiseringen eller förhärliga den gamla Sovjet byråkratin.
Khodorkovskijs karriär är belysande. Han var höjdare i Komsomol men var dessutom duktig på datorer. Han fick uppdraget i någon utförsäljning att hantera buden. Givetvis såg han till att inga utomståendes bud kom fram, så han kunde köpa rubbet för en spottstyver via bulvaner. Och ingen ställde naturligtvis några frågor, eftersom de inte ville ha några ställda till sig själva.
SvaraRaderaKotz rapporterar dessutom om tre partipampar i staden Perm som förvandlade hela staden till ett aktiebolag med dom själva som ägare.
Det säger en hel del om det gamla systemets kvalitet att detta kunde ske, tycker jag.
Jan, du har helt rätt. Det sovjetiska systemet ledde till en korrumperad maktapparat som kom fram i ljuset efter kraschen. Vissa var bättre än andra på att roffa åt sig.
SvaraRaderaeldorado
Det var den så kallade nomenklaturan, som började uppmärksammas från slutet av sjuttiotalet, och som en del vill kalla en "ny klass", som gick från sovjetborgerlighet till rövarkapitalism. Grunden till denna lista på höga makthavare inom olika områden lades under första femårsplanen tror jag, när det gällde att få fram resultat fort som tusan och det därtill krävdes folk som ledde utan alltför mycket inblandning av de ledda. "Kadrer avgör allt" som Stalin hävdade 1931. Delvis hade han rätt, men systemet spårade ur när de lokala makthavarna bara blev ansvariga uppåt men inte nedåt (med vissa undantag under de kaotiska utrensningar 1936-38).
SvaraRadera... och dom som hävdade något annat blev brutalt överkörda, som t.ex. textilarbetarna i Ivanovo-området vars strejk mot fördubblade arbetskvoter och halverade löner krossades 1932 varpå dom ledande deporterades till fångläger och antagligen dog. Se http://www.folkrorelser.org/blogg/2008/02/08/katastrofal-maskerad/
SvaraRaderaVad som gick snett kommer att diskuteras länge än. Omåttliga ambitioner kopplat till pyttesmå resurser kanske, eller som jag hävdar i den länkade artikeln: att man uppträdde som på maskerad.