Någon kanske minns den inte alltför avlägsna tid när militanta feminister utropade: "en kastrering för varje våldtäkt" (om jag minns frasen rätt). Det kan man kalla kvinnosolidaritet dragen till sin yttersta spets. Ingen nåd för otäcka våldsmän.
Men hur är det idag? - Svaret torde vara: "dj-t tyst". Varför? Kan det vara så att de som var militanta för några år sedan nu sysslar med andra saker? Att de inte kan/vill se att med dagens gruppvåldtäkter så kunde man få större massverkan vad det gäller att så att säga ta hand om förövarna? Ett helt gäng snöps på en gång, inte bara en! Att det har varit så angeläget att få in de här personerna i landet att det nu vore pinsamt att ge dem specialbehandling - är det så det tänks??? Eller skäms det till och med lite i smygundan?
Hur som helst: det verkar finnas brister i kvinnosolidariteten idag i det här landet. Svenska kvinnor är inte solidariska med svenska kvinnor - så ser det ut för en utomstående betraktare.
Den utomstående betraktaren vet kanske inte alltid exakt hur utomstående han är. Han läser lite selektivt i tidningarna och drar sin slutsats från det. Om den utomstående funderade på frågor han är mycket väl insatt i och jämför sin syn på dessa frågor med den syn han hade haft om han gjort en vanlig tidningsöversikt i frågan, skulle han då se en skillnad och skulle den skillnaden vara så stor att man har anledning att tvivla på översiktsbilder generellt?
SvaraRaderaDet var nog inte din grupp frågetecknen i bloggposten var riktade till.
SvaraRadera