Jag har själv skrivit om kriser tidigare på bloggen, och bland annat gjort en sammanfattning av några olika tänkbara typer här. För mig är det klart att om ett antal kriser bryter ut samtidigt kan de bli systemkritiska, så allvarliga att systemet riskerar att bryta samman.
Ordet till Pål [men vid några tillfällen går jag in med egna kommentarer mellan sådana här parenteser]:
Panik på finansmarknaderna: ”Investerarna vill bort. Himlen rasar in. Fly medan du kan.” Detta skriver Dagens Næringsliv. Oljepriset föll med 15 dollar, över 30 procent. Den japanska Nikkei-börsen föll med 5,7%, Hongkong-börsen med 4,3%. Den norska kronan har sin svagaste notering någonsin mot dollar och euro. Inte sedan början av 1930-talet är kombinationen pris och pessimism varit som den är nu. Priskollapsen har just börjat, säger analytikern Bob McNally vid Rapidean Energy Group till Financial Times.
Systemkris, inte coronavirus
Det ligger nära till hands att lägga skulden på coronaviruset för denna plötsliga stagnation. Och det är klart att när världens fabrik, Kina, har stoppat många av sina produktionsföretag och satt över 50 miljoner människor i karantän, så får det globala återverkningar. För Italiens vidkommande är också situationen dramatisk. En fjärdedel av landet är i karantän, och landets ekonomiska centrum, Milano, ligger mitt i karantänzonen. Samtidigt stoppar den oerhört viktiga turistindustrin upp. Borta är köerna framför Colosseum och Vatikanmuseet, och barer och restauranger är folktomma.
Men ändå är det inte där orsakerna ligger. Det är en annan slags virus som nu hotar att sända världsekonomin rätt ner i depression.
Finanskrisen löstes aldrig, problemen sköts bara framåt
Finanskrisen 2008 var den största kraschen i nyare tid. Den var knuten till ett extremt missförhållande mellan en uppblåst finansmarknad och aktiemarknad, och det som kan kallas den reella ekonomin. Högkonjunkturen fram till 2007 finansierades av lån och ännu mer lån.
De som drev denna spekulationsbubbla var inga andra än de stora finansinstitutionerna, och då kraschen kom sökte de skydd av The Fed [Federal Reserve Bank USA], och lät skattebetalarna ta notan. The Fed införde ”kvantitativa lättnader” [quantitative easing] som inte är något annat än vår tids penningtryckande. Finanskapitalet använde situationen till att konsolidera sig. Antalet banker i USA reducerades drastiskt, och de finansgiganter som hade börjat hela föreställningen kom ut på topp som mäktigare än förr. Men det löste inget av de grundläggande problemen. Burken sparkades bara längre ner för gatan, som man säger. Skulden bara ökade:
I en serie artiklar på steigan.no har Tollef Hovig diskuterat problemen i dagens kapitalism. Han skriver bland annat:
Den verkligt stora förändringen i
vår tid är ökningen av vinster som kommer från underhållning,
statusvaror, turism, spel och den sorts verksamhet där människor
bara flyttar pengar mellan sig. Denna typ av varor som inte är
nödvändighetsvaror, utan är varu- och tjänsteformer som växer
när behovet av nödvändighetsvaror är täckt, utgör en stadigt
större del av höginkomstländernas BNP. Vinsterna från denna sorts
varor orsakar liten eller ingen ekonomisk tillväxt i samhället.
[Man kanske kan uttrycka det så att företagsvinsterna vad det gäller att producera nödvändighetsvarorna inte uppfyller företagens vinstkrav. Därför minskar investeringarna där, och görs i stället på områden där företagsvinsterna kan bli mycket högre men där samhällsvinsten inte är särskilt stor.]
För att motverka stagnationen har centralbankerna sänkt räntorna till något nära noll. I en analys av det märkliga finansåret 2019 skriver Hovig:
En anmärkningsvärd händelse som
skedde under året var att över 30% av världens omsatta
statsobligationer gav negativ avkastning. Något kanske ännu mer
anmärkningsvärt var att först i mars auktionerade Tyskland bort
statsobligationer med 10 års löptid för 2,4 miljarder euro till en
negativ ränta på 0,05%, något som upprepades i augusti då
Tyskland auktionerade bort statsobligationer med 30 års löptid för
2 miljarder euro med en negativ ränta på 0,11%. De som köpte dessa
statsobligationer måste alltså, allt annat oförändrat, betala den
tyska staten för att få låna den pengar.
