För sjuttio år sedan, den 2 februari, kapitulerade de sista tyska trupperna i Stalingrad. Slaget var över efter en fruktansvärd slakt på människor och ödeläggande av en hel stad. Förhoppningarna i det borgerliga lägret om att Sovjet skulle krossas var fåfänga, det var lika bra att plocka ner hitlerporträtten från hedersplatsen i bokhyllan (i alla fall för borgare utanför Tyskland). 1939 hade de trott att Sovjet var militärt utarmat efter utrensningarna på 1930-talet. Man uppmärksammade inte att Röda armén krossade japanska framstötar i Mongoliet strax innan Andra världskriget började och trodde att det svaga agerandet mot Finland 1939 var typiskt för den sovjetiska nivån. Det visade sig inte stämma redan vintern 1941 när tyskarna stoppades utanför Leningrad och Moskva, och besannades än kraftfullare vintern 42-43 i Stalingrad.
För den som eventuellt ändå trodde att tyskarna skulle kunna hålla emot kom en ny läxa i juli 1943: pansarslaget vid Kursk. Röda armén trängde obevekligt mot väster och söder. Jag tror nog att luften blev lättare att andas då för många människor. Man började ana att kriget skulle ta slut på ett sätt som angriparna inte tänkt sig. Men i Europa rullade fortfarande tågen mot utrotnings- och koncentrationsläger, vilket är en av historiens gåtor. Varför lades resurser på folkutrotning när de logiskt i stället behövdes för att stärka fronten?
Komplexiteten beträffande tiden före 2:a världskriget och efter i Ryssland (Sovjetunionen) bekräftas väl inte av den gängse historieskrivingen. Den är på svenska emellertid till delar väl beskriven av Lennart Samuelson. Hans böcker om Ryssland är lika fascinerande och informativa som mer välkände och säljande Anthony Beevor vilken skrivit om samma tid.
SvaraRaderaSamuelson besitter förmågan att inte ta påstådda ideologier för givna, utan se dem påklistrade av både motståndare och anhängare.
Han har väl inte inte utsatts för direkt kritik i Svd (där han gjort understreckare), men visst har där av ledarskribenter luftats irritation och bekymmer över argument som slår hål på deras kallakrigsbilder.
Lennart Samuelson - Röd koloss på larvfötter (Rysslands ekonomi i skuggan av 1900-talskrigen, Borås 1999);
Tankograd, Den ryska hemmafrontens dolda historia 1917-1953, Spindulys, Litauen 2007.
Lennart Samuelson (red.)- Bönder och bolsjeviker, Den ryska landsbygdens historia 1902-1939, Stockholm 2007.
Den första ryska kanalen har sänt parader från Volgograd och olika krigsfilmer under hela dagen.
SvaraRaderaVolgograd är "geroi gorad", men jag tycker att man skulle hålla kvar vid - Stalingrad.
Krig förs ofta av ideologiska fanatiker, mot den bakgrunden är det nog inte så konstigt att nazisterna fortsatte att prioritera utrotningen av judar, zigenare, handikappade, politiska motståndare m fl.
SvaraRaderaEtt annat exempel på ideologisk fanatism från det Spanska inbördeskriget (1936-1939): Historikern Hugh Thomas berättar i sitt lysande verk "The Spanish Civil War" om hur anarkisterna som hade gjort revolution i Katalonien hade brist på bensin. Ändå gjorde man sig mödan att köra tillfångatagna borgerliga element hela vägen till de fantastiskt vackra klipporna med utsikt över Medelhavet där borgarna fick beundra utsikten en stund och begrunda allt vackert de nu skulle gå miste om bara för att de valt en felaktig politisk linje innan man radade upp dem och sköt ihjäl dem.
Fast enligt George Orwell i hans utmärkta "Hyllning till Katalonien" såg man bara glada ansikten i Barcelona och alla stödde revolutionen (med tanke på vad som väntade dem som misstänktes för att inte göra det, så får man förmoda att det var många som valde att ligga lågt).
Varmed jag inte vill säga att det var fel av vänstern i Europa att stödja regeringssdian i Spanien. Fascisterna var trots allt ett ännu värre alternativ. Men rationella är krigsledare sällan, oavsett politisk inriktning./Björn Blomberg
Men var det inte så att Tyskland behövde arbetskraft i Tyskland också, och att hopsamlandet och fraktandet av judar syftade till att låta dem arbeta i den tyska industri som var i stort behov av arbetskraft.
SvaraRaderaSamuelson verkar intressant. Har hört namnet men bara läst någon recension av hans böcker. Hittade en understreckare på nätet. Man får öka på läslistan.
SvaraRaderaVad det gäller Hugh Thomas får jag skämmas: hans bok har stått oläst i hyllan i många år nu sedan jag köpte den på en rea. Exemplet från den visar att även anarkister ibland kan tänka i flera steg - fast helt vansinnigt.
