Här är en länk till en artikel som handlar om den här debatten, och studier som gjorts av Ya̧nomamö-folket i Venezuela. Där kom en forskare fram till att våld är inskrivet i våra gener. Men andra är rejält kritiska till att den forskningen verkligen håller, att alltför långtgående slutsatser har dragits. Dessutom börjar den bli gammal och nya undersökningar kommer:
Finska forskare från Åbo har, enligt en redogörelse hos BBC, försökt lista ut om företeelsen 'krig' verkligen är en ursprunglig mänsklig egenskap. Detta har man gjort genom att studera våld hos ett antal 'naturfolk' av jägar- och samlartyp som ännu finns kvar. De lever som människan har gjort under större delen av sin existens. Den bofaste bonden och stadsbon har ju bara funnits en kort period av den moderna människans existens. Hur bonde och stadsbo uppträder, exempelvis i form av storskaliga våldsamma konflikter, borde alltså inte vara typiskt för människan som biologiskt varelse, antar jag. Alltså under förutsättning att man kan visa att jägare och samlare fungerar på ett annat sätt.
En sammanfattning av forskningsartikeln (som publicerats i högprestigemagasinet Science) direkt från Åbo finns här.
Sammantaget argumenterar forskarna att de flesta aggressiva händelser med dödligt utfall i dessa samhällen kan klassificeras som mord, några som familjefejder, och endast en minoritet som krig. Resultaten ifrågasätter därmed föreställningen om krig som en ofrånkomlig del i människans tidiga historia, och i förlängningen bilden av människan som en till naturen krigisk varelse.
Våld skulle alltså finnas, men inte krig i någon högre grad. En arkeolog vid namn Marija Gimbutas hävdade för en del år sedan att de tidiga jordbrukande stenålderskulturerna på Balkan var fredliga. ('Old Europe-hypotesen'.) Ett sätt att se det skulle vara frånvaron av befästningar omkring boplatserna. Våldet kom med invasioner norrifrån, från nuvarande Ukraina och Ryssland. Då blev det dags att befästa sina boningar.
Om man vänder på resonemanget så finns det otrevliga tecken på stora sammandrabbningar i form av massgravar vid en cirka 5500 år gammal stad i nuvarande Syrien. (Syrien, på tal om krig, suck ...) Om det är så att det storskaliga våldet, organiserad krigföring till skillnad mot folk som slår ihjäl varandra helt spontant, hänger ihop med stater och städer och samhällen där vi börjar se hierarkier, ja då verkar svaret vara: de mänskliga krigen är inte biologiskt betingade. De beror av konflikter mellan större grupper inom eller mellan samhällen.
Jag tror att debatten kommer att fortsätta. En kritiker kanske skulle invända att även de små kvarvarande jägar- och samlargrupperna är så påverkade av omvärlden att det är svårt att se hur de 'egentligen' är. Kan det vara så att våldsnivån i en sådan grupp i själva verket kan skruvas upp när den börjar känna sig pressad av ett alltmer påträngande storsamhälle och normerna blir slappare, eller lugnar stamkrigarna ner sig om det finns poliser i närheten?
Jag är tveksam mot busar (som i det militärindustriella komplexet) som ursäktar sin verksamhet med att de är som människor alltid har varit. Det är som en fuskare som säger att "alla andra gör ju det", även om väldigt många "alla andra" uppträder betydligt mer anständigt. De brukar också ursäkta sig med att en massa teknik och vetenskap har utvecklats i samband med krig, särskilt under förra århundradet. Om man bortser från teknik som handlar om att ta död på folk så hade den kommit ändå, men kanske inte hetsats fram som det skedde under världskrigen.
Någon beskrev vad som hände i Östafrika när supermakterna vräkte in vapen i Somalia och Etiopien, vapen som naturligtvis spreds över regionen. I det förflutna hade olika folk gjort räder mot varandras boskapshjordar, det hade varit mindre sammanstötningar där spjut kastades, men utan större skador. Men nu byttes spjuten mot automatvapen ... I stället för smågrupper som mest markerade revir mot varandra började det se ut som riktigt krig.
