Nästan komiskt katastrofhot

Skånes sydvästspets, Falsterbonäset, hotas av den stigande havsnivån (och, antar jag, av att Skånes fastland sjunker). Detta har gjort att berörda myndigheter planerar en mur mot havet som skall skydda bebyggelsen.

Men varför ligger husen nere vid vattnet? Svt berättar att när det var en jätteöversvämning 1872 drabbade den inte så hårt, eftersom husen låg på högre ställen. Men nu är det andra tider: folk vill ha sina kåkar nästan ända nere i vattenlinjen!

Idag ligger rader av exklusiva villor precis i havsnivån.

Och då orsakar en skyddsmur vissa problem för folket i de "exklusiva" villorna.

– Vi vill inte ha muren. Den kommer förstöra vår utsikt och är mycket märkligt placerad, säger Gunilla och Bertel Nathhorst till SVT.
Flera fastighetsägare och golfklubbarna driver istället en annan lösning, en längre och därmed dyrare yttre vall längs hela kusten. För då skyddas bland annat också golfklubbarna.
– Här finns unika kultur-och naturvärden. Om golfklubbarna översvämmas permanent kan vi inte spela golf längre, det vore katastrof, säger Peter Marcusson, ordförande i Falsterbo golfklubb.

Är detta komiskt? Eller kanske tragiskt? - Förr byggde folk vettigt, inte så gott som nere i vattnet vare sig det var hav eller floder som kan svämma över, men nu är det utsikten ... härligt sjönära ...

Och så är det naturligtvis en katastrof att inte kunna spela golf ... suck. 

Då är det väl bara att strunta i att bygga något skydd, så kan folket i de fina villorna få hitta på något själva. De verkar ju ha resurser.

Kinas första satellit 50 år

Det här 50-årsminnet skedde igår. Ursäkta missen från min sida. Men jag minns i alla fall att den kvällen 1970 rattade jag på en gammal radio som kunde ta in kortvåg, fick in Radio Peking på engelska, och där berättade man stolt om att Kina skickat upp sin första satellit i omloppsbana. Kina var nu med i 'rymdklubben'. För några dagar sedan såg jag att landet nu planerar för att skicka rymdfarkoster till Mars.

April 24, 2020 marks 50 years since the successful launch of Dongfanghong-1, China's first man-made satellite, making China the fifth country in the world to do so. Here are some key facts about the out-of-this-world project pic.twitter.com/xptgvv1ST3

— China Xinhua News (@XHNews) April 25, 2020

Funderingar om produktionsflytt. Kina i drömläge?

En tumregel inom tillverkande industri var - och är fortfarande, antar jag - att det är bra att ha konstruktion och tillverkning nära varandra. Det är bra om de konstruerande ingenjörerna kan kila ner på verkstaden, diskutera med verkstadsfolket, och se hur tillverkningen av deras manicker fungerar i praktiken. Då kan förmodligen en hel del problem undanröjas innan tvivelaktiga produkter skickas ut i världen.

Teoretiskt skulle detta i dagens läge inte spela så stor roll. Konstruktion kan sitta i ett land, tillverkningen ske i ett annat väldigt långt borta. Nu går det ju att kommunicera blixtsnabbt mellan ritkontor och verkstad via nätet.

Praktiskt är detta ändå problematiskt. Om tillverkningen flyttar till fabriker i utlandet kommer nästa logiska steg vara att delar av konstruktionen följer med dit. Kanske inte den mest strategiska och känsliga delen, men enklare saker. Och de i utlandet kommer att lära sig och bygga sin egen kunskap, bygga sin egen tekniska utveckling.

I SvD:s ekonomibilaga den 20/4 2020 har "Europas bilprofessor" tysken Ferdinand Dudenhöffer fått ge sin syn på flytt av bilproduktion till Kina. Och det fick mig att fundera lite längre än ovan.

Vad "bilprofessorn" säger är att Kina utvecklats, från massmarknad för tyska, japanska och amerikanska biltillverkare, till en globalt ledande tillverkare. Ingen biltillverkare har råd att ignorera Kina. Samtidigt driver elektrifieringen utvecklingen. Kina har ett teknologiskt försprång vad det gäller digital övervakning, artificiell intelligens, utvärdering av stora datamängder, kommunikation i realtid mellan fordon, självkörande teknik, smart trafikreglering etc. Alltså saker som krävs i moderna fordon. Detta är framtidsteknologier som Kinas regering är beredd att satsa enormt på. Finansiella medel finns och forskningen är världsledande, säger professorn.

