Stigberoende

Jag översatte stora delar av en artikel av bloggaren The Saker och publicerade den här i två delar (del ett, del två). Dessutom var Anders Romelsjö vänlig och publicerade den på sin blogg (vilket utlöste en väldig massa kommentarer). Se här och här för artiklarna på Anders' blogg.

Frågan som The Saker ställde var om det finns någon framtid för kommunismen, eller är den möjligen död? Han trodde att den har en framtid, även om han är något helt annat än kommunist. Jag ser också en möjlig (men inte garanterad) framtid, men inte med samma argument. Jag håller på att plita ihop en samling bloggposter som mer eller mindre löst bygger på Sakers fråga. Någon gång kanske jag drar ihop dem till en samlad översikt, men just nu får det bli lite plock här och där. Tidigare inlägg:

Första posten
Andra
Tredje
Fjärde 
Femte
Sjätte
Sjunde

Om man skall ha två tankar i huvudet samtidigt gäller det att hitta någon sorts jämnvikt!

Ett problem (eller fördel ibland) i samhällsbygge är stigberoende. Det innebär att en framtida utveckling beror av tidigare beslut, exempelvis investeringar. Bygger du en väg, järnväg eller fabrik kan det styra hur transporter och produktion organiseras under lång tid framåt. När anläggningarna väl finns är de inte så lätta att flytta på. Man bygger sig fast i strukturer som inte är så lätta att ändra, och med det hänger ett tänkande som inte heller ändrar sig så lätt (vilket kan förklara politikernas och fackens vilsenhet inför samtidens snabba förändringar i det ekonomiska landskapet). Strukturen kan ge stabilitet och trygghet, men börjar den fungera dåligt  blir det skadeverkningar, osäkerhet och otrygghet.

Beroende av hur man tolkar Marx' samhällsmodell så finns där ett tydligt drag av teknisk determinism. Det är ungefär samma tankar som Marshall McLuhan förde fram i början av 1960-talet: den industriella serieproduktionen som började med boktryckeri i slutet av 1400-talet medförde också en sorts seriellt tänkande - men så kom elektroniken och vände upp och ned på produktion, tänkande och samhälle. Det är där vi är nu.

Marx själv formulerade det som att "handkvarnen ger ett samhälle med feodalherrar, ångkvarnen ett med industrikapitalister". Men hur många ångdrivna kvarnar finns det numera?  Förmodligen är det ofta elmotorer som håller hjulen igång. Det betyder ju en stor fördel när det gäller att bygga en kvarn, eller vilken fabrik eller verkstad som helst: för hundra år sedan måste ångmaskinen finnas på samma plats som den utrustning den drev. Kraften överfördes med transmissionsremmar från ångmaskinen. Nu fås kraften 'ur ett hål i väggen'.

Det ångdrivna samhället försvann, men kapitalismen finns kvar. Betyder det att Marx missade något, att stigberoende inte finns, eller vad? - Nej, han skriver ju uttryckligen att förändringar sker i samhällets produktiva bas, och det slår igenom i hela samhället. Teknik och tänkande ändras. Men det orsakar störningar och kamp.

Ta detaljhandeln exempelvis. Den har i stort byggt på butiker där man går in och tittar på varorna och handlar. Postorder är ju en gammal inarbetad gren för distansköp, men det krävdes en omvälvning inom elektroniken för att den skulle växa till ordentligt. Men då börjar det hända saker:

Detaljhandeln befinner sig mitt i en enorm förändringsprocess. I USA har begreppet köpcentrumdöd blivit verklighet, den växande e-handeln pekas ut som en anledning.

