Jag har inte riktigt uttömt den fond av reflexioner som man kan göra vid läsningen av broschyren med den slirande KP-bilen nedan. (Senast föregående inlägget är här.) En sak som enligt mig saknas där är en djupare diskussion om varför det skulle fungera med en revolutionär omvälvning i Sverige.
Det räcker inte bara med att vara arg. Med 'revolutionär omvälvning' menar jag inte att folk slåss så blodet skvätter, utan att hela samhället är i ett sådant läge att en grundläggande ombyggnad är möjlig och till och med nödvändig för att undvika en krasch som kommer att göra de flesta människor väldigt ledsna. Hur ser samhällets materiella bas och intellektuella förmåga ut när allt tätare kriser gör att bitar faller här och där i samhällsbyggnaden? Det kan ju vara så att läget är dåligt men förutsättningarna att göra något åt det saknas. Hur vet man det? Finns valet mellan socialism och barbari, eller har barbariet redan vunnit?
Nu vill jag igen slå ett slag för doktor Karl Marx och det som jag kallar 'supercitatet'. Använd sökrutan till höger och skriv 'super-citatet' så kommer flera inlägg upp där jag diskuterar frågan. När de partier som påstår sig arbeta i någon tradition från Marx skriver program eller formulerar ideer för den övergripande politiken borde det obligatoriskt finnas med en fotnot om att de 1) läst, samt 2) förstått det här citatet. (Själv är jag osäker på tvåan, eftersom tolkningsmöjligheterna är många, men det går att diskutera saken.)
De som på ett bra sätt lyckas förstå hur olika samhällsprocesser, exempelvis datoriseringen, slår igenom från produktionen och ända upp i överbyggnaden och människornas tänkesätt, kommer att ha ett viktigt verktyg för att driva på om politiska förändringar. Super-citatet kan fungera som en sorts ram eller mall för åtminstone ungefärligt peka på viktiga förhållanden och hur de påverkar utvecklingen, även vad det gäller Sverige idag. Är det möjligen så att förhållandet mellan de tillgängliga produktivkrafterna och ägandet av produktionsmedlen nu är så problematiskt att motsättningarna är svåra att lösa inom det nuvarande systemet? (Fildelningsdebatten kan tyda på det, och nyligen har åtminstone vissa grupper inom republikanska partiet i USA gjort upptäckten att modellen för upphovsrätt skadar landets utveckling. Äganderätten tycks inte vara oproblematisk.)
Det har påståtts att det bara är sverigedemokraterna som har någon sorts vision för framtiden - kanske dags att visa att vänstern har något som smäller högre än vad järn(rörs)gänget kan prestera?
Och så här ser alltså sagda super-citat ut, Karl Marx 1859:
I sitt livs samhälleliga produktion träder människorna i bestämda, nödvändiga, av deras vilja oberoende förhållanden, produktionsförhållanden, som motsvarar en bestämd utvecklingsgrad av deras materiella produktivkrafter. Summan av dessa produktionsförhållanden bildar samhällets ekonomiska struktur, den reella bas, på vilken en juridisk och politisk överbyggnad reser sig och vilken motsvaras av bestämda former av det samhälleliga medvetandet. Det materiella livets produktionssätt är bestämmande för den sociala, politiska och andliga livsprocessen överhuvudtaget. Det är inte människornas medvetande som bestämmer deras vara utan tvärtom deras samhälleliga vara som bestämmer deras medvetande.
På ett visst stadium av sin utveckling råkar samhällets materiella produktivkrafter i motsättning till de rådande produktionsförhållandena, eller, vad som bara är ett juridiskt uttryck för detta, med de egendomsförhållanden, inom vilka dessa produktivkrafter hittills rört sig. Från att ha varit utvecklingsformer för produktivkrafterna förvandlas dessa förhållanden till fjättrar för desamma. Då inträder en period av social revolution. Med förändrandet av den ekonomiska grundvalen genomgår hela den oerhörda överbyggnaden en mer eller mindre snabb omvälvning.
Då man betraktar sådana omvälvningar måste man ständigt skilja mellan den materiella omvälvningen i de ekonomiska produktionsbetingelserna, vilken kan naturvetenskapligt exakt konstateras, och de juridiska, politiska, religiösa, konstnärliga eller filosofiska, kort sagt ideologiska former, i vilka människorna blir medvetna om denna konflikt och utkämpar den. Lika litet som man bedömer en individ efter det, som han tänker om sig själv, lika litet kan man bedöma en sådan omvälvningsepok efter dess medvetande. Man måste tvärtom förklara detta medvetande ur det materiella livets motsägelser, ur den konflikt som råder mellan de samhälleliga produktivkrafterna och produktionsförhållandena.
