Jaha, vad har vi här då? Dels ett metallföremål - det är L M Ericssons klassiska symbol. Den har inga fästanordningar eller hål för skruvar, så jag undrar om den skulle limmas på något underlag.
Dels en liten plastgrej (verkar vara utformad för att sitta som prydnad exempelvis på en bakelse), där det står "LME 100 år". Därmed har vi en säker datering, för hundraårsjubileet inträffade 1976, Det var väl också ungefär vid den tiden, jag minns inte exakt när det hände, som den gamla företagssymbolen kastades ut till förmån för den nymodighet som korridor-humorn kallade "tre korvar". Uttryckt lite mer högtidligt var det 'ett grafiskt E', som i Ericsson. Undrar vad gamle Lars Magnus tänkt om det?
 |
| Här har vi "Ericsson tre korvar" |
Hade man jobbat minst fem år på LME 1976 blev man bjuden på en storstilad middag på valfri restaurang. Det var trevligt.
Till hundraårsjubileet kom det också ut ett bokverk i tre delar om företagets historia. Men det var inte den första. Hemming Johansson, som var en stor man i det tidiga bolaget, skrev en liten bok om dess historia från 1876 till 1918. Vid femtioårsdagen kom ett band. Även när 125 år firades kom det ut en bok. P.g.a. arbeten hemma kommer jag inte åt hyllan där dessa böcker finns, men de finns förhoppningsvis kvar på sin plats.
Jag undrar om det blir något hundrafemtioårsjubileum. Nu ser det illa ut. Det har i och för sig sett illa ut tidigare. Just i mitten av 1970-talet exempelvis, men så kom braksuccén med AXE som fick firman att flyga ett bra tag framöver. Men även andra faktorer har bidragit till att hålla LME flytande. Skulle tro att rätt låga löner har spelat roll. Låga tjänstemannalöner motiverades med att firman i sig var en stor trygg arbetsmarknad där man kunde byta jobb och kanske få bättre betalt. Mot slutet av nittiotalet var dock den epoken slut vad det gällde interna arbetsbyten.
Nu hotas det (man vet ju inte hur mycket det ligger i det hotet, det kan vara taktik) med att lägga ner all tillverkning i Sverige. Den tillverkning man har kvar, alltså. Mycket av verkstäderna och logistiken såldes ju av till andra företag redan på nittiotalet. Dessutom har den klassiska basen vid Telefonplan avvecklats. På sätt och vis kanske det är roligare där nu med tokiga konstfackare än med tokiga ingenjörer? Det finns nog viss koppling mellan konstruktion och tillverkning, så man kan undra hur det går med ingenjörsjobben i Sverige om tillverkningen flyttas bort.
Eller om man bör fundera på hur det går med hela firman. Kommer kineserna och köper den (också)? Och kommer Sverige att bry sig? I liberal anda har ju de stora företagen, eller rättare sagt "de stora företagens ledare", haft en tendens att i mer eller mindre otrevliga ordalag bryta sig loss från de lokalsamhällen där organisationerna växt upp. De ville inte inse att man kan inte bara flyga iväg och vara 'internationell' och tro att hemmabasen ändå kommer att vara kvar. För vad händer om det blir en kris, och man måste ha hjälp? Vem riktar man sina böner till? Det älskade utlandet kanske inte bryr sig om svenska direktörer som pratar halvknackig engelska och är allmänt okultiverade. Och tänk om böner till svenska politiker faktiskt möts av hårda motkrav? Exempelvis att mindre kompetenta företagsledare måste försvinna?
Nå, inget varar för evigt. Lars Magnus' gamla verkstad på Drottninggatan växte till ett världsföretag, men nu verkar det vissna bort. Det kommer annat. Den tekniska och vetenskapliga revolutionen drar vidare. När det gällde fordonskrisen 2008 hävdade sådana som jag att här fanns möjligheter vad det gällde krisföretag som SAAB: en hel fabrik full med kunniga arbetare och tjänstemän, den borde kunna utnyttjas till annat än att göra bilar. Elfordon, vindkraftverk, vad som helst som en industri av den typen kan ta fram. Hur är det med Ericssons fabriker i Borås och Kumla? Är de så strängt nischade att de bara kan tillverka telefoniprodukter, eller skulle de möjligen kunna göra annat som handlar om elektronik?
Fordonskrisen 2008, men bilindustrin globalt hade varit i krisnära tillstånd längre än så. Sas balanserat på gränsen till överproduktion, hög produktivitetsutveckling som inte matchats med efterfrågetillväxt. De svenska kapitalisterna var framsynta och lämnade personbilarna redan i skiftet 80/90-tal.
SvaraRaderaRedan Grassman varnade för S övertro på personbilsindustrin och att ensidigt subventionera och gynna denna sammansättningsindustri som det utvecklats till. Han menade att Sverige skulle satsa på industri på högre nivå. Att det varit bättre att stötta delar av varvsindustrin som var på högre nivå kompetensmässigt, lastbilar är också på en annan nivå än personbilar när det gäller ingenjörskompetens. Det var ju inte så att de länder som överlevde i tillverkning av specialfartyg inte stöttade sin industri. Sydkorea har hela tiden subventionerat på olika sätt.
Ericsson, Nokia och Microsoft totalmissade smartphone marknaden. Apples smartphone försäljning är större än hela Microsoft (med mjukvaror, spelkonsoller, hårdvaror mm).
SvaraRaderaNär det gäller Microsoft kan man nog skylla på företagskulturen och dåvarande chefen Steve Ballmer. Undra om man inte skulle kunna hitta likande orsaker hos de två andra.
Tal om att krisen var förutsedd långt tidigare ger mig bara vatten på min kvarn: det bör ha funnits lång tid att planera för alternativa verksamheter. Jag har för mig att det var trångt i produktion av vindkraftverk omkring 2008. Med några års framförhållning hade man haft gott om tid att vid lämpligt tillfälle ställa om produktionen till kraftverk eller annat som vore intressant att tillverka. Men vad fick vi höra? - Det dumliberala "staten ska inte driva bilfabriker" ...
SvaraRaderaVad det gäller varven har jag för mig att finnarna klarade sig bättre eftersom Värtsilä tillverkade specialfartyg medan de svenska varven serietillverkade tankfartyg. En produktionsnisch där asiaterna gjorde lika bra saker, fast billigare. Och med den inte särskilt liberala staten i bakgrunden som uppbackare och vägledare.
Om LME missade en del trender kanske 'företagskulturen' (direktörernas uppträdande) också spelade en viss roll. I ett kommersiellt företag gäller det ju att vara väldigt lyhörd vad kunderna kan tänkas vara intresserade av att betala för. Men firman kanske aldrig klarade av steget att i huvudsak sälja till stora offentliga kunder till att arbeta på rent kommersiella marknader. Detta i kombination med en maktförskjutning från ingenjörer till ekonomer var väl inte heller så lyckad. Plus andra konstigheter som jag minns från förra årtusendet.