"Guldbaggarna" och skrämseln

Vi är i ett historiskt skede när inte bara mynt, utan sedlar, blir en allt mindre del av den ekonomiska vardagen. Väldigt få personer går numera runt med tjocka sedelbuntar för sköta sina affärer, i ökande grad är det plastkort som gäller eller knapptryckningar på datorn. Jag kanske har fel, men kan detta vara en antydan om att hela penningsystemet är på väg ut? Kommer pengar att finnas kvar om säg femtio år, annat än som räkneenheter i cyberrymden möjligen?

I det läget finns det dock en del personer med anknytning till den så kallade österrikiska skolan inom nationalekonomin som förespråkar återgång till guldmyntfot samt att man privat skall lagra guld. Jag vet inte om de i praktiken förespråkar guldmynt, men de antar nog åtminstone att de pengar som finns i cirkulation i form av sedlar skall vara uppbackade av guldreserver. (För några årtionden sedan kunde man ännu läsa på svenska sedlar att de skulle kunna lösas in mot guld - fast det var ju bara skoj.) Med guldmyntfot garanteras penningvärdet
och antas bli stabilt och pålitligt. Den elaka staten kan inte ge ut hur mycket pengar som helst.  Öknamnet för folk som förespråkar det här är "goldbugs", vilket av någon anledning blir "guldbaggar" på svenska.

Ekonomen Philip Pilkington skriver om det här fenomenet och ser guldbaggeriet som skrämselpropaganda och försök att stödja guldbranschen när efterfrågan faktiskt ser ut att sjunka. Själv har jag aldrig förstått varför man skall ha guld som säkerhet, det förutsätter ju att man veta att man kan sälja av det i kristider och byta mot något matnyttigt, men det vet man ju inte i förväg. Detta inser åtminstone också de USAmerikansk "guldbaggarna" som laddar upp med matförråd och vapen, förutom då guld. De väntar nämligen på den stora undergången som kan förväntas när som helst. Hela det ekonomiska systemet kommer att säcka ihop, och då måste man vara beredd. Det finns några av den sorten i Sverige också som propagerar för att man skall köpa guld och skaffa sig en bas någonstans ute i bygderna när det stora sammanbrottet inträffar.  Matförråden kan de ju äta upp, men jag har inte sett någon förklaring till vad de tänker göra med guldet. Hur handskas man med leveranser av guldtackor i ett läge där samhället antas ha brutit samman? Var förvarar man guldet? Blir det inte så att man i själva verket har ett papper som säger att man har X gram guld i ett förråd någonstans, fast man egentligen inte vet om det finns där? Hur är det med det tyska guldet i USA, finns det där det skulle ha funnits?

Det här diagrammet från Pilkington visar efterfrågan på guld i olika sektorer 2002-2011. Jag tolkar det som är under noll-strecket som att fram till och med 2008 sålde riksbankerna guld, och från 2010 började man köpa igen. Men de offentliga köpen verkar inte uppväga vad man sålt ännu. Och kanske det är olika köpare och säljare över åren? Kan det vara så att Kina försöker byta ut en del av sin valutareserv mot guld i stället för dollar? Annars är ju det mest märkliga att andelen guld till investeringar i tackor och mynt har ökat mest fram till 2011. Kanske ett resultat av livlig propaganda från "guldbaggarna". Men andelen till smycken har krympt. Kan det bero av att smycken tidigare betraktades som guldinvesteringar i vissa länder (som Indien och arabländer?), men att man nu struntar i omvägen via juveleraren och i stället tar rent guld?

Ett diagram till, möjligen kan det antyda att en del luft pyser ur guldbubblan på grund av sjunkande efterfrågan på guldtackor och mynt. Kan det vara, som Pilkington skriver, att "guldbaggarna" gått för långt och skrämselpropagandan inte fungerar längre?