Detta är något annat än att flytta tillverkningen av enkel plastpryl från ett gammalt industriland till ett u-land. Det är flytt av avancerad produktion till en producent i ett annat land som är ännu mer avancerad. Vad kommer det att innebära? Kommer Europa att följa med i lyftet, eller sjunka ner i tröstlös självömkan för att kineserna är så förbaskat duktiga? Grunden för en vital kapitalism ligger i produktion av grejor, kineserna klarar av det medan Europa sjunker ner i finansoperationernas träsk. Är lösningen återindustrialisering, eller något annat?

För några hundra år sedan stod Kina för en stor del av världens produktion, men kraschade under 1800-talet. Nu är Kina tillbaka i stor stil, världen blir åter multipolär med Kina som en av de tyngsta polerna. När kineserna tar in produktion från de gamla industriländerna och piffar upp den med sin modernaste teknologi blir det åka av (i nya bilar och annat)! Det stora hotet mot Kina (och Europa i förlängningen) är väl om USA får ett psykotiskt utbrott och försöker sig på en global masskjutning.

***

Lästips med viss anknytning till ovanstående: Jan Wiklund skriver att "östasiater är duktigare än oss, med skäl". Och så får vi veta lite om skälen.

Jag tittar på den stora älgvandringen

Denna älg är just på väg ut på Ångermanälvens is! Skärmbild från Svt.

Vi väntar med intresse

Ett klipp från Wikipedia:

Johan Galtung, född 24 oktober 1930 i Oslo, är en norsk professor och freds- och konfliktforskare. ...] År 1980 presenterade Galtung vid en konferens i Oslo en förutsägelse om Sovjetunionens närstående fall. Johan Galtung blev utskrattad av flertalet deltagare, men med tiden visade det sig att han skulle få rätt. Förutsägelsen slog bara fel på några månader. Han har förutspått att en liknande kollaps kommer att inträffa i USA före år 2020, som ska föregås av en fascistisk diktatur. 

Nu läste jag någonstans att Galtung placerat USA:s fall i närheten av sin egen 90-årsdag, 24 oktober 2020. Kan vi vänta oss någon sorts 'oktoberrevolution' i USA då? Eller om man räknar in en felmarginal på några månader kanske stora smällen inträffar mellan augusti och december? - Jaja, det kommer väl någon blänkare på sociala media när det händer/om det händer.

Om en fascistisk diktatur skall kunna upprättas är det ganska bråttom nu. I och för sig finns vissa förutsättningar i USA - en ledare med låt oss säga få hämningar och låg moral, samt grupper som skulle kunna bli den väpnade fascistiska milisen. Samtidigt löper diverse stora kriser i samhället, och tillsammans blir detta allt en riktig häxbrygd.

Om USAmerikanerna sabbar för sig själva bryr jag mig inte så mycket. Skulle träskfolket i Washington försöka rädda sig genom att dra igång nya krig skulle jag bli betydligt mer oroad. Det kan sluta väldigt illa.

Nå, vi väntar med intresse!

Krokodil-satir. Vem faller genom sållet?

Bilden nedan har jag hittat på Twitterflödet 'Soviet visuals'. Enligt detta betyder texten: "The governments of capitalist countries provide financial assistance to large companies affected by the crisis, while small ones are doomed for bankruptcy".- Låter inte detta bekant? Bilden är från 1975, publicerad i den kända sovjetiska tidningen Krokodil.

Avtagande (minskande?) marginalnytta?

I en artikel om den nu utbrutna ekonomiska krisen i SvD idag 17/4 läser man följande intressanta avslutning:

Dessutom har en sak till hänt. Människor har ofrivilligt testat att handla mindre än förut. Något som Handelsprofessorn Sara Rosengren i en tidigare intervju med SvD sa kan få framtida konsekvenser.
- Plötsligt märker människor att de klarar sig bättre än vad de trodde utan att köpa det senaste.

