De som granskat protokollen frapperas av hur pregnant soldaterna beskrivit de hårdaste strider med oerhörda förluster eller förklarat hur de överlistat tyska förband. Bilden av rödarmister som kuschade av partiet och hemliga polisen bör modifieras. Här talar soldater som tack vare psykologiska förberedelser i kombination med allt bättre taktiska insikter såg sin roll i ett större sammanhang än vad som framkommit när kriget skildrats på makronivå.
Jaha, det handlar alltså om ytterligare en modifiering av den vansinniga propagandabild som skapades under 'Det kalla kriget', både i öst och väst. Främst i väst. Nej, sovjetsoldater drevs inte fram till fronten av hemliga polisen och massavrättades om de försökte fly. De verkar inte ens ha varit särskilt dumma i huvudet ...
Verkar vara en bok att lägga på den läslista jag redan dignar under. Stalingradprotokollen . Sovjetiska samtidsvittnen berättar om slaget heter den och recensionen är författad av Lennart Samuelsson. Vi kan väl säga att det finns två sovjet-diskurser numera: en akademisk där man tar hänsyn till fakta, och en rännstensversion där den gamla propagandan ännu vrålas ut med oförminskad styrka.
Mycket bra att den nu kommit i svensk översättning!
SvaraRaderaBoken är mycket intressant, jag har läst den på tyska. Tyvärr har författaren valt ut ca 200 skildringar och det är mycket svårt att avgöra om de är representativa. En annan fundering är, törs en soldat berätta något negativt under pågående krig? Det har inget att göra med att Sovjet var en diktatur. I ett land som befinner sig i krig kan man inte säga vad som helst.
SvaraRaderaKan också rekommendera gamla sovjetiska krigsfilmer som ger en bild som man ville visa. Den rysk producerade filmen om Leningradstriderna i 900 dagar från 2009 ger en bild delvis stämmer med västpropagandan.
Eldorado
Här har vi specialfallet av historia som kan kallas "muntlig historia/oral history" och som blivit mer populär på senare år. Det stod en del saker i recensionen som jag reagerade på, bland annat att vad folk berättade kort efter striderna var öppet och kanske mer pålitligt än när överlevande drog sina minnen tiotals år senare. Men naturligtvis spelade den politiska miljön in, positivt och negativt. Hur som helst, det är en historikers drömsituation att få ett sådant här material.
SvaraRaderaEtt urval är naturligtvis ett urval. Man kan ju hoppas att det finns en redovisning för urvalskriterierna. Dessutom berättar inte de döda, motståndarna eller överlöparna. Men åtminstone vad det gäller motståndarna bör det finnas en del relativt samtida material som kan ställas mot vad sovjetsoldaterna meddelade.
Hade inte USA-armén rätt stora problem med deserteringar under kriget och sköt en del soldater, förresten?
Själv har jag stor tro till ögonvittnen, speciellt om är dokumenterat kort efter händelsen. Jag är rätt övertygad om att de berättar vad de har sett. Att det just är en skildring från just vad dom varit med hindrar inte att helheten kan vara annorlunda.
SvaraRaderaNär det gäller motståndarna har jag personligen försökt fråga tyskar som varit med på östfronten, bla min frus morfar (som deesutom satt många år i sovjetiskt fångläger). Ingen ville berätta något, man ville inte dra upp tuffa minnen igen antar jag. Förståeligt men för historien hade det antagligen varit väldigt värdefullt.
Jag har sett siffor på amerikanska deserteringar under WWII som varier mellan 20-50 tusen. Flera dödsstraff men tydligen var det bara en person som dödades, Eddie Slovik.
Det är logiskt att deserteringar är vanligt i krig, det är väl ett friskhetstecken på sitt vis. Hade det varit ovanligt hade det inte behövts hotas med dödstraff.
Eldorado
Även muntliga berättelser (eller om man hittar brev, dagböcker och annat som verkar handla direkt om en händelse) måste underkastas de 'källkritiska kriterierna' som jag då och då åberopar på bloggen. Sedan finns det ju filosofiska överväganden som handlar över vad och hur människor kan uppfatta saker, och det är också en intressant diskussion (som jag inte tänker föra vidare i kväll).
SvaraRadera