Först: vad man generellt kan lära sig av den franska revolutionens utveckling, från höger till vänster och till höger igen, är att revolutionärerna inte får slarva med sin politiska bas. Man måste vårda basen och dess behov, inte ta människornas lojalitet för given, inte bilda en avskiljd elit etc. Trots dessa tidsbetingade brister (man kunde inte bättre givet tidens betingelser) blev den franska revolutionen en av de få verkliga genomgripande omvälvningarna. Stränga bedömare räknar nog bara den franska, ryska och kinesiska revolutionen som verkliga revolutioner.
Viktigt påpekande av Rudé angående att:
... det inte så mycket är idéerna själva eller ens intentionerna hos deras upphovsmän som är betydelsefulla i historien utan i stället den politiska och sociala miljö i vilken de cirkulerar och det sätt på vilket de tillämpas av dem läser och tillgodogör sig dem. (s. 33)Det är inget konstigt. Politiska etiketter svävar runt i tid och rum och kan hamna på ställen som etikettens ursprungliga skapare inte hade tänkt sig. Det kan gälla religionsstiftare, men också de franska filosoferna från tiden innan revolutionen med idéer om "folkvilja" och liknande. Intressant är att dessa filosofer från "upplysningstiden" ofta fick gehör hos envåldshärskare på olika håll i Europa.
Rudé skriver om hur filosofernas tankar utnyttjades av franska politiker redan innan revolutionen brutit ut att ... :
... parlamentet under dispyternas gång trots att de huvudsakligen var intresserade av att försvara privilegier och upprätthålla traditionella särrättigheter, leddes att lägga sig till med ett språk som beräknades väcka gensvar hos andra sociala klasser vilkas intressen och strävanden skilde sig starkt från deras egna. (s. 38)En annan intressant observation, och här citerar Rudé den gamle tänkaren de Tocqueville från första hälften av 1800-talet:
... erfarenheten visar att det farligaste ögonblicket för en dålig regim är vanligen när den börjar reformera sig. (s. 60)Det kan man tillämpa på dagens världspolitik. När en stenhård regering börjar "liberalisera" börjar den också leva farligt, särskilt om den på något sätt står i motsättning till "väst", och i synnerhet USA. Öppnas det sprickor i regeringsmaskineriet så kommer skumma NGO:er och liknande in och intrigerar och försöker bryta ner landet, och till slut kanske ren invasion.
Nu om frihet (s. 74). Inget citat här, men ett intressant påpekande att "frihet" i det aristokratiska tänkandet kan vara synonymt med "privilegier". Det låter inte orimligt om man tänker efter: den som har stora privilegier i samhället är friare än den som inte har så många privilegier. Tänk på den medeltida Biskops Tomas' frihetssång: "Frihet är det bästa ting, som sökas kan all världen kring ..." Vems frihet handlar det om? Och hur reagerar de högt uppsatta frihetsälskarna när även de ringare i samhället vill ha del i friheten? Det var där även de borgerliga revolutionärerna på 1790-talet slog bakut, när även arbetarna ville fram.
Så här när det drar mot första maj kan det vara idé att påminna om Gracchus Babeuf och "de jämlikas konspiration" som var kortlivad och misslyckad (krossad i maj 1796), men i alla fall var ...:
... historiens första försök att med politiska medel upprätta ett kommunistiskt samhälle ... (s. 153-154)
 |
| Gracchus Babeuf - den förste (?) kommunisten. |
I Gunnar Gunnarsons antologi De stora utopisterna volym 2 finns Babeufs planer för hur Frankrike skulle byggas om i gemenskap (kallas inte för kommunism hos honom, utan "den nationella egendomsgemenskapen") och välfärd garanteras folket. Nå, Babeuf förlorade huvudet, och initiativet var för tidigt, men rörelsen hade kommit igång. Bara några årtionden senare var det folk igång som verkligen kallade sig kommunister, och 52 år efter Babeufs död publicerades Kommunistiska Manifestet. Så vi kan säga att vi ännu lever i efterdyningarna av den stora franska revolutionen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar