Capital, historically speaking, has not hesitated to impose costly transformations, often culminating in what Rosa Luxembourg termed “corrective wars.” The need for warfare is not limited to the need for Keynesian demand management, but goes deeper than that. In order to ensure that the misery of the masses of the exploited and the oppressed will not be turned against a systemic movement, capital diverts attention to violence based on ethnicity, religion, color, and nationality.
The ongoing local wars in Syria, the Iraq invasion (part of the so-called “war on terror”), the ethnic violence in sub-Saharan Africa, … the list could be continued. What is cut and dry is that capitalism has now entered a conjuncture where it cannot govern the global economy without resorting to wars.
 |
| Om man skrämmer folk kan de gå med på både det ena och det andra |
Har den nånsin kunnat?
SvaraRaderaKrigen var blodigare förr - napoleonkrigen, första och andra världskriget, koreakriget, vietnamkriget... Kapitalismen har alltid varit en kamp om råvaror och billig arbetskraft. Vi ska inte se vår egen tid som särskilt märklig, tycker jag.
Kanske det var en brytpunkt omkring Syrien för några veckor sedan, när USA fann priset för en robotattack för högt? - Jag vet faktiskt inte om det finns ett bra svar på den här frågan. Ibland vill kapitalisterna ha krig, ibland inte. En del tror att internationell handel gör risken för krig mindre eftersom länderna knyts samman, andra att det snarare kan göra att krigen blir till kamp om marknader och handelsleder.
SvaraRaderaKrig blir det väl när två parter tror sig ha något att vinna på att framhärda. Om den ena är alltför stark och den andra ger sig blir det inget krig.
SvaraRaderaMen kapitalism är konkurrens och kamp om råvaror och billig arbetskraft. Så en viss tendens till krig råder alltid. Tack och lov finns också andra tendenser. Trendframskrivning är för de lata.