Härskande tankar, samhällskontrakt och klasskamp

Jag översatte stora delar av en artikel av bloggaren The Saker och publicerade den här i två delar (del ett, del två). Dessutom var Anders Romelsjö vänlig och publicerade den på sin blogg (vilket utlöste en väldig massa kommentarer). Se här och här för artiklarna på Anders' blogg.

Frågan som The Saker ställde var om det finns någon framtid för kommunismen, eller är den möjligen död? Han trodde att den har en framtid även om han är något helt annat än kommunist. Jag håller på att plita ihop en samling bloggposter som mer eller mindre löst bygger på Sakers fråga. Någon gång kanske jag drar ihop dem till en samlad översikt, men just nu får det bli lite plock här och där. Tidigare inlägg:

Första posten
Andra
Tredje
Fjärde 
Femte

Den härskande klassen måste ta skydd när det kritiska bombardemanget börjar. "Varför älskar inte folket oss?"

Inledningsvis lämnar vi ordet till doktor Karl Marx och en idé som han nedtecknade 1845-1846 i manuskriptet Det tyska ideologin.

Den härskande klassens tankar är under varje epok de härskande tankarna, d.v.s. den klass, som är den härskande materiella makten i samhället, är samtidigt dess härskande andliga makt. Den klass, som förfogar över de materiella produktionsmedlen, förfogar därmed också över de andliga produktionsmedlen, så att deras tankar, som måste undvara de andliga produktionsmedlen, därmed också genomgående är underkastade de förras tankar. De härskande tankarna är heller ingenting annat än det ideella uttrycket för härskande materiella förhållandena, de härskande materiella förhållandena uttryckta i tankar; alltså de förhållanden som just gör denna klass till den härskande, alltså tankarna om dess herradöme. De individer, som utgör den härskande klassen, har bl.a. också medvetande och tänker därmed; i och med att de härskar som klass och bestämmer en historisk epoks hela omfång, så är det självklart att de gör detta i alla avseenden, d.v.s. de härskar också som tänkare och som producenter av tankar och reglerar sin tids produktion och distribution av tankar; deras tankar är alltså epokens härskande tankar.

Detta verkar hopplöst om man inte tillhör den härskande klassen, men tänker man till så bör det stå klart att det finns andra tankar som inte är härskande - men som kan kan bli det. Om det inte funnes olika tankeriktningar skulle det inte finnas några härskande tankar, för vad skulle de härska över? Det finns härskande, och det finns undanskuffade, ignorerade, kanske förbjudna tankar.

Det här citatet har jag använt tidigare, men det förtjänar att upprepas. Över samhällets materiella bas finns ...:

... en juridisk och politisk överbyggnad ... vilken motsvaras av bestämda former av det samhälleliga medvetandet.

På ett visst stadium av sin utveckling råkar samhällets materiella produktivkrafter i motsättning till de rådande produktionsförhållandena, eller, vad som bara är ett juridiskt uttryck för detta, med de egendomsförhållanden, inom vilka dessa produktivkrafter hittills rört sig. Från att ha varit utvecklingsformer för produktivkrafterna förvandlas dessa förhållanden till fjättrar för desamma. Då inträder en period av social revolution. Med förändrandet av den ekonomiska grundvalen genomgår hela den oerhörda överbyggnaden en mer eller mindre snabb omvälvning.

Då man betraktar sådana omvälvningar måste man ständigt skilja mellan den materiella omvälvningen i de ekonomiska produktionsbetingelserna, vilken kan naturvetenskapligt exakt konstateras, och de juridiska, politiska, religiösa, konstnärliga eller filosofiska, kort sagt ideologiska former, i vilka människorna blir medvetna om denna konflikt och utkämpar den.

Vad händer här?  Jo, när det stökar till sig ordentligt i samhällets bas, där människor lever sitt materiella liv, blir det kamp om vilka idéer som skall styra hur samhällslivet organiseras och hur resurserna fördelas. Den gamla härskande klassen må hävda att dess tankar är de bästa, och kanske försöker förbjuda folk att tänka på annat sätt, men nu kommer en annan klass och hävdar att den tänker bättre. Just här använder Marx inte uttrycket 'klasskamp', men det är den kampen som skärps till det yttersta.

Termen 'samhällskontrakt' (eller 'samhällsfördrag') kan petas in i det här resonemanget. Så länge de härskande tankarna inte på allvar utmanas, och de står för ett någorlunda hyggligt fungerande samhälle, borde man kunna tala om ett sorts 'kontrakt' som de flesta är ganska ense om. En gång togs idén om samhällskontrakt bokstavligt: folket samlades och svor härskaren lydnad, och härskaren lovade att vaka över lag och ordning till folkets bästa. Men numera ses det mer som en oskriven samling regler för hur individer och grupper bör uppföra sig mot varandra. De härskande accepteras som härskare mot att de uppför sig väl.

Under feodalismen fanns ett ganska stelt kontrakt mellan olika hierarkier, och mellan människorna i hierarkierna. Det kan formuleras som principen om 'ömsesidig stöd och hjälp'. Under kapitalismen ersätts detta av relationer mellan människor i form av köpare och säljare, varor och tjänster, i ett ständigt föränderligt flöde där människan är ett bihang och vinsten det viktiga. Hur ett tänkt kontrakt under kommunismen skulle se ut är knepigt att säga, men kanske vilar det på principen 'av var och en efter förmåga, åt var och en efter behov'. Det kan i alla fall inte vara klassbaserat om klasserna antas ha försvunnit.

Det som kastar kontraktet över ände är, om vi följer Marx, ändringar i den materiella basen som gör att det härskande systemet går sämre.  Kritiken växer. Det dånar alltmer hotfullt i 'förnuftets krater'.  Som Lenin formulerade det vill den ena klassen inte, och kan den andra klassen inte ha det som tidigare längre. Det blir kort sagt ett jäkla liv. Samhällskontraktet fungerar inte som folk är vana. Och då får vi "de juridiska, politiska, religiösa, konstnärliga eller filosofiska, kort sagt ideologiska former, i vilka människorna blir medvetna om denna konflikt och utkämpar den".

En brytpunkt för de gamla industristaterna runt Nordatlanten kan vara att den välståndsökning för breda folklager som kapitalismen stått för i bortåt 200 år har tagit slut. Den fransk-grekiske ekonomen Arghiri Emmanuel pekade på det för nästan 50 år sedan och hävdade att historiskt sett så har arbetare inte tjänat mer än existensminimum. Under en ganska kort period i den mänskliga historien har detta ändrats i några länder, men i och med att kapitalism betyder utjämning så riskerar de arbetande här att få villkor som mer påminner om vad vi har i Tredje världen.

Nu är det ju inte alltid som arbetarna hörs av även om villkoren för dem försämras, men när de mer högutbildade och inflytelserika skikten bland lönearbetarna känner att indiska ingenjörers lägre löner blir ett sänke för dem själva, ja då kan det bli liv! Personligen misstänker jag att detta kan vara mer betydelsefullt för att förändra samhället än om några förortsligister kastar sten och bränner bilar.