Är det bra eller dåligt med nationalism, och att olika grupper som kallas/kallar sig nationer skapar egna stater? På ett känslomässigt plan låter det rimligt: "Det är klart att de stackars förtryckta människorna i X måste ha en egen stat!" Men om man är lite känslig för ohyggliga våldsdåd mellan och ibland inom olika grupper så är svaret på frågan inte alltid så klar. Nationsbildande kan släppa loss mycket obehagliga krafter, skapa mycket lidande.
De ryska socialdemokraterna/bolsjevikerna såg tsarens Ryssland som "folkens fängelse". Lösningen på det kom efter revolutionen. De tog över ett land som inte hade några delstater. Nu släpptes några väl utvecklade områden (Finland, Estland, Lettland, Litauen, Polen) iväg att bilda egna stater utanför Ryssland. Efter några år ersattes Ryssland av Sovjetunionen, innehållande ett antal delstater på nationell grund och med formell rätt att utträda ur unionen. Där underlaget var för svagt för att bilda en delstat skapades enheter med självstyre på lägre nivå.
Så länge Sovjet existerade verkar det här upplägget ha fungerat. När unionen upplöstes framträdde svagheterna. Före revolutionen kunde Stalin i Kaukasus uppleva hur olika nationaliteter flög på varandras strupar. När Sovjet upplöstes kom motsättningarna åter i dagen, och det blev bland annat våldsamheter inom och mellan Georgien, Armenien och Azerbajdzjan. Moldavien splittrades i praktiken mellan en rysk och en moldavisk del. Och så var det Ukraina. Befolkningen består av ett flertal grupper som kan kallas "folk": ukrainare, ryssar, rumäner, rutener, polacker, vitryssar, med flera. Nu är det en sorts nationalism med rötterna i det tidiga 1900-talets ukrainska extremnationalism som kontrollerar Kiev, och resultatet kan vi se i det eviga kriget i östra Ukraina. Kan man lösa detta genom att stycka Ukraina efter nationalitetsgränser, eller sluta att stötta Kievgruppen så att den förhoppningsvis faller och ersätts av vettigare människor? Att dela marken efter nationaliteter kommer förmodligen att innebära ännu mer våld, ännu mer flyktingströmmar eftersom olika grupper har en tendens att vara boende nära varandra och gräla om samma markplättar.
Varför skriver jag detta? Vad avses med rubriken? - Jag hittade ett par affischer på nätet, de är från USA och något presidentval på 1930-talet. Och här har vi ett par kartor som visar utsträckningen av "Black Belt" i USA.
Här talas inte om en svart stat, men om "självbestämmande" för områden med stor svart befolkning ("negroes" sade man utan att rodna på den tiden, även bland de progressiva). Alltså där slavbefolkningen varit som störst fram till inbördeskriget. Anledningen till att jag började fundera på det här var att jag någonstans (glömt var) läste att frågan kommit upp igen i nutiden. Jag gissar att det inte leder någonstans, men själva principen låter som går tillbaka till Sovjets bildande och hur det inspirerade partier som ingick i Kommunistiska Internationalen. Den som kan hitta den afroamerikanske kommunisten Harry Haywoods läsvärda memoarer, Black Bolshevik, kommer att få mer till livs om hur USA:s kommunistparti drev bland annat den här frågan.
Men jag är, vilket redan framgår, tveksam till bildande av nya stater bildade på nationell grund. Nationsstaten hänger ju mycket ihop med kapitalismens uppgång, dess gränser kan bli dödsfällor om man tänker sig ett socialistisk broder&systerskap oavsett skillnader mellan folken. Just den aspekten gör att man bör fundera några gånger innan stöd uttalas för människor som vill bilda nya stater. Det kan sitta väldigt skumma krafter i bakgrunden som drar i tåtarna, och som inte väjer för att utlösa nya katastrofer.
Hur ställer du dig till EU och nedmonterandet av självbestämmandet för dess medlemsstater i detta sammanhang?
SvaraRaderaJag ställer mig negativ till EU:s über-stat. Det enda den gör nu är att linka vidare mot nya kriser. Man kan riva mycket av gränserna under en tid, men inte göra en fungerande enhet av väldigt olika områden. Dock är EU en annan fråga än nationalstaten. Det kan ju låta som en motsägelse när jag samtidigt är skeptisk mot gränser, men det är alltså just nu nya gränser som jag är tveksam till. Att skottar och engelsmän börjar slå ihjäl varandra om Skottland bryter sig ut tror jag inte, men det finns ju ställen där det verkligen kan gå illa. I Sydsudan har det ju varit elände ända sedan "självständigheten", och lyckas det att bryta ut Darfur från Sudan blir det väl samma där. Man får också grunna över hur genuina olika självständighetsrörelser är, och hur mycket de styrs av stormakter som försöker bryta sönder halvstora och "besvärliga" stater (exempel: Jugoslavien).
SvaraRadera