Kan man säga att individuellt våld är biologiskt betingat, så till vida att människan är byggd så att hon kan utöva våld, medan storskalig och organiserad våldsutövning (krig) är en samhällelig företeelse?
Det finns alltid en biologi i botten som kan användas för olika syften. Men kaosstrukturen som samhället är definieras mer av kaos seedpoints, som sätter saker i rörelse. Att tro att en armé är en stor samling jämlika individer är ett typiskt kvantitativt misstag som samhällsvetarna gör. Majoriteten av dessa människor ger inte uttryck för sina biologiska drifter utan underordnar dem en yttre kraft. Om psykopater accumuleras i toppen på hierarkier, har större möjlighet att vara fjärilens vingslag som skapar en storm, då är det klart det finns en biologisk koppling. Men igen, det ger inget fog för den kvantitativa metoden.
SvaraRaderaDe värsta inrökta flummarna här i världen är positivister.
Jag är mer empiriskt lagd, det enda jag vet är det jag vet. Våldets pedagogik kan jag tydligt minnas att jag lärde mig. Alltså inte det barnsliga våldet som bara är en reaktion på direkt stimuli, nån tar leksaksbilen jag vill ha och vi hamnar i en motsättningssituation. Den som försöker påskina att krig har ett enda jävla skit med sånt våld att göra, den har verkligen inte fattat våld.
Jag har av vissa påståtts ha en viss "diagnos". Men jag internaliserar inte och imiterar omgivningens beteende per automatik, jag måste fatta vad det går ut på. Jag hade grymt svårt för matematik i skolan till exempel, jag kunde inte bara imitera kunskapen, jag kunde inte bara imitera hantverket, jag var tvungen att fatta vad det var man gjorde.
Jag imiterade alltså inte det verkliga våldets pedagogik per automatik, jag var tvungen att lära mig det, jag var tvungen att fatta syftet och hur det genomfördes. Det gjorde att jag fick mycket stryk i betongförorten i barndomen.
Våldet jag talar om är att använda våld inte bara som en reaktion på en konflikt, det är att använda våld på ett utstuderat och planerat sätt. Den tuffe killen på skolgården som kommer till mig och säger att jag sitter på hans plats, han använder våldet för att öka sin personliga makt och inflytande. Det var inte platsen eller ens jag som var problemet, jag fattade inte så han fick helt enkelt ge mig stryk för att få sin plats, men det handlade inte om mig, att ge mig stryk var kommunikation med omgivningen. Det är iofs ett biologiskt observerbart beteende där våldet används för att etablera rangordning i en flock, men jag vet inte hur vanigt det är i "naturen" att det är en utvald slagpåse man ger sig på, det brukar ofta vara just konflikten kring makten snarare än kommunikation hos flockar i skogen.
Efter år av mobbing så lärde jag mig och fattade precis hur våldet skall användas. Jag blev en fasansfullt effektiv mobbare i högstadiet och minnena av vad jag gjort håller mig fortfarande vaken på nätterna.
Våldet som kommunikation har givetvis i sig också biologiska orsaker, men det handlar då inte längre om majoriteten, eller ens om våldets fysiska utförare.
Jag läser för närvarande Slavoj Zizeks bok "Violence", intressant, dock har jag inte tagit upp något av de han skriver i denna kommentaren.
Krig torde kräva att en större mängd människor kan gå i takt, göra saker samordnat och planerat - men ibland improviserat på ett intelligent sätt, samt ta direktiv utan att klaga. Raka motsatsen till vardagsvåld, mobbning och liknande otrevligheter alltså. Om en general lyckas få en riktigt välordnad armé kanske han blir en så kallad "truppslusk" som helst inte riskerar sina fina armé genom att skicka den i strid. Och det är ju fredsbevarande.
SvaraRaderaFörr i tiden kunde man bli av med lokala hopplösa bråkmakare genom att "sätta dem i knektehopen" (med dåtidens förhållanden försvann de då förmodligen för alltid), men det går väl knappast längre. En fungerande krigsmakt vill knappast ha in odisciplinerade element som kan hitta på vad som helst. När tyskarna värvade svenskar till SS ville de inte ha uppenbara galningar, de ville ha kvalitet även i hjärnkontoret.
