Världsproletariat mot världsbourgeoisie?

Jag har varit på väg att starta ett inlägg några dagar men inte riktigt kommit loss. Så det följande blir rätt osorterade tankar. Men jag kan göra en sammanfattning som besparar eventuella läsare besväret att gå igenom hela inlägget.

1. I och med kapitalismens världsomspännande seger finns en tendens att världsproletariatet ställs emot världsbourgeoisin  i en gränsöverskridande global kamp.
2. Men världsbourgeoisin har i själva verket ett nationellt center, för närvarande USA, och därmed finns nationella motsättningar kvar.
3. Läget nu, med Ukrainakrisen i centrum, påminner på ett otrevligt sätt om läget i början av 1950-talet.


Här är slutklämmen på något jag skrev för nästan fyra år sedan:

Kapitalismens skenbara seger som allenarådande världssystem har gjort att den huvudmotsättning som redan sågs av Marx och Engels på 1840-talet nu blir allt tydligare: världsbourgeoisin står mot världsproletariatet. Vid sidan om denna huvudmotsättning finns otaliga andra, ibland svårartade, ibland lätta att övervinna. Det kan handla om nationella motsättningar, religioner, motsättningar som rör sidoklasser, mellan stater etc. Men den verkligt tunga motsättningen, den som finns som en nästan geologisk kraft i bakgrunden och verkar hela tiden, handlar om de två huvudklasserna. Detta trots att huvudmotsättningen ofta överskuggas av sekundära motsättningar. Kan världsproletariatet uppnå åtminstone någon grad av enhet är klockan slagen för världsbourgeoisin. 

Det kom upp i mitt minne när jag läste den här färska artikeln i Asia Times. Författaren skriver om ett nu pågående världskrig som inte utkämpas mellan stater utan mellan klasser. Det påminner en del om mina tankar. (Och det är nog det som leder till att en del maoister talar för ett 'folkens världskrig'.) Men nog framgår det i artikeln att det mesta kretsar omkring den härskande klassen i en stat, USA, och hur den försöker få grepp över resten av världen. Ibland genom att knyta till sig härskande klasser i andra stater, köpa upp och underordna dem och låta dem bekämpa sina egna folk, ibland genom att krossa stater där det inte finns den sortens härskare. Men det är frågan om man bara kan se en enkel bild där två klasser slår mot varandra, oberoende av var de befinner sig.

Den gamle egyptiske ekonomen Samir Amin skriver i i Monthly Review:

... there are several false notions about the simplification of social structure resulting from capitalism: (1) the idea that the bourgeois/proletarian contrast would wipe out expression of the presence of other social forces from the field of politics; (2) the idea that the bourgeoisie, on the one hand, and the proletariat, on the other, would become homogeneous camps with little internal differentiation; (3) the idea that the globalized expansion of capitalism would bring closer together the social structures of the advanced countries and those of the backward countries pursuing the path of “catching up” (“developing,” as they say).

En proletär fana i gröngräset?

I en färsk skriftställning i FIB/k (tror inte den finns på nätet ännu) skriver Jan Myrdal om det aktuella världsläget att:

"... det rör sig inte längre för imperialisterna att erövra. Visst vill Förenta staterna upprätta baser och med dem söka tukta rivaler som Kina och Ryssland. Men det avgörande har varit att söka omvandla stater som varit på väg att på egen hand nå ekonomiska och sociala framsteg till vad teoretikerna kallar 'failed states'."

"Inte längre." Är detta en revidering av Lenins tankar om imperialismen, där ett moment ju var att imperialistiska stater försöker erövra områden från varandra, inklusive utvecklade industriområden?

En tanke kan vara att när kapitalismen gått över i en skenande finansparasitär fas är det inte så intressant med 'stövlarna på marken' längre. Men jag har för mig att Myrdal tidigare hävdat att man kan se mycket långsiktiga tendenser i rysk/sovjetisk utrikespolitik där de olika regeringarna, vilka etiketter de än opererat under, har i stort sett liknande problem att lösa. Motsvarigheten till det skulle kunna vara en långsiktig trend i USA, oavsett vilka som styr utrikespolitiken, att försöka eliminera de stora landmakterna Ryssland och Kina som konkurrenter. Detta handlar alltså inte om ideologiska konflikter där system står mot varandra, och jag vet inte hur man kan rubricera en sådan situation.

Myrdal hänvisar till ett par andra artiklar av honom själv som han tycker är läsvärda, här och här. Och han kommer in på det farliga läget i början av 1950-talet, när svenska flygningar var hotfulla ur sovjetisk synvinkel och det slutade med skarp eldgivning. Här är ett citat från en recension som behandlar en bok om den episoden:

I juni 1952 sköt Sovjetunionen ner två svenska militärflygplan över Östersjön, först en av flygvapnets DC-3:or och därefter ett sjöräddningsflygplan av typen Catalina. Sverige fördömde i skarpa ordalag det sovjetiska agerandet. Förhållandet mellan länderna blev frostigt. Händelserna kring DC-3:an hemligstämplades. Sverige skildrades som offer för ett obegripligt och aggressivt Sovjetunionen.

Ur ett sovjetiskt perspektiv utgjorde DC-3:an ett konkret hot. I april samma år hade USA ”provflugit” anfallsvägarna för ett kärnvapenangrepp på Sovjetunionen – och passerade då över flertalet storstäder i Sovjetunionen med Tornado-bombare, som var och en kunde bära fem atombomber. Sovjet var i panik och förstärkte radarskyddet mot Östersjökusten, bland annat med en ny typ av radar. Det var mot den radarn som DC-3:an flög – på rakbana, gång efter gång, för att samla in så mycket data att man i ett senare skede skulle kunna slå ut den nya radarn med störsändare. Sovjet visste att Sverige gav hemlig information vidare till USA. (Christer Lokind: DC-3:an – Kalla krigets hemlighet, Medströms Bokförlag.)

Jaha, svensk militär deltog alltså i aktiviteter mot Sovjet som kunde uppfattas som att man deltog i förberedelserna för ett västligt kärnvapenangrepp, men det var inget som officiellt erkändes. Kan vi inte se illavarslande paralleller till det idag, när NATO tränar i Sverige, när landets utrikesminister verkar vara ett ombud för USA och för en utrikespolitik som är skadlig och kanske direkt farlig, när media mal på om 'det ryska hotet'.  Om man går på Myrdals beskrivning så var det nedskjutningarna av spionplanen som fick svenska politiker att lugna ner sig 1952. Måste det till en liknande händelse igen?