Hur demokratiska var britterna i Hongkong?

Det här är en förkortad version av en artikel, vars mest intressanta inslag är beskrivningen av hur demokratin (inte) fungerade när britterna styrde Hongkong. Originalartikeln finns här. Författarens huvudsyfte är att likna den nuvarande USA-regimens hantering av krisen i det egna landet, bland annat de metoder som används mot demonstranter i Portland, med hur kolonialstyret i Hongkong fungerade. Det verkar finnas likheter. Samtidigt är det knappast rimligt att peka ut Trump som upphov till åtstramningspolitik och andra åtgärder som drabbat arbetarklassen i USA. Det har politikerna sysslat med långt innan han blev president. Med de reservationerna tycker jag artikeln ändå är tänkvärd, bland annat för påpekandet att ”väst” inte var intresserad av att påtala britternas ickedemokratiska styre så länge det pågick, och att man först vaknade upp när Hongkong återförenades med Kina,



Artikeln:

När Hongkong återvände till kinesisk suveränitet 1997 beklagade den västliga pressen högt demokratins död, men de av oss som bodde där visste bättre. I tider av oro liknade kolonialstyret mer Trumps Portland än en juridikens högborg, med användning av militariserad polis och utomrättsliga bortföranden som vanliga verktyg för rasistisk statspolitik. Likheten är inte tillfällig.


Under året för överlämnandet publicerade Richard Klein en väldokumenterad artikel i Boston University International Law Journal som i detalj beskrev det systematiska undertryckandet av opposition i Hongkong under hela det förra seklet. Amerikaner som läser den redogörelsen kommer att hitta taktik och retorik som påminner om Trumps dystopiska Amerika. Anledningen till likheten är att båda är genomsyrade av en arkaisk politisk ideologi grundad på skarpa klassuppdelningar mellan vita och icke-vita, rika och fattiga, eller privilegierade och straffade sociala grupper.


Låt oss börja med några föga kända fakta:


• Demokrati? Kineserna i Hongkong fick inte rösta under brittiskt styre.


• Rättvisa? Brottmål för kineser prövades i distriktsdomstolarna, utan jury eller juridisk representation.


• Rättvisa rättegångar? Tolkar tillhandahölls inte för kinesiska svarande. Utifrån en hegeliansk stereotyp var britterna övertygade om att kinesiska vittnesmål inte är trovärdiga (de är lömska!).


• Rättsstatsprincipen? Under stora delar av det brittiska århundradet i Hongkong kunde nästan alla samlingar av kineser tolkas som kriminella och straffas enligt myndigheternas infall.


Det vi nu kallar åtstramningspolitik var standard i Hongkong. I mitten av seklet bodde hundratusentals hemlösa i provisoriska skjul. För dem som hade turen att arbeta var den normala arbetsveckan 60 timmar, inklusive för kvinnor och barn, och lönen var låg. Under USA:s åtstramningsregim har nästan hälften av arbetarna låglönearbeten, och många ha flera jobb, vilket betyder längre arbetstid.


I Hongkong var denna uppfattning om "välstånd" produkten av låga skatter och minimala sociala tjänster. Klein noterade att den "chockerande låga skattesatsen. . . gav inte medel för social välfärd.” Även efter att ha medgett att ren fattigdom underblåste sociala protester avböjde britterna att anta lagar om minimilön, socialförsäkringar, arbetslöshetsstöd eller garanterade sjukförsäkring för arbetande fattiga. Detta var avreglering i Trumpiansk stil.


Det borde inte överraska att protester och strejker upprepade gånger bröt ut från slutet av 1800-talet till 1990-talet på grund av systemisk ojämlikhet. Många av protesterna var fredliga, men ökad militär närvaro provocerade ofta till våld.