Vid ett slag i Italien på 1400-talet var det en (1) gubbe som dog. Det var på riddartiden, och den stackaren råkade ramla av hästen och slog ihjäl sig i sin tunga rustning. Men sedan kom ju plebejer med musköter och armborst sköt bort riddarhärarna, och det ökade ju naturligtvis våldsnivån igen.
PS. Har också svårt för matematik, vilket gjorde mig omöjlig som nationalekonom - men av någon anledning fungerade det bra i vanligt kontorsarbete med faktureringsberäkningar och liknande! DS
SvaraRaderaTja, vanligt gruppbeteende att gå i takt, det har jag svårt för.
SvaraRaderaDe är dock inte jämliga, det är inte soldaterna som initierar massrörelsen även om det rent tekniskt är de som håller bössan. Alla har berövats en massa av sin natur. Därför blir det osmakligt att nitta kriget i människans natur med kvantitativ metod, för då jämsteller man de som undertrycker sin natur för massan med de som anstiftar massan, de som använder våldet för abstraktioners skull.
Mobbing är kanske vardagsvål, men det är en annan nivå av våld som närmar sig kriget. Det har en anstiftare som inte själv behöver utföra våldet. Syftet är abstrakta saker, att höja sin "status", att vända blickar från en själv osv.
Hur många krig har vi utkämpat för det abstrakta konceptet "frihet" bara senaste 50 åren? Är människan så homogen att vi inte först måste identifiera abstraktionerna och de individer som driver dessa, de individer som anstiftar och talar våldets språk? Kan vi med en matemati som approximerar mänskligheten med en enda individ tro oss hitta förklaringen? Nej, så kan man naturligtvis inte förstå mänskligheten.
Du hade säkerligen bivit en god matematiker, bättre än snittet iaf. Matematik är guld för den som bara uppnår "the pretence of knowledge", den som bara imiterar hantverk utan att fatta, den som imiterar kunskap. Har man svårt för matten så är risken mycket mindre att man bara imiterar kunskapen, då måste man faktiskt fatta innan man kan gå vidare. Men sådant lär de inte ut i skolan, jag lärde mig den mesta matten av kemistudier. Det man gör får en betydelse och man gör det av en anledning, dessa saker klarade sällan matematikern på föreläningarna förklara på ett sätt som var gripbart för andra än matemaikern själv.
Grundfelet med den här typen av "forskning", är att de är monistiska, de låtsas att de har tillräckligt för en monoistisk ansats av ett dialektiskt fenomen. Man kan tänka sig att själva motsättningen mellan våld och fredssökande existerar i biologin. Men de gör ändå en monoistisk ansats. Sånt monoistiskt flum måste upphöra! Det skapar katastrof efter katastrof i världen.
SvaraRaderaJa, om du menar att man kan vara våldsam utan att därför tillgripa organiserad krigföring så förstår jag vad du menar! Den insikten ingår i de Waals apforskning: gruppen bygger en viss hierarki inbördes, ibland genom att slåss, men håller ändå ihop. Däremot kan man braka ihop på ett fullständigt destruktivt sätt med andra grupper.
SvaraRaderaBjörn,
SvaraRaderatror ändå vi talar förbi varandra. Jag har nog mer en syn på våld som är närmare Zizeks. Våldet är mer än själva kriget, det pågår en massa våld redan innan det utbryter ett krig. Därav jämförelsen med mobbing som är våld på en högre nivå än ett kok stryk då och då, det är systematiskt och handlar inte enbart om det subjektiva våldet. Zizek gör indelningen i objektivt och subjektivt våld, kriget är det subjektiva våldet men har sitt ursprung ur det objektiva våldet. Ibland ur äganderättens inneboende våld, ett lands undanhållande av naturresurser från ett annat osv.
Vill man analysera krig så gör man ett stort misstag om man bara betraktar subjektivt våld, det är trivialt att människan är kapabel till våld både som individ och tillsammans i grupp.
