Diverse funderingar igen

Ett tips hur man får ett snyggt parti utan olämpliga extrem-medlemmar (från en översiktsartikel om den nya högern i Europa i New York Times):

Ms. Kjaersgaard, a former social worker who led the party until last year, said she rigorously screened membership lists, weeding out anyone with views that might comfort critics who see her party as extremist. She said she had urged a similar cleansing of the ranks in Sweden’s anti-immigration and anti-Brussels movement, the Swedish Democrats, whose early leaders included a former activist in the Nordic Reich Party. 

Det var alltså Danska folkpartiet som tipsade Sverigedemokraterna, och Jimmie Åkesson lyssnade.

Det som förbryllar en USAmerikan är uppenbarligen att dessa nya rörelser i Europa (nå, en del är ju rätt gamla vid det här laget) inte vill tjafsa om "mindre stat". De vill ha mer samhälleliga insatser exempelvis för pensionärer, de vill slå vakt om välfärdssamhället. (Nå, det kan finnas en del av de här partierna som spelar med dolda kort och kanske inte alls är så samhällstillvända om de verkligen får chansen att regera, men nu står de på fattigpensionärernas sida säger de.) Och därmed skrämmer de skiten ur den nyliberala eliten som bara ser nedskärningar för de fattiga och lägre skatter för de rika som lösningen på alla problem.

Det här är givetvis ett problem för den vänster som vill vara vänster: dess naturliga aktionsfält invaderas av människor med delvis mycket annorlunda syn på världen. En del av invasionen består av fiender. Många, kanske de flesta, skulle kunna vara bundsförvanter om de inser sin egen situation.

***

Hur möter man den här sortens partier? Är det vettigt att klistra nazist- eller fascistetiketter på sd? Jag tvivlar på det, såvida man inte verkligen kan visa upp människor med aktuella nazist- eller fascistideer där, och att dessa verkligen påverkar partiets politik. Annars verkar det ju helförvirrat, ungefär som knäppisar som anklagar vänsterpartiet för att vara 'kommunistiskt'.

Det kanske är annorlunda med smågrupperingar som verkligen kallar sig nazistiska eller har en officiell framtoning som tydligt ligger åt det hållet. Men de kan ju inte göra mycket mer än att dra till med gatudemonstrationer ibland. De kommer med tio pers, och så står det hundra motdemonstranter och skriker, och alla känner sig betydelsefulla. Jag noterade att Oktoberrörelsen erkänner att det finns problem med att inrikta sig på de mer eller mindre fascistiska grupperna:

Historien visar att fascistiska rörelser är ett effektivt vapen i kapitalets tjänst. Och tyvärr finns ännu inget riktigt bra motmedel. Vi måste finna sätt att framgångsrikt bekämpa fascismen, oavsett dess former. Detta är en ödesfråga för alla socialistiska rörelser.

Svaret på problemet kan möjligen vara att vara bättre, att kunna peka på långsiktigt hållbara lösningar av dagens bekymmer och inrikta sig på de riktiga motståndarna. Och att ha en bra förståelse av de rörelser som nu uppstår på grund av den långdragna krisen:

Olika proteströrelser har uppstått. Hittills kan dessa beskrivas som mer prövande. De har inte haft medvetenhet om vari huvudproblemet består utan fokuserat på enskilda frågor eller allmänt missnöje. Men alla massrörelser börjar trevande. Och även om de under en viss period kan gynna systemet, genom att ta fokus från äkta lösningar så både ger och sprider de erfarenhet om just detta. Oavsett om rörelserna hittills varit harmlösa har de från borgerligt horisont setts som oroande, som varning för vad de kan utvecklas till.

Jag kanske har fel, men är verkligen en normal västeuropeisk stat redo att släppa loss svårhanterliga och opålitliga fascistiska terrorgrupper när man faktiskt kan använda just sin egen stat med anställda och betydligt pålitligare och professionella tjänstemän?

***

Nå, en sista anmärkning som hakar i det där med "långsiktigt hållbara lösningar". Jag funderade på det i samband med Oktoberrörelsens kampanj i Uppsala mot arbetslöshet. Där hamnar man i två positioner samtidigt, och de kan vara svåra att förena (men det är värdefullt om man lyckas med det). Bland annat sägs det:

Problemet är inte att människor inte söker jobb eller är lata utan att det finns alldeles för få jobb. Detta samtidigt som det egentligen finns ett stort samhälleligt behov av arbete. Underbemanning och stress är vardag på många arbetsplatser. Det finns också saker som borde rustas upp och förbättras i samhället.

Samtidigt försöker man koppla resonemanget till en tungviktare i sammanhanget, Karl Marx (se detta dokument). Och det är väl här en del av problemet ligger: den klassiska nationalekonomin är väldigt viktig för att förstå vad som händer, men den är inte så lätt att förklara och sätta in i den dagliga kampen. Om man däremot pekar på underbemanning, en massa arbeten som borde göras men inte utförs, blir det omedelbart mycket konkretare och hetare - här är förhållanden som många ögonblickligen kan se och jämföra med egna erfarenheter! Och det finns förslag till lösningar, som (åtminstone officiellt) inte är revolutionära utan snarast reformism. En del pekar på MMT (Modern Monetary Theory för att få fart på oanvända samhällsresurser), en del på medborgarlön.

Det torde finnas en mängd människor som sitter på sina kammare och grunnar på hur vi kan komma ur dagens låsningar. De mer eller mindre högerextrema grupperna har egentligen inga lösningar här, för inte försvinner krisen för att man kastar ut invandrare. (Däremot finns det anledning att fråga hur mycket invandring ett land som Sverige kan ta om vi faktiskt funderar på att byta samhällssystem, och att det finns en del typer som inte borde släppas in hit.)

Jag antar att en framåtblickande politik dels måste se till att det stora samhälleliga behovet av arbete tillgodoses, samtidigt som det gäller att dra slutsatser av ett alltmer datoriserat och robotiserat arbetsliv där behovet av mänskliga insatser krymper. Det finns mer saker att ta hänsyn till, men nu har inlägget blivit för långt igen.

(Varför intressera sig just för vad Oktoberrörelsen skriver förresten? - För att den är ny, verkar mer öppen än motsvarande rörelser för bortåt fyrtio år sedan och kanske kan hitta på nya pigga grepp. Någon tycker att det inte är så många i OR, men jämför med toppskiktet i svenska kapitalet - de är inte många de heller, men de har ett sjuhelsikes inflytande och makt.)