Det ser annorlunda ut i Sverige, men all tillväxt i handeln sker numera i digitala kanaler. Samtidigt innebär digitaliseringen att priser pressas och även företagens marginaler. Handlare med fysiska butiker har haft all anledning att fundera över sina butiksytor i förhållande till framtida förväntade försäljning. (Svenska Dagbladet 27/11 2017)

Slutsats: butiken är inte så självklar längre. Sökande, beskådande och beställande av varor sker via hemdatorn. Den gamla upptrampade stigen blir glesare trafikerad till förmån för nya stigar. Förhoppningsvis kvalificerad butikspersonal ersätts i stor omfattning av lågbetalda lagerarbetare (som redan nu alltmer ersätts av robotar). Frågan är vad stigberoende av e-handel kan ha för återverkningar längre fram, exempelvis om nätet totalkraschar. Å andra sidan passar ju e-handel väl in i ett planeringssystem ungefär som jag skissade lite på här för flera år sedan.

Hela välfärdssamhället kan sägas vara 'stigberoende' i och  med att fasta strukturer byggts upp för att hantera välfärden, vård, skola, omsorg, pensioner etc. Problemet kan vara att strukturerna inte är tidsoberoende. De hänger på att en stadig produktivitetsutveckling hela tiden kan höja standarden. De hänger också på att kapitalägarna finner det lämpligt att dela med sig av produktionens överflöd. När tillväxten saktar av och överklassens girighet och okänslighet tilltar hotas hela samhällsstrukturen. Det politiska uttrycket för det är när det blir kris och politikerna predikar 'sparsamhet' och hugger bort mer och mer av den överenskomna välfärden. Samhällskontraktet upplöses - det kan ge en öppning för att gå från en stig till en annan.

En del av dessa insikter har trängt in även i Svenskans ekonomidel 27/11. En artikel listar ett antal förhållanden som lett till den enorma tillväxten under några hundra år, och drar slutsatsen att detta var engångsinjektioner som knappast kommer att upprepas.

Det var ett begränsat antal engångshändelser som låg bakom mycket av välståndsboomen sedan industrialiseringen. Flertalet av dessa landvinningar är nu tagna. Det innebär enligt nationalekonomen Robert Gordon att de flesta i Västvärlden kanske får nöja sig med närmare noll procents välståndsökning framöver. Det skulle vara förödande för pensioner, statsbudgetar och börskurser.

Bland dessa sporrande engångsinjektioner kan nämnas höjd utbildningsnivå, folk flyttar från låg- till högproduktiva näringsgrenar, kvinnorna kommer ut på den öppna arbetsmarknaden, vissa radikala tekniska genombrott, urbanisering, transporter och kreditväsende. Jag skulle nog lägga till bättre hälsa, krig och plundring av kolonierna som pådrivande faktorer.

I tillägg till att ovanstående ”engångsvinster” har vi en mycket stor motvind i form av ökad ojämlikhet. I USA har de nedre 99 procenten av inkomstpyramiden fått en välståndsökning som är 0,5 procentenheter lägre än snittet eftersom så oerhört mycket gått till den översta procenten.

(Sidoanmärkning: jag lyssnade till en 'invandringskritisk' radio-podd häromdagen. Där var det någon som hävdade att vi svenskar måste arbeta hela vårt liv och betala in till pensionerna, men när vi väl är där vid pensionsdags kommer det inte att finnas någon pension att få ut. Den har gått åt för att underhålla folk utifrån som enligt vad som sas tidigare skulle just rädda våra pensioner. Det kan delvis stämma, men jag misstänker att den stora förskingraren av pensionsfonderna är den gamla vanliga svenska staten med dess gamla vanliga kapitalistklass.)

Men vad gör den översta procenten med jättevinsterna? Utbytet av nya investeringar i realkapital sjunker och därmed hamnar de stora insatserna i spekulationsekonomin hellre än i trista fabriker. Och så visar 'enprocentarna' sin makt genom att försöka sno till sig ännu mer de fonder som finns, exempelvis för pensioner. Den progressiva kapitalistklassen är inte progressiv längre.
.
Skribenten drar inga slutsatser om nuvarande samhällssystems överlevnadsmöjligheter eller existensberättigande, men det kan ju andra göra. För att komma över till en stig som gynnar de 99 procenten måste enprocentarna fås att flytta på sig, frivilligt eller ej. Att vara kvar på nuvarande stig ser väldigt mycket ut som alternativet 'barbari' i valet mellan barbari eller socialism.