Sammantaget var finansåret 2019 det året när den delen av finansräntan som utgörs av statsobligationer föll under 0%. [Det kan ses som märkligt, men i oroliga tider kan staten vara ett säkert ställe att placera överskott från näringslivet. En stat går ju sällan i konkurs, och då kan det ur finansbolagets synvinkel vara rimligt att betala en slant för att staten tar hand om ens pengar ett tag.]
Läs Tollef
Hovigs artiklar här.
Det är bara en tidsfråga hur länge man kan öka skulden innan bubblan spricker. Och nu ser den ut att ha spruckit.
Oljekrigen
Oljeprisets fall har dessutom mycket att göra med stormaktskonflikterna. USA har velat knäcka Rysslands ekonomi genom sanktioner mot Rysslands olje- och gasexport, så som Nord Stream 2. Genom en massiv satsning på fracking har USA på kort sikt gjort sig relativt oavhängig av import, och kan använda den positionen till att påtvinga Europa sin frackinggas.
Sedan dollarkrisen 1973 har Saudiarabien varit garanten för en dollarbaserad oljemarknad, och oljediktaturen spelar fortsatt en sådan roll. Men nu vill inte Ryssland vara med i leken längre. Bloomberg skriver att Ryssland har dumpat [saudiske] kronprinsen MBS [Mohammed bin Salman] och börjat krig mot USA:s frackingindustri.
För att säga det mindre dramatiskt: Ryssland nekar att vara med på att dämpa sin produktion för att hålla oljepriset uppe. Det skulle bara USA:s frackingindustri tjäna på. Då förhandlingarna i OPEC+, det vill säga mellan OPEC och Ryssland, bröt samman, föll oljepriserna genast med 10%. Sedan fortsatte fallet.
[Detta ser ut som om Ryssland börjat en motoffensiv i det ekonomiska kriget efter att ha varit på defensiven under 2010-talet. Med en hyfsad inhemsk ekonomi och en rejäl guldreserv i ryggen kan man uppträda mer offensivt och använda "marknaden" för att slå mot USA och Saudi. Men vad det gäller Saudi kan man inte vara helt säker på vad Ryssland vill: kanske slå i ena stunden, och räcka ut en hjälpande hand i den andra. Kampen handlar nog i mycket om Europa: skall européerna köpa dyr gas och olja från USA, eller billig från Ryssland?]
Ryssland bestämde sig för att offra OPEC+ för att hindra frackarna och straffa USA för sanktionerna. Analytikerna spår det värsta året för oljesektorn sedan finanskrisen. Och betänk: frackingindustrin har aldrig gått med överskott, den är rent lånebaserad.
För Norge kommer detta att få betydande konsekvenser. Vi kommer att straffas för att vi inte har använt oljeinkomsterna för att utveckla annan industri och näringsliv. Och vi kommer att straffas för att vi håller oss med politiker som har gjort det till sitt kall att dela ut norska skattemiljarder till finanskapitalet, tvivelaktiga biståndsprojekt, terrorister i Syrien, Clinton-stiftelsen och vad det kan vara, i stället för att säkra näringsliv, arbetsliv och produktion hemma.
[Svenska motsvarigheter till norska oljan är malm och skog. Jag antar att svenska politiker har förskingrat en del av de inkomsterna också, och i stort inte skött den svenska industripolitiken så bra.]
Perfekt storm
Detta gör att vi står inför något som mer och mer liknar en perfekt storm, där alla de negativa faktorerna i världsekonomin slår sig samman för att skapa en megastorm. Och i denna bild spelar givetvis coronaepidemin en roll, inte som orsak men som bidragande faktor. Och den kommer också att utnyttjas, eftersom den ger myndigheterna möjligheter till att införa nära nog vilka åtgärder som helst som önskas. De kan förbjuda vad som helst. De kan stänga regioner och hela länder. Ekonomin går i botten och skulden läggs på viruset. [Så är det nog, trots allt som doktor Marx har lärt oss.]
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar