Hur kunde det gå så här?

Jag började plita med det här inlägget för flera dagar sedan. Så började det se ut som försommar därute.  Lusten att skriva blåste bort med försommarvinden. Det blev aldrig färdigt, bara långt och trist och vindlande. Men någonting måste jag ju göra med det. Jag publicerar eländet. Så är jag av med det.

Följande inlägg handlar om de grodor som somliga vänstermänniskor kläcker ur sig. Någon kritik mot naturens grodor finns dock här inte. De är nyttiga och bör uppmuntras!

Jag skrev om ett nytt tänkbart skällsord - 'sarinvänster' - för någon vecka sedan. Någon som uppskattade detta föreslog att jag skulle skriva något om 'kannibalvänster' också. Detta mot bakgrund av att en så kallad rebell i Syrien uppges ha tuggat på delar av en död regeringssoldat.

Notera att jag skriver 'regeringssoldat', inte en smetig omskrivning av typen 'soldat som ännu är trogen mot regimen'. Dels är det en 'regering' i Syrien, inte 'regim', dels är det lilla ordet 'ännu' lömskt och missvisande. Det antyder att regeringens styrkor krymper, att folk deserterar i mängd. Förhållandet torde vara det omvända. I början av krisen förekom deserteringar, men hur är det idag? Är det inte snarare så att regeringsstyrkornas antal ökar, i synnerhet genom att hemvärnet rekryterar i stor skala?

Nå, det var en så kallad rebell med kannibalistiska ambitioner som visades upp på en film som jag inte vill titta på, och hans dåd har givetvis tagits illa upp på sina håll. Jag har noterat uppgifter om att svängningen i kriget kan ha inträffat mot slutet av förra året, när regeringstrupperna började kunna skära av motståndarnas försörjningslinjer. Det borde betyda att även om vapen levereras från olika håll blir det allt svårare att få fram dem till de löst organiserade grupperna som skall föreställa motståndsrörelse. De får svårt med ammunition och annat. Regeringens styrkor tar tillbaka det ena området efter det andra. Och då växer desperationen. Dieten blir konstig.

Men tillbaka till rubriken och frågan 'hur kunde det gå så här?' - Så här med vaddå? - Jo, jag tänker mig tillbaka några år. Då kunde man få en känsla av att en del gammal smörja höll på att sjunka till botten och glömmas. Rått uttryckt: delar av den gamla vänstern var på biologiskt utdöende, och nya generationer utan gamla fördomar var på väg fram. Man skulle slippa höra malande om uppgörelser om ryska revolutionen och Sovjet utan större relevans för dagens situation - man skulle kunna tänka sig en vitaliserad vänster just koncentrerad på dagens och morgondagens möjligheter.

Vackert kvittrande vänster rider på den fula besten

Men icke. Under intryck av de nya imperialistiska krigen har det som skulle kunna vara vänster till stora delar fallit sönder och blivit krigsanhängare. En del ser uppror där normalt funtade iakttagare ser något helt annat. Somliga blev 'bombvänster' och 'kryssningsmissilvänster'. Att de påstådda upprorsmakarna i Libyen och Syrien består av väldigt obehagliga figurer har inte stört (skall vi, på tal om vissa av libyerna, komplettera med 'negerslaktarvänster' också?) utan man blåser på med revolutionsromantik. Även när de så kallade rebellerna rimligen kan misstänkas för att sprida giftgas. Och nu kanske en del äldre herrar i Socialistiska Partiet i Sverige kan utnämnas även till 'kannibalvänster'. - Är detta de äldre herrarnas sista ryck innan de kånkas bort till Hemmet?

Hur kunde det gå så här? Är det för att vissa människor inom vänstern är alldeles för bra på knepiga analyser, och att de helt enkelt virrat bort sig och vägrar se att det är något konstigt med resultaten av tankemödorna? Resultatet blir i alla fall att misstro och motsättningar åter sprider sig, även till områden inom politiken som inte har något med Syrien att göra. Kan man lita på några tomtar som i praktiken stödjer den gamla döende men ännu livsfarliga imperialismen när de pratar om andra frågor som ur vänstersynpunkt inte är kontroversiella? - Giftet sprider sig. Vem tjänar på det?