Stalinism - jaha?

Jag minns inte om jag skrivit någonstans, eller bara hade tanken att skriva, att en organisation som släpper in så kallade trotskister bör vara försiktig - för det finns alltid en risk att dessa personer vid något olämpligt tillfälle börjar sprida anklagelser om "stalinism" omkring sig. Att personerna som anklagas ofta inte har mycket att göra med J V Stalins politik och idéer spelar mindre roll (eller att Stalin själv var mot termen 'stalinism', han förklarade sig vara Lenins lärjunge), det är själva anklagelsen som är det viktiga. Ett suddigt, oprecist tillmäle är svårt att argumentera emot eftersom det just är suddigt och oprecist. Ungefär som "du e dum, för du e dum".

Då har vi herr Svensson som jag omnämnde för några dagar sedan. Han och hans grupp har släppts in i Vänsterpartiet. Vänsterpartiet går det ganska bra för just nu (detta är ett försök till objektiv värdering av mig, inte en värdering av deras politik som jag kan ha synpunkter på, om vi säger så.) Nu är det fråga om att byta partiledare. I det läget kan man ju diskutera olika kandidaters olika för- och nackdelar på ett praktiskt och konkret sätt. Men ...

Några citat från Svensson. Här, här,  här.

Rossana Dinamarca tillhör den stalinisminfluerade högerfalangen inom Vänsterpartiet. ... Vänsterpartiet skulle inte må bra om en högerinriktad mer stalinisminfluerad person blev partiledare. 

(Vad består influensen i? Att vilja organisera femårsplaner och besegra fascismen?)

Media i allmänhet beskriver oftast de stalinism-anfäktade personerna inom Vänsterpartiet som varande vänstern inom Vänsterpartiet.

(Anfäktade, influerade?  - Eller möjligen personer som möjligen skulle kunna göra något praktiskt och, för att använda gammal högtidlig retorik, "ställa sig på arbetarklassens och det arbetande folkets sida". Sådana måste ju ur borgerlig synvinkel vara besvärliga, och därmed är angrepp även från ultravänstern användbara. Eller om dessa hemska stalinister skulle vända sig mot dagens värsta imperialistmakt - det måste ju fördömas!)

I vissa kretsar inom Vänsterpartiet, kanske främst bland yngre människor som inte levde när realsocialismens, dvs stalinismens länder i Östeuropa existerade, kan en viss vurm för öststatskommunismen skönjas. Det är precis samma uppfattningar som också präglar Kommunistiska Partiet men i en tydligare och mer öppen version. Det är en inställning som många anser vara vänster.

I själva verket är det motsatsen, Östeuropa och Sovjet var en samling odemokratiska länder där arbetarklassen hade noll inflytande. Denna vurm för diktaturer är svårförståelig och kanske extra svårförståelig när det också uppfattas som att personer som omfattar denna syn på verkligheten uppfattas som stående till vänster inom Vänsterpartiet. Att vara för odemokratiska system kan aldrig vara radikalt, aldrig vara vänster. Detta har betydelse för diskussionen om Vänsterpartiets nya program och nya partiledare.

Där kom ju till sist en sorts förklaring, vilket exempelvis även innebär att människor i före detta DDR, som är gamla nog för att ha varit med då och tyckte en del saker där var bra, är "stalinister". Notera det skumma uttrycket "vurm". "Överdrivet intresse, mani" enligt SAOL. Vilken "mani" uttrycks om en person, kanske till och med helt korrekt, hävdar att vissa sociala frågor sköttes bättre förr i vissa länder? - Ingen mani alls. Det där med "vurm" låter mer som ett försök att skrämma folk till tystnad, att förnedra, att påskina att man själv har en högre moralisk position. Går vänsterpartister i allmänhet på detta? I så fall har väl den trotskistiska "entrismen" fungerat.

Hur som helst, det är låga krav på att vara "stalinist" enligt herr Svensson. Några studier av Stalins verk verkar inte krävas, eller djupare kunskaper om de stormiga åren efter ryska revolutionen med dess stordåd och felsteg, inte ens att man har ett porträtt av mannen i bokhyllan. Det verkar lite svagt, men det är ju bara jag som tycker det ...