En samhällsformation går aldrig under, innan alla produktivkrafter utvecklats för vilka den har tillräckligt spelrum, och nya, högre produktionsförhållanden uppträder aldrig, förrän deras materiella existensbetingelser mognat i det gamla samhällets eget sköte. Därför ställer sig mänskligheten alltid blott sådana uppgifter, som den kan lösa, ty närmare betraktat skall det ständigt visa sig, att själva uppgiften endast uppkommer, där de materiella betingelserna för dess lösande redan är förhanden eller åtminstone befinner sig i processen av sitt vardande.
I stora drag kan asiatiskt, antikt, feodalt och modernt borgerligt produktionssätt betecknas som progressiva epoker av den ekonomiska samhällsformationen. De borgerliga produktionsförhållandena är den samhälleliga produktionsprocessens sista antagonistiska form, antagonistisk inte i betydelsen av individuell antagonism utan en antagonism, som uppkommer ur individernas samhälleliga levnadsbetingelser, men de produktivkrafter, som utvecklas i det borgerliga samhällets sköte, skapar samtidigt de materiella betingelserna för lösandet av denna antagonism. Med denna samhällsformation slutar därför det mänskliga samhällets förhistoria.
Sen kan man fråga sig om revolutionen kommer ske som ett svar på en hotande kollaps eller i och med själva kollapsen?
SvaraRaderaJag finner det senare mer troligt såsom läget ser ut. Kommunismen kommer inte att byggas på kapitalismens tinnar och torn utan på dess ruiner.
Slutsatserna blir likväl att vad som behövs inte är så mycket parlamentariskt verksamma vänstergrupper (även om det är bra att sådana finns också) utan revolutionär massorganisering baserad på skolade och disciplinerade arbetare som kan sätta hårt mot hårt om så behövs för att kuva alla samhällskrafter som är fientliga till jämlikhet och demokrati.
Sen frågan om vilka motsättningar som producerar kapitalets terminalkris. Är det externa motsättningar, såsom motsättningen till den ekologiska basen? Interna tendenser som fallande profitkvoter? Oförmåga att frigöra nya produktivkrafter som Marx pekar på i den berömda inledningen du citerade? Viktigt här tror jag att kapitalet omöjliggör demokratiska produktionsrelationer utan tenderar att reducera arbetaren till maskin, vilket innebär ett otroligt slöseri av mänsklig produktiv potential.
Förresten, är du bekant vid marxisten Lars Bergquists essäer? Han skriver originellt och lärorikt om Marx tänkande; kristeori, statsteori, kunskapsteori, historieteori mm. mm. Texterna finns samlade i den här .rar-filen http://www.motarbetaren.se/filarkiv/lars_bergquist_collection.rar (essän om historiematerialismen finns dock inte som .doc här, men den finns som html)
Tack för synpunkterna. Okunnig som jag är känner jag naturligtvis inte till Lars B., och det blir väl inte bättre av att jag inte är kompetent att plocka upp rar-filer!
SvaraRaderaDet är nog så illa att det måste till åtminstone en allvarlig partiell kollaps för att få fart på omvälvningen. Fast det vore ju trevligare om man kunde byta spår innan tåget spårar ur! Många människor måste konkret se att "nu går det åt h-e om vi inte gör något drastiskt fort". Men där kan en aktiv vänster göra plågan kortare om man får med sig människorna. I den mest akuta fasen tror jag vi kan glömma den parlamentariska kampen. Det är ju på andra ställen de avgörande besluten fattas.
Frågan om vilka motsättningar ... jag skulle nog säga "allihop". De kommer att samverka till en riktigt explosiv blandning där fallande profitkvot, miljö- och resurskris, teknisk-vetenskaplig utveckling, kulturell utveckling etc blandas ihop.
Jag har vänt mig ifrån Marxism-Leninism för att den binder upp sig vid en viss revolutionär taktik, en utvecklad i en feodal tid. Jag såg den inte längre som relevant.
SvaraRaderaMen nu undrar jag om jag var naiv i tron att den borgerliga demokratin är något annat än en kuliss för ett feodalt samhälle. Den borgliga demokratin är inte ett redskap som kan användas för att förändra samhället i grunden, den är ett redskap för feodalherrarna att följa Sun Tsu regel, "when you can deny the enemy battle, do so". Vi ser ett nytt samhälle som endast är en potemkinkuliss, som endast till ytan ses erbjuda civiliserade sätt att påverka samhället. Men civiliserat är borgerlig demokrati endast så länge det finns överflöd, när det kniper rinner sminket av grisen och fram kommer det feodala fascistsamhället i hela sin prakt. När systemet(de nya feodalherrarnas makt och rikedom) skall räddas, då finns inga gränser, då håller man sig inte till civiliserade metoder, övergången från det skenbart civiliserade samhälle vi har idag till ett totalitärt våldssamhälle är "seamless".
Så jag kanske dömde ut KP och den typen av revolutionär taktik för tidigt, det kan faktiskt vara den som är nödvändig för att förändra samhället. Men så länge borgerligheten har råd med civiliserat sätt, så kommer KP förnekas strid.
Vad KP behöver är kanske ett sätt att handskas med fiendetaktiken att förneka dem strid. Annars är de lämnade att vänta på samhällets kollaps innan de kan inleda sin strid.
Cynisk idag.
Det räcker inte med att vara ML numera, är man med sin tid är man MLM!
SvaraRaderaDet är väl så att sminket nu håller på att glida av den borgerliga masken, och den råa förtryckarens fula nuna tittar fram. Det kräver motstånd.Frågan är hur KP och dess missnöjda, och andra, hanterar den saken. Vad det gäller KP ser jag inte hur det skall fungera, hur/om man har någon större kapacitet att ta några strider. För närvarande verkar militansen vara större hos syndikalister, vilket framhålls i broschyren.
Problemet med KP-gängen (av alla varianter) är att dom delar upp mänskligheten i "vi som har begripit hur verkligheten är" och "alla andra idioter". Det är definitivt fel förhållningssätt, såna människor litar jag inte på för fem öre.
SvaraRaderaOrganisering är däremot förstås nödvändigt. Och det har vi alldeles för lite av idag. De flesta hoppas på jultomten. I bästa fall tror man på "nätverk" med så liten näthet som möjligt, så man kan dra sig ur när det känns bra att göra något annat. T.ex. att ägna sig åt fotboll, eller vinprovning.
Nu skulle vem som helst kunna beskylla mig för att tro på mänsklighetens tudelning, om det inte vore för att jag ser detta som ett kulturfenomen som har drabbat oss alla.
Det unika med människor är att vi kan skapa institutioner som styr vårt eget tänkande. Idag är det främst staten och kapitalet som ägnar sig åt sådant; för hundra år sen var det även vanligt folk. Det oroar mig.
Och vad jag skulle vilja ha är inte institutioner som klyver hår i Marx' skägg utan institutioner som tar konkreta konflikter i vardagslivet. T.ex. på jobbet.
Det finns en del reflexioner att göra om förhållandet mellan partier och rörelser. Jag kanske återkommer med ett separat inlägg i ämnet.
SvaraRaderaJag skulle vilja säga organisationer och rörelser. Rörelser är alltid bredare än organisationer (även om det för all del finns organisationer som delvis medverkar i rörelser och delvis inte, kanske rentav motverkar dem).
SvaraRaderaPartier är ett specialfall. Det förvirrande är att begreppet "parti" kan betyda minst två saker. I vardagsspråket som 99% förstår betyder det en organisation som har till uppgift att sitta i parlamentariska församlingar och agera kompromissaktör mellan olika samhällsintressen. Anslå offentliga medel, skriva lagar och regler och sådant.
Men sen envisas en del med att kalla också en helt annan typ av organisation för parti. Nämligen en närmast religiöst präglad, teoristyrd sekt som med stor samstämmighet internt infiltrerar i rörelser för att med hjälp av sin egen höga organisationsnivå styra denna i önskad riktning.
Den förra typen är ofrånkomlig. Den senare är jag skeptisk till. Jag anser att teorierna bör utformas av så många rörelsedeltagare som möjligt, inte prackas på dem utifrån, se Frances Tuuloskorpis lysande blogginlägg här: http://francesblogg.wordpress.com/2011/08/13/kampen-och-ofarliggorandet/
Organisationer i allmänhet, med andra syften, efterlyser jag däremot.
Om alla sätter sig ner och läser Marx' text grundligt minskar behovet för religiös styrning av alla virrpellar!
SvaraRadera