Och så måste de väl göra slut på hemmalagret av toalettpapper först innan de behöver köpa nytt? - Men om vi bortser från dåliga skämt och i stället tittar på den föga roliga nationalekonomin så kan man ana en av den så kallade neoklassiska nationalekonomins hörnstenar här. Det handlar om den avtagande marginalnyttan av ytterligare konsumtion. Jag försöker förklara:

Antag att du är utsvulten. Då känns nyttan av en måltid stor. Antag att du sedan bara är lite hungrig - då känns en ny måltid mindre nyttig, men bra i alla fall. Nu är du helt mätt och nyttokänslan av ytterligare en måltid är stort sett obefintlig.

Eller om vi tar pengar som exempel: är du en fattiglapp med tio kronor på fickan betyder ytterligare en tia ett stort påslag. Är du Krösus med tusen kronor betyder tian väldigt litet. Marginalnyttan av en extra tia är alltså olika för fattiglappen respektive Krösus.

Eller om vi säger att när "guldåren" började efter Andra världskriget kunde många öka sin konsumtion år efter år. De första sakerna var väldigt roliga, sedan gick det mer och mer rutin i köpandet, entusiasmen  slaknade alltmer, det började kännas mer trötthet än köpglädje. Marginalnyttan av nya köp, som ökade de tillgångar man redan hade, minskade mer och mer.

Och hur ser det ut idag? - Jo, tack vare ekonomi- och viruskris kan en massa människor upptäcka att marginalnyttan av att köpa på sig mer prylar har blivit väldigt liten. De har ju dragit ner på konsumtionen ett tag, och det har gått bra!

I den neoklassiska nationalekonomin tror jag man antar att den positiva marginalnyttan aldrig tar slut, men jag anar att den kan bli negativ. Handlandet börjar stå en del människor upp i halsen, (och försöker du som proppmätt äta ytterligare en bra middag kanske du blir dålig av den och spyr), de undrar vad det eviga köpandet skall vara bra för, och vilka konsekvenser det får för vår värld. Och därmed är det inte säkert att varukonsumtionen i ett land som Sverige omedelbart studsar upp till tidigare nivåer när ekonomi- och viruskriserna förhoppningsvis ebbar ut.

"Hård klasskamp kommer att behövas"

Det här är ett förkortat utdrag från en bloggpost av den australiensiske ekonomen Bill Mitchell: Be careful not to get ahead of ourselves – hard-edged class struggle will be necessary.
Han är en ledande förespråkare för MMT:skolan - Modern Monetary Theory - som har varit milt sagt kontroversiell inom nationalekonomin de senaste årtiondena. Avvisad och hånad har den varit ... ända tills nu, när regeringar runtom i världen plötsligt vidtar åtgärder som verkar vara enligt MMT:s recept för krislösning.  Samtidigt sprider sig oron bland kretsar som tidigare benhårt försvarat de senaste årtiondenas nyliberala påhitt. En del kanske till och med vågar komma med åsikter som för bara några månader sedan var omöjliga bland 'fint folk'.

Det finns många aspekter man kan skriva ner i samband med den här artikeln. Men för tillfället nämner jag bara en. Jag har läst en del artiklar av Mitchell tidigare, och jag kan inte minnas att han lyft fram klasskampen så starkt, och påpekat de härskandes våldskapital. Andra synpunkter kan jag ta upp senare. Minns bara att Sverige har egna pengar, valutasuveränitet, och därmed kan fungera på det sätt som MMT-arna tänker sig.

Först drar vi andan och tittar på några fina påskliljor ...

... och nu ordet över till Bill:

I dag överväger vi påståendet från Financial Times-redaktion nyligen att ”Radikala reformer krävs för att skapa ett samhälle som fungerar för alla”. Det var inledningsvis ett ovanligt uttalande från en institution som FT. Men det återspeglar den desperation som finns utomlands just nu - i alla våra länder - när virus/karantän-historien fortsätter att förvärras och osäkerheten växer. Men jag tycker också att vi borde vara försiktiga med att anta åsikten att allt kommer att förändras till följd av denna kris. Eliterna är ett karskt gäng, inte minst för att de har pengar och kan köpa militär kapacitet. Att ändra neoliberalismens väsentliga natur, även om det som de senaste månaderna har visats av alla statlig ingripande avslöjar alla myter som har använts för att dölja denna väsentliga natur, är svårare än vi kan föreställa oss. Jag tror att hård klasskamp behövs snarare än medelklassiga pratfester som redogör för de senaste reformförslagen. Det sistnämnda har i två decennier varit de Eurofil-progressivas berättelse medan Eurozonens röra har utvecklats. Det har inte fått dem särskilt långt.