Sen är det den monoistiska ansatsen. Varför var inte frågeställningen den omvända, om sökandet efter fred, som man ändå måste säga finns överallt och är mycket vanligare i vårt vardaglia liv än krig. Vi söker kompromisser i familjen, i affärer i föreningen osv. Kriget är i det sammanhanget ett ovanligare fenomen, så varför väljer man att försöka få det till att vara "naturligt", varför gör man en monoistisk ansats? Freden är lika mycket biologiskt betingad och dialektiken mellan saker är vanligt förekommande i våre gener.
Jag underkänner frågeställningen som den är uppställd och därmed även resultaten.
Nej, de flesta människor är inte krigiska av naturen, men däremot är de försvarsberedda. Detta är skälet att giriga politiker och kungar nästan alltid är tvingade att uppfinna en farlig fiende, som hotar landets befolkning, för att få denna att gå ut i krig. Ingen normal människor ropar efter krig för krigets egen skull eller för att de är så ivriga att få utlopp för sina krigiska gener.
SvaraRaderaVardagsvåld, som är något annat än krig, föds ofta ur vardagsvåld, är något man lär sig alltså.
PS: Martin, positivisterna är just empirister. :-)
Kerstin,
SvaraRaderade tror sig vara empirister. Men det är inte tillräckligt att påstå att man mäter en sak, för att det skall vara det man mäter. I den verkliga empirin är den frågan oerhört central, vad är det jag mäter egentligen. Jag tycker att den moderna positivismen kan betecknas som en postmodern modernism. Nån verklig empirism är det inte, de har dessutom en mattefetisch där matematik/logik= sant.
Men huvudprincipen för matte och logik är: Skit in, skit ut.
Skrev följande på fejjan igårkväll där jag diskuterade en kvant-kemisk modell som jag håller på att utveckla som har en oerhört lös relation till verkligheten men ändå kan vara relevant.
SvaraRaderaSom med vetenskapen i stort, kan du argumentera för det är det ok! Har du gjort ett helt gäng antaganden redan i själva matematiken, så kan man ösa på med flera antaganden, gör man bara argumentet nog invecklat så kommer ingen ihåg vad antagandet egentligen var när de läst igenom din argumentation.
Som övning för samhällsvetaren: Förklara varför JAG (som naturvetare) får bunta ihop äpplen och päron men DU (som samhällsvetare) INTE får göra det.
En sak är att mina äpplen och päron är magiska äpplen och päron som kommer att vara äpplen och päron om hundra år, medans dina är vanliga äpplen och päron som snart är äppleträd och päronträd eller i magen på en fågel, en bästsäljande äppelcider eller nått.
William H McNeills beskrivning i sin krigshistoria The pursuit of power, University of Chicago Press 1982, håller, tycker jag - "our only significant macroparasites arem other men who, by specializing in violence, are able to secure a living without themselves producing the food and other commodities they consume".
SvaraRaderaÄven feministhistorikern Gerda Lerner är inne på den linjen i The creation of patriarchy, Oxford U.P. 1986 - att innan det fanns något lagringsbart överskott lönade det sig inte att plundra så då fanns inga krig.
För övrigt funnes ju inget skäl att ha dödsstraff för desertering och krigsvägran om folk verkligen var våldsamma till sin natur. Då skulle de ju störta iväg till närmaste krig så fort de hann...
Martin:
SvaraRaderaOch hur löser du validitetsproblemen? På vilket annat empiriskt sätt än genom empiri (som betyder erfarenhet)?
Martin, detta låter ju som en beskrivning av de nationalekonomiska halvgudarnas trollkonster: "Har du gjort ett helt gäng antaganden ... så kommer ingen ihåg vad antagandet egentligen var när de läst igenom din argumentation."
SvaraRaderaJan, det var nog så att det först i och med att landsbygden i Sverige började bli överbefolkad under 1700talet så blev det lättare att rekrytera folk till krigsmakten. Det var ändå bättre som soldat (med egen tjänstebostad) än att bli misshandlad som dräng. Och det hängde i ända in i förra århundradet som alternativ att komma undan från elaka bönder. - Att det har varit svårt att få inkallade soldater att verkligen skjuta på fienden är också känt. Därför är yrkessoldater bättre ur militär synpunkt - bara det att det ofta är svårt att få tag på dugliga sådana om det finns andra alternativ för folk som letar jobb.