Att "slaget vid Stalingrad" inte kan omformuleras till "slaget vid Volgograd" är ju klart, vilket Krusse på sin tid borde ha insett. Man smusslar inte bara undan ett av sovjetfolkens stoltaste stunder! "Geroi gorad" = hjältestaden kanske?
Kerstin, jo det är klart att Tyskland behövde en massa folk till industrin. Produktionen ökade ju ända till slutet av 1944, när sovjetarmén började erövra de tyska industriområdena i Schlesien. Men man skickade ju också ett antal miljoner människor i döden på ett märkligt resurskrävande sätt.
Björn Nilsson:
SvaraRaderaJo, men var det inte så att de där som ansågs kunna arbeta fick arbeta tills de stupade, de "oanvändbara" gjorde man sig av med.
I Ryssland har man gjort en drama serie om Zhukov
SvaraRaderahttp://www.euromovies.me/drama/marshal-zhukov-chronicles-2012.html
Jag har sett den på den ryska TV-kanalen ("första kanalen"), som finns i ComHems utbut mot en extra kostnad. Skulle gärna se den på SVT, med textning, min ryska räcker inte så långt.
Stalin skickade sina toppgeneraler till perifera militärdistrikt efter kriget. Zhukov hamnade i Odessa i Ukraina, men här gick Stalin snett i sitt tänkande. Ukraina led under civil tysk förvaltning under ca 1942-44 (den även i nazi-sammanhang vedervärdige Erich Koch), men just Odessa fick Rumänien hand om. Odessa klarade sig bättre än övriga Ukraina, men den lokala maffian tog över, och var efter kriget en plåga för befolkningen.
I en scen i dramaserien berättar Beria för Stalin att Zhukov på tre månader krossat maffian och nu blivit hjälte i Odessa. Inte riktigt vad Stalin tänkt sig. (Zhukova använde helt enkelt Röda Armén att plocka upp alla maffiosos och skjuta dem.)
Intressant, där fick man lära sig något nytt, tack för det. Har ju inte TV alls, men jag kollade länken och såg att Bresjnev spelades av en vars namn ser roligt ut, i alla fall om man tar det på engelska:
SvaraRaderaSergei Soulless – Brezhnev
Bresjnev påstods ju vara nära nog död flera år innan han officiellt gick ur tiden!
Björn jag håller med Kerstin här när hon skriver ”de där som ansågs kunna arbeta fick arbeta tills de stupade”. Jag har besökt de flesta KZs, både de som ansågs vara förvaring och de som var utrotningsläger. Man berörs mycket illa att se eländet men en av de mest skrämmande insikterna fick jag efter ha besökt Majdanek. För att hålla fångarna lugna hade man byggt upp kulisser av en stad vid järnvägsstationen, de fick kvitton på avtagna de tillhörligheter (kvittona hade en rad som skulle signeras när ägodelarna skulle lämnas tillbaka). Kläder, skor, hår allting togs tillvara på de som mördades, även guldtänderna drogs ut på liken. De som kunde arbeta fick göra det tills de stupade
SvaraRaderaEldorado
Även de sovjetiska lägren var väl arbetsläger, har jag för mig. Det första var det som byggde Vita havs-kanalen, och det betraktades som så framgångsrikt att man tillämpade samma modell när man skulle utvinna råvaror i avlägsna delar av landet som var svåra att locka folk till på vanligt vis. Att folk dog där berodde mest på dålig organisation och slarv, klart att man hellre ville att folk skulle överleva och tvångsarbeta.
SvaraRaderaMen det kan alltså noteras att man återinförde slaveriet som produktionsform.
Jag är helt övertygad om att ett demokratiskt Sovjet inte hade behövt något Stalingrad. Man hade stoppat tyskarna långt tidigare om inte t.ex. miljontals människor hade tagit emot tyskarna som befriare (dom lärde sig förstås av sitt misstag!) och om inte misstag uppifrån hade förstorats av att folk inte vågade protestera.
Som författaren Sven Lindquist påpekade så fanns det inga förintelseläger i Sovjet. Men däremot arbetsläger. Det är vanligt att folk inte ser skillnaden. Frågan är hur stor del av fångarna där som var vanliga kriminella och hur många som kan klassas som politiska fångar (finns nog statistik på det). Det har ju viss betydelse, såvida man inte tror att fånge i Sovjet automatiskt betydde politisk fånge. Systemet var ineffektivt och Berija lär ha varit emot det. En del av stålkombinatet i Magnitogorsk byggdes av den sortens arbetare. När avskaffades straffarbete (= slaveri) i Sverige?
SvaraRaderaJag har mina tvivel om att ett annat Sovjetunionen hade kunnat hålla emot en tysk krigsmakt i absolut toppform så mycket bättre än det Sovjet som verkligen existerade. Ingen annan klarade ju av det!
Vita havskanalen byggdes, tror jag, av vanliga kriminella. Sen kan man förstås tillägga att det var ganska lätt att bli kriminell i det kaotiska samhälle som följde efter inbördeskriget. Gränsen mellan lagligt och olagligt var inte så lätt att upprätthålla.
