Basinkomst snart i skarpt läge, men hur är det med mottagarna?

Trycket för basinkomst (eller medborgarlön, eller grundinkomst) blir allt hårdare. Jag tror det är en logisk utveckling (därmed inte sagt att den är bra) med tanke på hur samhällets ekonomiska bas förändras. Den tekniska revolutionen sopar bort mängder av arbeten, såväl enkla som mer kvalificerade. I stället för att ha sex bemannade kassor i en butik jag går i ofta har man normalt en kassa bemannad (och en till om det är väldigt mycket folk), och i stället sex stationer där kunderna själva skannar sina varor och betalar. I rusningstid står det ofta någon från personalen vid självskanningen och hjälper kunder om något trasslar till sig. I stället för sex anställda i kassaområdet räcker det ofta med två eller en. Upprepa detta i mängder av butiker och notera att det blir en massa folk över. En del kommer att ha svårt att hitta nytt jobb. Upprepa den här typen av datastödd personalbesparing på alla möjliga sorters arbetsplatser ...

2013 och 2014 skrev jag några inlägg i ämnet 'basinkomst'. Verkar rätt bra tycker jag fortfarande, och bra kommentarer kom in också. Här, här, här och här.

Här en artikel från Svenskan förra året när frågan började bli het i Finland.  Man har hittat en kille som svarar vad han tror om basinkomstens verkningar:

En undersökning som Stiftelsen för kommunal utveckling, Kaks, publicerade i början av januari [2016] visar att 51 procent av de tillfrågade stöder en medborgarlön. Av Samlingspartiet och Sannfinländarnas väljare är nästan 7 av 10 oroliga för att det kan ”leda till lättja”.

– Jag tror tvärtom att det kan öka företagsamheten. I dag vågar inte arbetslösa starta företag, eftersom de riskerar att förlora allt om det inte bär sig, säger ingenjören Lauri Haavikko, som vi träffar på ett café i centrala Tammerfors. Han har själv letat efter arbete sedan han tog examen i höstas.

– Man hör ibland att en basinkomst skulle göra folk passiva. Men jag tror inte att man blir lat för att man får sina basbehov täckta. Tvärtom ger det en trygghet att ta sig ur en svår situation, säger Lauri Haavikko.

Det är vad förespråkare som Birger Schlaug säger: basinkomst/medborgarlön ger folk möjlighet att sätta igång med saker de inte skulle våga annars. Tänk om en massa folk vågade sig på att återbefolka landsbygden exempelvis!

Nu är ett konkret förslag på gång:

Förslaget, som ska presenteras för den finländska riksdagen i höst, innebär att en basinkomst utgår till 2 000 personer för att testa hur arbetslösa kan sporras att ta lågavlönade jobb eller korttidsanställningar.

Under två års tid utbetalas 560 euro i månaden, cirka 5 300 kronor, skattefritt. Inkomsten kvarstår även om den arbetslösa får ett jobb, vilket gör att modellen skiljer sig från tidigare försök.

Jag skrev "rätt svar" ovan, men kan det finnas "fel" typer också? Dels kan man ju tänka sig kriminella figurer som officiellt är arbetslösa men ändå pysslar med något inkomstbringande, samtidigt som de uppbär basinkomst och av någon anledning aldrig lyckas hitta ett 'vitt' jobb.

Men den aspekt jag funderar på mer är folk som garanterat är arbetslösa och utslagna, men som tänker fortsätta med det. Fast nu med statligt bidrag. Då är det inte vanliga kriminella, utan grupper där det blir någon sorts 'kultur' att leva på ett destruktivt sätt. I norra fastlandseuropa kanske inte den sorten är så vanlig, och jag undrar om det inte ibland rör sig om människor som kan betecknas som trasproletärer. Tänkte på det  när jag läste recension av två böcker, artikeln hade den lite märkliga rubriken 'Alla vill tämja den vita arbetarklassen'. (Tycker inte innehåll och rubrik riktig hänger ihop.) Nu handlar det om vit arbetarklass i England och USA, förlorare som röstade på Brexit och Trump, och hur man förklarar dem.

I USA beskriver en som själv kommer från den miljön "en kultur präglad av heder, pessimism, oförmåga att hantera pengar, stolthet, lojalitet, missbruk, ”bisarr sexism” och patriotism" som leder till hjälplöshet när den lokal industrin läggs ned. En recension av den boken finns också hos den intressanta nätsajten The American Conservative. I England klagar en parlamentsledamot från Labour: "Det är liksom kulturellt i och med att de är fast i ett beroende av Ford som arbetsgivare, av staten som bidragsgivare, och av kommunen för bostäder. Det finns inga ambitioner - eller aspirationer. Det finns ingen känsla av entreprenörskap."

Hur man än uttrycker det, svikna av samhället eller ingen känsla av entreprenörskap, så uppstår frågan vad som händer om man försöker lösa misären här genom någon form av basinkomst. Kommer många människor, som den flitige finnen som citerades i början, våga att satsa på att göra något vettigt, eller blir det bara pengar som flyter vidare till den lokale knarkhandlaren? "Oförmåga att hantera pengar ..." Bör sådana människor ha annat stöd än pengar som de inte påstås klara av?

Det verkar alltså finnas två motsatta poler: den som tar chansen, respektive den som inte tar det. Kan man anta att den stora massan hamnar i mellanpositioner?

En annan aspekt är ju förhoppningarna om att kunna skära ner på arbetslöshetsstöd, socialbidrag och liknande, och därmed bli av med en massa tjänstemän som förvaltar detta. Och då kanske det blir ännu mer folk utan jobb, som måste underhållas med basinkomst? Hänger det ihop med samtida samhällen där "besparingar" närmast är en religion bland de ledande politikerna och ekonomerna?

Basinkomsten tvingar sig på, kanske som en nödlösning för att hålla kapitalismen vid liv ett tag till. Är det en levande lösning därför att större delen av arbetarrörelsen i stort sett verkar död? Kan man använda den som ett bräckjärn för att gå vidare? - Jag vet inte, men en långsiktig lösning ser det knappast ut som.