Financial Times blir helradikal

Rädsla har ett sätt att förändra människors sinnen. Fråga någon torterare.

Den 4 april, 2020, verkar Financial Times-ledaren - Virus blottlägger svagheten i samhällskontraktet - ha vidrört en känslig nerv.

Här är en väsentligen konservativ röst och en doyen från den finansiella pressen som kommer ut och säger:

1. ”Radikala reformer krävs för att skapa ett samhälle som fungerar för alla”.

2. Viruset kastar "ett bländande ljus på befintliga ojämlikheter".

3. Att precis som under det stora depressionen och andra världskriget, som formade den socialdemokratiska eran under efterkrigstiden, kanske "aktuella känslor av gemensam mening kommer att forma samhället efter krisen".

4. Hur? För att reparera "skörheten i många länders ekonomier" - deras oförberedda hälsosystem, bristen på kollektiv anda som nyliberalismen har främjat som ett sätt att omfördela inkomst till toppen och beröva miljoner jobb och möjligheter för karriär och materiell säkerhet.

5. Att de osäkra arbetsmarknaderna nu gör det svårare för regeringarna att "kanalisera ekonomisk hjälp till arbetare med sådan osäker sysselsättning".

6. Och medan centralbanker är helt inriktade på att rädda det finansiella systemet med ännu större QE-insatser [Quantitative Easing – centralbankerna pumpar ut mer pengar i det ekonomiska systemet], tror FT att de bara kommer att hjälpa de "tillgångsrika" medan "underfinansierade offentliga tjänster knäcks under bördan" av tidigare åtstramningar.

7. Vi har skurit ned stödmekanismer där kostnadsdelning (FT kallar det för delning av ”offer”) kan åstadkommas med någon känsla av rättvisa. "Offer är oundvikliga, men varje samhälle måste visa hur det kommer att erbjuda upprättelse för dem som bär den tyngsta bördan av nationella ansträngningar."

8. Och sedan börjar vi prata om:

Radikala reformer - att vända den rådande politiska inriktningen från de senaste fyra decennierna - kommer att behöva läggas på bordet. Regeringarna måste acceptera en mer aktiv roll i ekonomin. De måste se offentliga tjänster som investeringar snarare än skulder och leta efter sätt att göra arbetsmarknaderna mindre osäkra. Omfördelning kommer återigen på dagordningen; berörda äldres och rikas privilegier. Politik som tills nyligen betraktats som excentriska, såsom grundinkomst [medborgarlön eller basinkomst] och förmögenhetsskatter, måste vara i blandningen.

Vi kan väl ersätta "grundinkomst" med arbetsgaranti, och närma oss en överenskommelse. [Arbetsgaranti, arbetet åt alla som vill ha det, är en grundbult i MMT enligt Mitchell.]

Poängen är att spelet är över för de nyliberala. Alla deras rökridåer om att inte kunna göra det och det på grund av brist på medel har blivit avslöjade.

Vi alla vet nu att i en nödsituation:

1. Det är ingen tvekan om att regeringen kan spendera stora summor praktiskt taget omedelbart utan att prata om ökade skatter, nu eller senare.

Vi vet hur de betalar för det. De emitterar valuta. Den exakta mekaniken kan vara oklar fortfarande  men den allmänna principen är det inte.

2. Vi vet att centralbanker kan byta obegränsade mängder valuta med bankerna i gengäld för statsobligationer som innehas i den icke-statliga sektorn. Det finns ingen gräns. Och ingen pratar mer om hyperinflation längre (utom de riktigt galna högerkämparna).

3. Sedan vi diskutera uppfattningen om en nödsituation.

Är massarbetslöshet en nödsituation?

Är klimatförändringar en nödsituation?

Etc


4. "Marknaden" kommer inte att rädda oss. Allt som marknaden har gjort är att det är viktigt att fiffla med priset på nödvändigheter vid en tidpunkt då vi borde samarbeta. Det har också gjort det möjligt för vissa typer på eBay att bli "mask"-försäljare, leverera dåliga masker eller handrengöringsmedel till överpriser.