Som svar antog den koloniala regeringen upprorslagar som tillät massarresteringar, slumpmässiga, obefogade visiteringar, censur av tidningar och skolor, polisövervakning, användning av militära vapen, prygel och arrestering för uttryck av missnöje med regeringen. Tidigt var sådan praxis motiverad som ett nödvändigt svar på attacker från "anarkister." Polisbrutalitet var inte ovanligt men avfärdades rutinmässigt av brittiska domstolar.


Lagar mot yttrandefrihet var drakoniska. "Nödförordningen om förebyggande av upphetsande tal" från 1967 kunde ge en kines tio år för att ha sagt något stötande för brittiska polisers eller tjänstemäns känslor. Den som ägde en byggnad där ”upphetsande tal” hade uttalats var lika skyldig, och okunnighet om vad andra sa var ingen ursäkt.


Journalister utsattes för gripande tillsammans med demonstranter. Barn var inte heller säkra för våld. Polis- och militärattacker på skolor kunde inträffa efter regeringens behag, med arrestering och ibland prygel av både lärare och studenter.


De flesta av dessa handlingar bröt mot den universella deklarationen om mänskliga rättigheter från 1948. Oförklarligt nog väcktes under hela den tiden inga allvarliga invändningar från västliga demokratier. Ingen införde sanktioner mot Hongkongs koloniala regering, och ingen anklagade den formellt för kränkningar av mänskliga rättigheter, även om det fanns många.


Det som kopplar brittiskt kolonialstyre till Trumpisk taktik är att både följer en gemensam strategi för social organisation och kontroll som är vanlig i västerländsk historia:


1. Samhället föreställs som naturligt uppdelat i ärftliga grupper rangordnade efter ras, religion, språk och rikedom. Privilegier eller straff utdelas enligt rang.


2. För domstolarna är fakta oviktiga. Medlemmar i lågrankade grupper är alltid potentiellt skyldiga och medlemmar i högt rankade grupper är oskyldiga.


3. Systemet stöds av utbildning och propaganda som framställer högt rankade grupper som i sig ädla, och lågt rankade grupper som i sig farliga. Detta ger den nödvändiga ursäkten för hela systemet med strukturell ojämlikhet.


Den ärftliga sociala rangordningen beskriver det traditionella engelska samhället liksom vita nationalistiska fantasier för framtiden. När det gäller domstolarna är Kleins historia av koloniala Hongkong full av relevanta exempel på juridisk dubbelstandard, liksom i Storbritanniens egen historia.


Propaganda var ett avgörande inslag i kolonistyret. Kotewell-rapporten om arbetarnas strejker (1925) rekommenderade att inympa "den kinesiska rasens konservativa idéer i de unga sinnen." Med andra ord skulle eleverna tvångsmatas med västerländska stereotyper av undergivna orientaler. Kinesiska barn skulle inte få lära sig om den 2000-åriga historien av studentdemonstrationer i Kina, institutionaliserade kanaler för att kritisera eller åtala tjänstemän, rätten för alla - inklusive kvinnor - att stämma, eller det faktum att Kinas mest beundrade poeter var bland de mest uttalade kritikerna. av regeringen.


Istället skulle England och väst framställas som demokratiska från forntiden och framåt. Men när arbetare eller studenter begärde likabehandling i domstol, eller rätten att demonstrera eller göra petitioner - alla dessa rättigheter var normativa i det kejserliga Kina - hamnade de ofta i fängelse, offer för logiken om rasmässig rankning.


För Trump tjänar den vita nationalistiska myten om ”Western Civilization” och ”Clash of Cultures” samma mål. Så snart vi accepterar dessa berättelser blir det omöjligt att tillämpa en gemensam standard, att erkänna att både Kina och USA har skelett i sina garderober, och att vissa av dem otäckt liknar varandra.


Genom att i stället följa stereotypen att bara kineser är lömska erkänner den ortodoxa uppfattningen bara en sida av berättelsen, och förutsätter att USA:s obscena polarisering av rikedom, Trumps försumlighet som leder till cirka 80 000 dödsfall och användningen av militär taktik mot civila inte gör något för att smutsa ned Amerikanska hävdande om frihet och demokrati.