Upp eller ned - och för vem?

Ursäkta, var tog min civilisation vägen? 

Det var några dagar sedan föregående inlägg. Inspirationen att skriva har inte varit på toppen. Har i stället försökt avsluta en av de halvlästa/olästa böcker av vilka det finns några i hyllorna. Som en bok som väckte viss debatt när den kom för några år sedan, Jared Diamonds Undergång. Civilisationernas uppgång eller fall. Inte någon humör-höjare direkt.

Men nu har jag i alla fall bladat igenom den. Vad jag minns diskuterades det om Diamond hade rätt om vad som hände på Påskön bland annat. Vad man kan konstatera är att det gick rätt illa för folket som bodde där, men frågan är om det berodde på "kulturellt självmord" eller att de trots en uthållig livsstil drabbades av europeerna? (En gammal bloggpost om det här.) På några andra ensliga öar i Stilla havet gick det ännu värre för folkspillror som isolerats från yttervärlden. Men på andra ställen har människor lyckats försörja sig i årtusenden utan att drabbas av annat än vanliga naturkatastrofer.

Nordbornas bosättningar på Grönland gick under, men man hade i alla fall hållit ut i över 400 år. Verkliga högkulturer existerade under lång tid i Centralamerika och Kambodja och avancerade grupper på annat håll enligt Diamonds beskrivning. Gemensamt för dem alla verkar vara att det var hierarkiska samhällen. Och det reser frågan om vad det har för betydelse. Att människor över huvud taget kommer in på helt nya områden verkar vara katastrofalt för mycket av den ursprungliga djurvärlden. I Medelhavets öar, på öarna i Stilla havet, Indiska oceanen eller Arktis - var än människor kom så utrotades mycket av de djurarter som inte kunde flyga bort. Samma kan ha hänt i Amerika och Australien när de första människorna kom. Men om vi nu bortser från vad de första små jägargrupperna hade för sig och ser på senare samhällen med någon sorts klass- eller gruppindelning då?

Är samhället uppdelat på grupper finns det kamp om makt och resurser mellan grupperna. Diamond bekräftar det också. Under folkmordet i Rwanda kunde folk utan skor (och utan kor och åkrar) ta livet av sådana som hade skor. Som Marx skrev i Kommunistiska Manifestet kan kampen sluta med att den ena gruppen besegrar den andra, eller att de båda går under. Ett alternativ kan ju vara att en civilisations undergång i själva verket är överklassens undergång, medan folket lever vidare utan att göra så mycket väsen av sig. Överklassen kraschar exempelvis i samband med överexploatering av naturresurser, och en del av folket drar bort till andra ställen och lever vidare under enklare och hållbarare förhållanden. Är det verkligen undergång, eller kan man hellre se det som ett vettigare sätt att arrangera livet för och genom gemene man? Mayakungarnas mäktiga städer försvann i djungeln, folket (den del som överlevt de svåra tork-katastroferna, inbördeskrigen och annat elände) levde vidare utan att göra så mycket väsen av sig.

En slutsats kan åtminstone vara att om en plundringsbenägen överklass inte slås ner i skoskaften kan det orsaka svåra umbäranden för dess underklass. Det verkar vara en generell tendens att människor som kommit upp sig en bit i samhället lätt tappar kontakten med marknivån och dess problem. Det kan sluta med en krasch. Det har slutat med krascher, och fler lär komma. (Här är en annan gammal bloggpost som är inne på samma ämne, för övrigt.)