SvaraRaderaMan kan ju t.ex. påminna om att "svartabörshandel" i sovjetisk terminologi omfattade det mesta av vad vi skulle kalla vanlig handel i Sverige. Och att "sabotage" omfattade såväl strejker som vanligt slarv.
Jag läste för övrigt en artikel på engelska wikipedia som jag inte längre hittar om mannen som organiserade mycket av lägerverksamheten. Han började som vanlig fånge och arbetade sig upp. Han var dömd just för "svartabörshandel", dvs vanlig affärsverksamhet, och genomförde såna rationaliseringar av arbetet att han snart blev oumbärlig. Han slutade som en av de högsta cheferna i NKVD.
Beträffande rysk förmåga att besegra Hitler långt tidigare - ingen lyckades med Napoleon heller. Kanske för att Frankrike på hans tid, och Tyskland på Hitlers, var Europas folkrikaste land. Näst Ryssland, förstås!
PS: Naftaly Frenkel hette han, se http://en.wikipedia.org/wiki/Naftaly_Frenkel
SvaraRaderaJaha, det var ju en framåt pojke! Kanske det helt enkelt var så att Stalin gillade folk som fick saker gjorda mitt i det ryska träsket? Undrar om det finns någon sorts koppling till utrensningarna i Karelen i slutet av trettiotalet?
SvaraRaderaOm man får tro den lysande romanen Nyutnämningen av Aleksandr Bek var det just så. Resultat framför allt, likgiltigt hur många lik man gick över. Det finaste beröm någon kunde få var "en riktig ingenjör".
SvaraRaderaOch det är ingen elak roman. Den blev kraftigt fördröjd vid utgivningen - inte av politiska skäl utan för att det var en nyckelroman där huvudpersonens änka tyckte han avslöjade lite för mycket privata detaljer (återigen om man får tro wikipedia).
Och apropå romaner talar ju 30-talets produktionsromaner samma språk. Långt ifrån alla dom var några billiga propagandastycken, exvis Konstantin Paustovskijs Det svarta svalget är en lysande bok ur alla synvinklar, tycker jag. Men hela genren talar samma språk: prestationshysteri upphöjd till n:te potens.
Som Raymond Chandler formulerade det, ungefär: Det finns inte ett hårstrå mellan det amerikanska storföretagets och det ryska kommunistpartiets moral. Det är allt för firman, likgiltigt vad det kostar människorna. Och skulle någon brista kastas han på sophögen.
Beks roman har jag läst för många år sedan. Har den i någon hylla. Klart att ledningen satte resultaten i första hand - det handlade ju om landets överlevnad och att man måste ta hand om duktigt folk. "Kadrer avgör allt" som Stalin sade under första femårsplanen. En av de bästa smältugnsarbetarna vid Magnitogorsk på trettiotalet körde omkring i egen bil vilket måste ha varit oerhört på den tiden! Baksidan av det här var att företagsledarna utvecklades till en egen grupp med egna intressen.
SvaraRaderaÖverlevnad är kanske att ta i. Fattigt var det. Men till och med på 1700-talet i Sverige, då det också var fattigt, unnade man sig. Man ska verkligen ligga nere på Etiopiens nivå under svältkatastrofen för att BNP ska bli så viktigt att allt annat kan offras.
SvaraRaderaPS och jag undrar om det inte var den här endimensionella målrationaliteten som knäckte hela försöket så småningom. Ingen kunde lita på någon, och ett samhälle utan förtroende blir förfärligt dyrt i längden.
SvaraRadera"Allt" är väl att ta i!
SvaraRaderaOK, 99% då...
SvaraRaderaMen det här är ytterligare något stalinismen har gemensamt med nyliberalismen. Den endimensionella målrationaliteten, BNP som överordnad gud, och det totala misstroendet mot alla. Inte undra på att så många gamla stalinister gick och blev nyliberaler på 80-90-talen. De behövde inte ändra så mycket i sitt tänk.
Det var för övrigt inte bara Chandler som upptäckte det här redan på 40-talet. Även managementgurun Peter Drucker såg många likheter mellan sovjetkommunism och den s.k. vetenskapliga arbetsledning som var populär dåförtiden och ju gick ut på att arbetare begriper ingenting, det behövs kadrer som tänker.
Ibland har jag tänkt att USA och USSR sedda på långt avstånd egentligen var rätt lika under en viss period. "Self made men" kunde gå långt i båda staterna, surfa fram på vågor av industrialiering, ny teknik och ödelagda resurser. Från bondbyn och till högsta chefskapet för en jätteindustri eller en armé. Sådana karriärer görs väl knappast längre på något av hållen.
SvaraRaderaSå var det nog. Det var också sovjetkännaren Moshe Lewins slutsats. Sovjetunionens verkliga klassbas, sa han, var ingenjörerna (The Making of the Soviet System: Essays in the Social History of Interwar Russia. New York: Pantheon, 1985).
SvaraRaderaAtt ingenjörerna var sovjetstatens hjältar är väl ingen större överdrift. Man behövde ju kunnigt folk!
SvaraRadera