Vi kan se att "bara staten kan rädda nationen" nu (som en på högerflygeln uttryckte det). Det är så tydligt som tydligt kan vara.

Staten kan mobilisera resurser, omdirigera dem dit de behövs, åsidosätta privata marknader, privata intressen, beordra företag att tillverka saker, hindra finansiella marknader från att tjäna pengar, och så vidare.

Så vänster-progressiva som tycker att nationalstaten är maktlös inför det globala kapitalet – sätt fart med programmen!

5. Detta har visat de överväldigande fördelarna med valutasuveränitet. De nationer som är suveräna har kunnat överföra valuta snabbt och i stora summor utan att oroa sig för obligationsmarknaderna.

I motsats till detta är euroområdets medlemsstater inlåsta i en av sina vanliga "processer" och låtsas göra saker på Brysselnivå, medan de faktiskt bara lämnar nationer i fara och till ECB:s [Europeiska Centralbanken] nycker, som berättar för medlemsstaterna att den kommer att göra vad som krävs, men sedan muttrar om villkoren.

Euroeliterna demonstrerar än en gång hur deras "processer" och "skyddsåtgärder" och allt det andra som definierar det faktum att de inte alla ska vara i samma rum tillsammans mycket mindre en gemensam valuta, visar sig vara för svårt att göra någonting det är effektivt.

Ju tidigare det bryts upp desto bättre för de flesta medlemsstater och medborgare inom dem.

6. Att frihandel är en annan av dessa myter - vad är fritt med att Tyskland håller kvar viktiga leveranser till fattigare länder? Och USA kapar skeppningar av medicinska förnödenheter avsedda för någon missgynnad nation men avleder till den rikaste (USA)?

7. På det sättet finns det ett ökande insikt om att länder som outsourcade allt för att handla - viktiga varor och tjänster (hälso- och sjukvård, mat, energiresurser osv.) är mycket sårbara när det blir hårda tider.

Det är vänteläge för en förnyad period av "nationsbyggande", vilket kräver ett omfattande och långvarigt ingripande från staten med dess valutaförmåga.

Till och med den konservativa regeringen i Australien undviker nu frihandelsmantrat och hävdar (via sin finansminister) idag att vi måste återupprätta produktion och leveransskapacitet inom våra egna gränser.

Frihandelsmyten är nu synlig.

Sammantaget är misslyckandena under den nyliberala perioden, så tydliga under GFC [finanskrisen som började 2008], men undertryckt igen av eliterna, tillbaka i fokus och mer uppenbara än någonsin.

Det fanns en anledning till att fackföreningar och välfärdsstaten dök upp i början av 1900-talet. Samhällen kan bara tolerera en viss grad av girighet och ojämlikhet.

Så småningom slår människor tillbaka.

Man hoppas att det här är vägskälet.

När förväntningar skapas kan det bli kritiskt

Jaha, regeringen vill runda riksdagen när det gäller vissa beslut - är det acceptabelt? Det har larmats om att Ungern gått långt på den vägen, fast undantagslagstiftningen har röstats igenom av parlamentet och har väl därmed någon sorts demokratisk legitimitet. Här ställs vissa grundläggande frågor på sin spets: är det demokratiskt om folkvalda parlamentariker röstar bort demokratin?

Nu tror jag inte den diskussionen har förekommit så mycket vad det gäller länder i västra Europa, men nyss försökte norska regeringen få bort sina parlamentariker från beslutsfattandet. Det lyckades inte. I Danmark har det lagstiftats på ett sätt som inte hade varit möjligt för inte så länge sedan. Och vad händer i andra länder? Frankrike exempelvis. Varför höjs inte röster för att hiva ut halvdiktatorn Macron ur EU? Hans trupper skjuter ju på det egna folket!

Och nu över till en annan aspekt på den stora krisen!

Någonstans i Eric Hobsbawms böcker pekade den gamle historikern på en intressant effekt av första världskriget: Regeringarnas krigsansträngningar för att hålla civilsamhällena igång fick folk att inse att regeringarna kunde göra mycket mer än att bara sköta en minimal statsapparat. Nu hittar jag inte igen citatet, och nog kunde regeringar fixa exempelvis pensioner eller offentliga tjänster redan innan kriget, men jag tror jag förstår vad Hobsbawm menar ändå. Den statliga administrationen kunde göra mycket mer än att vara en liten militär- och polisorganisation med få andra funktioner. Den kunde driva något som började likna en planekonomi. Det såg folk.

