Pappersprassel, ny-maoism, och "pengarna i handen"

För många år sedan köpte jag kvällstidningen varje dag. Lösnummer alltså. Vid tvåtiden på eftermiddagen susade tidningsbilarna runt i stan och flinka män slängde in buntar av Aftonlövet och Excessen i kiosker och tobaksaffärer. Det var då det. I början på sjuttiotalet höjde förstnämnda bladet lösnummerpriset till 75 öre. Jag tyckte det var lite väl mycket och tog i stället en prenumeration på Dagens dumheter. Och den fortsatte jag med in i detta årtionde, till för kanske tio år sedan när bladet blivit så konstigt att jag utan större saknad släppte det. En tid utan rassel i brevlådan tidigt på morgonen inträdde.

Men nu är jag tillbaka till en prasslande morgontidning igen, fast denna gång Svenska Gladbladet. Det kanske inte kommer att finnas morgontidningar på papper så många år framåt, utburna till nyhets- och kulturälskande människor runtom i landet, så det gäller att passa på. Åter till den tiden när man lufsade upp ur sängen, tog tidningen vid brevlådan och lufsade tillbaka till sängen för att få veta om de senaste skandalerna!

Tidningsbil, kanske från femtiotalet. Då hade tidningarna också något som kallades annonskontor, och jag gissar att det är något sådant (tillhörande den sedan länge döda Stockholmstidningen) vi ser i bakgrunden.

(Lite tilläggsinformation: Det kan vara så att alla de lätt omskrivna namnen för de stora tidningarna i Stockholm härrör från 1960-talet och dåvarande redaktören för Svenska MAD, Lasse O'Månsson.)

Hur som helst: information från papper känns annorlunda än från en datorskärm. Man får lite mer tid att tänka efter, exempelvis.

I morse noterade jag en upplyftande (för somliga personer, antar jag) artikel med rubriken 'Ny-maoism på frammarsch i Kina'. I nätupplagan är den stora rubriken 'Kinas maoister mobiliserar inför kommande krig' vilket i och för sig kanske stämmer med ett uttalande som görs i artikeln. Det handlar dock inte, enligt den maoist som intervjuas, om att skaffa vapen och början en ny gerillakamp i Chingkang-bergen som Mao gjorde 1927. Maos läror lever dock. Och här ser vi fördelen med även med artiklar i datorn. När pappersartikeln utan vidare specifikation talar om att "vissa bedömare" anser att maoismen skulle vara det största hotet mot nuvarande regering, så finns det i nätversionen ett par länkar där det temat utvecklas. Mycket kort sammanfattat: de svällande klyftorna i Kina gör att en del av småfolket börjar se tillbaka mot Kulturrevolutionen som en positiv epok.

Det här får betraktas som nära nog sensationellt:

... vissa experter menar att om Kina skulle hålla öppna val i dag, skulle sannolikt en ny-maoistisk kandidat vinna. Orsaken: Kinas ekonomiska boom.

Med den kraftiga tillväxten har de ekonomiska klyftorna vuxit sig allt större i Kina. Hundratals miljoner människor har hamnat på efterkälken – och vill inte sällan se en tillbakagång till den gamla goda tiden, med större statlig kontroll på marknaden och radikalt minskade klyftor.

Det verkar djärvt att säga att en ny-maoist skulle vinna eventuella fria val, men bara att tanken förs fram är fascinerande.

Att det händer saker med Kinas ekonomi framgår också av SvD-artikeln 'Brittiskt hus hett objekt för kineser' (hittade den inte på nätet). Rika kineser köper fastigheter i London. Påminner inte det om vågen av vansinnesköp som svenska spekulanter gjorde innan fastighetskrisen i början av 1990-talet slog till? Nu är London med vidhängande land på väg ut ur EU, men generellt gäller att kineserna investerar fyra gånger mer i EU än vad EU investerar i Kina. Fastighetsköpen luktar delvis kapitalflykt medan andra investeringar bör ha mer normal affärsförankring.

I kinesiska nyhetsbyrån Xinhuas twitterflöde handlar det mycket om affärer och snabbtåg och 'den nya silkesvägen'. Men ett annat tema som ofta dyker upp är ansträngningarna att till 2020 göra slut på fattigdomen i Kina. Topparna i kommunistpartiet bör ha viss känsla för att situationen kan bli farlig om massorna bestämmer sig för att slänga ut de partipampar som "går den kapitalistiska vägen", som det hette under Kulturrevolutionen. Och rika kineser köper som sagt hus i London och på andra håll, kanske som en försäkring ifall den folkliga vulkanen får ett utbrott.

Järnväg mellan Etiopien och Djibouti, byggd av kineserna.

Hur vore det med ett utbrott även mot svenska finansministern Andersson? Staten har budgetöverskott på 85,3 miljarder. 85 300 000 000 kronor. Det är ganska mycket som kan användas till många bra saker. Men Andersson "vill ha pengarna i näven innan vi använder dem." Detta enligt en annan artikel som jag inte hittar på nätet just nu. Vad tänker hon sig i handen då? En sedelbunt, en hög med ettor och nollor i ett dataminne, eller vadå? Det är ganska irriterande när siffror i datafiler behandlas som om de hade något med pengar i plånboken, sedeltryckning eller något i den stilen att göra. En stat med sina egna pengar är inte ett hushåll som måste få pengarna utifrån.

Ibland får man intrycket av att den statliga ekonomiska politiken i Sverige och många andra länder drivs som om guldmyntfoten ännu finns kvar och styr hur mycket betalningsmedel som kan skapas. Inom den privata ekonomisvängens låneekonomi tror man givetvis inte på det. Bankerna lånar gladeligen ut miljarder som man inte har. Detta framgår av en serie artiklar som blivit en bok, och artiklarna kan SvD-prenumeranter läsa på nätet. Ekonomijournalisten Andreas Cervenka, som ser väldigt snäll ut på bilderna, har skrivit en stenhård uppgörelse med bankerna i skuldekonomin.