Nu har Svenska Dagbladets Therese Larsson Hultin funderat över hur den nuvarande krisen och försöken att lösa den kan påverka hur människor tänker framöver:

För vad händer i nästa kris? I Frankrike har president Macron lovat dyrt och heligt att inga företag ska gå i konkurs på grund av corona. Det är fint, men hur förklarar presidenten, eller hans efterträdare, för väljare som förlorar jobben i nästa lågkonjunktur, att det den här gången inte fanns pengar till några räddningspaket?
Och hur ska den amerikanska kongressen motivera att den tillfälliga arbetslöshetsersättning, som var del av det nyss klubbade stödpaketet på 2 000 miljarder dollar, var just tillfällig, och att arbetslösa amerikaner så småningom ska få fortsätta att klara sig på egen hand?
Eller hur ska all världens ledare förklara för Greta Thunberg att de tusentals miljarder som nu skakas fram inte fanns att uppbringa – inte ens en bråkdel – när det handlade om att göra något åt klimatet?
Förstå mig nu inte fel. Jag har de senaste veckorna intervjuat några av världens ledande experter på ekonomiska kriser, och såväl Harvardprofessorn Kenneth Rogoff som den förre IMF-ekonomen Olivier Blanchard är rörande överens om att den här krisen tar vi oss bara ur genom att öppna plånboken. Och det ordentligt. Gott så. Men vi bör också vara medvetna om att vi människor har en tendens att vänja oss vid saker när de väl blivit ett faktum. [Min kursivering]

Tja, om nu verkligheten visar att det omöjliga är möjligt idag så kan det ju vara möjligt i morgon, och folk lär upptäcka och minnas det! Görs det stora insatser mot dagens kris kommer inte människor automatiskt att gå med på att bli krossade av en ny kris. Det kommer att bli protester, folk kan gå ut på gatorna eller till och med "rösta fel"!

Det som kan sätta stopp för det hela är möjligen om staten (i den gamla betydelsen: en grupp beväpnade personer i den härskande klassens tjänst) ingriper mot eventuella protester. För närvarande kan ju krispolitiken motivera en hel del ingrepp utan att det diskuteras särskilt mycket:

Det är uppenbarligen exceptionella tider, men det är ändå intressant och skrämmande att se hur snabbt västliga demokratier förvandlats till något som påminner om en polisstat, nästan utan diskussion.

När folk även på den borgerliga kanten blir oroade lever vi verkligen i intressanta tider! Och kom ihåg: det här handlar inte om att ett virus slår ut världsekonomin. Hela förra året var ju fullt av varningar om att den stora krisen var på väg, när bara epidemiologer visste vad corona var för något. Nu är den här. Systemet knakar i fogarna. Kanske det spricker.

Insikter första april

En del människor i Sverige är rent ut sagt pissnödigt oroliga för vad "utlandet" säger, vilket väl inte är en särskilt patriotisk ståndpunkt. Vi svenskar får väl stå för det svenska. (Och vad menas med "utlandet", för övrigt, vilka röster skall det lyssnas till och vilka kan man avfärda?)

Dessutom är det en jäkla skillnad på vad riktiga experter säger om det ena och det andra, respektive vad politiker, tyckare och annat folk häver ur sig i utländska media. Men lutar det inte åt att expertsidan bland de utländske anser att Sverige är ganska rätt ute i epidemibekämpningen? (Det stora felet är väl att Sverige i nyliberal yra avvecklade mycket av de resurser som är användbara just i en kris av den här typen.) Sedan lär det ju inte finnas någon patentmetod som fungerar till 100 procent där mycket är oklart i början, fel kommer alltid att göras, men det är bättre att göra få fel än många fel och lära sig av de fel man gör.

En del tycker också att maskrosor inte är så roliga. Men är det inte trevligt när de små gula solarna smyger fram även invid stenstadens husväggar? De visar att växtkraft är en kraft att lita på! Båda bilderna i det här inlägget tog jag idag på Söder, Stockholm, Sverige!