I min ungdom var frågan och skiljelinjen ännu ganska klar: skall kapitalismen lyftas bort och socialism införas genom gradvisa reformer eller genom kraftåtgärder i form av en revolution? Socialdemokraterna var reformister, Vänsterpartiet i tidigare versioner svävade melan reform och revolution (men var allramest reformistiskt) och så fanns det vänstergrupper som talade klarspråk om behovet av revolutionär omdaning. Förstamajtågen kretsade en del runt detta tema under det radikala uppsvinget omkring 1970.
Idag har vi en annan situation: gårdagens reformister pratar över huvud taget inte om reformer och socialism längre medan revolutionärerna lägger fram reformprogram för att bekämpa krisen. Dessutom finns det från motståndarlägret en allt kraftigare anti-reformism. Man försöker helt enkelt montera ner så mycket som möjligt av vad tidigare reformer byggt upp. Motvallsbloggen har för övrigt en fin liten film som visar hur den tendensen firar Första maj.
Betyder detta att revolutionen som alternativ är dött och att reformismen är på tillbakagång och helt meningslös? Jag undrar. Det kan vara tvärtom. Jag försöker utveckla den tanken:
Motsättningen mellan reform och revolution svävar inte fritt i luften utan är beroende av hur det omgivande samhället ser ut. Man måste fråga: hur moget är samhället för att införa reformer, hur moget är det för att kliva in i ett nytt samhällssystem? Detta rör samhällets tekniskt-vetenskapliga, ekonomiska och kulturella nivå. Under stora delar av 1900-talet var de västliga industrisamhällena i ett sådant läge att inte bara vänstern utan också mycket av borgerligheten kunde gå med på reformer och därmed lätta trycket underifrån, reformismen var en möjlig väg för att förbättra levnadsvillkoren för gemene man.
(En parentesfundering: jag gissar att möjligheten till revolution mot kapitalismen är som störst när den är ny och svag och när den är gammal, men i dess krafts dagar fungerar inte den revolutionära politiken eftersom reformer ger tillräckligt god utdelning för de flesta människor.)
Från senare delen av 1900-talet har läget raskt förändrats. Samhällets tekniska bas har utvecklats enormt och möjliggör nya lösningar för att organisera samhället på nya sätt. Då vill borgerligheten, eller om vi säger de stora kapitalägarna och deras politiker, inte vara med längre. Den progressiva borgerligheten är i stort sett borta, kvar finns ett gäng sura reaktionärer. Varför inte tolka detta som att ytterligare reformer skulle kunna innebära hot om systemskifte? Med andra ord att ytterligare förändringar snart kan betyda en kvalitativ ändring av hur samhället organiseras. I så fall har faktiskt borgarna större politisk klarsyn än många "socialister".
En tämligen fridsam affisch från Kommunistiska Partiet - men den kan ha systemförändrande följder om kraven skulle genomföras!
Under tidigare skeden fanns det en direkt motsättning mellan reform och revolution i och med att den revolutionära omvandlingen kunde innebära att man gav sig på strukturer i samhället som ännu inte var mogna att slås sönder och kastas bort. De hade fortfarande kvar sina utvecklingsmöjligheter inom ramen för kapitalismen.
Idag kan man ställa frågan om inte stora delar av näringslivet och landets ekonomi och välfärd bara kan räddas genom att man just ger sig på det ekonomiska systemet och ser till att de tidigare ägarna lyfts bort. I en verklig demokrati kan sådant göras genom parlamentariska beslut. Därmed upplöses motsättningen mellan reform och revolution - reformerna blir revolutionära. Men man kan fråga sig om själva behovet av en kraftsamling för att genomföra det stora systemskiftet blir obehövlig - kommer de insuttna intressena att ge upp frivilligt?
Det är här det besvärliga läget uppstår. Samhället håller på att bli redo för den stora förändringen, men samtidigt blir de härskande grupperna alltmer reaktionära och förtryckande. På bara några år har saker skett i borgerligt-demokratiska stater som hade varit otänkbara för bara några årtionden sedan. Borgerligheten känner hur trycket ökar underifrån och den är oroad. Den håller på att förlora greppet. Den är inträngd i ett hörn och kan bli farlig. Dess väpnade styrkor kan mycket väl tänkas angripa folk som inte gör mer än att kräva "Solidaritet. Jämlikhet. Välfärd för alla". För sådana krav kan börja verka inte bara reformistiska, utan faktiskt som ett hot om ett nytt system där de gamla maktgubbarna inte får så mycket makt längre!
Jag vet inte om Förstamajdemonstrationerna har så stor betydelse. De är väl inte mer än en mätare på proletariatets vilja att eventuellt tvåla till bourgeoisin - i bästa fall. Men någonstans vid horisonten, bortom de röda fanorna, skymtar ett nytt samhälle.
Från Konfliktportalen.se: jesper skriver Shora Esmailian från Antirasistiskt forum, Vida Latina skriver Man är bara man, Björn Nilsson skriver Omläsningen, Cvalda skriver Långfingrigt initiativ: Vägra betala deras kris, kvinnopolitisktforum skriver Kvinnopolitiskt forum presenterar: Med knuten näve kring diskborsten, Kristoffer Ejnermark skriver Stalinismen fall i Europa och de patetiska associationerna
13 kommentarer:
Ditt resonemang känns övertygande. Att den etablerade parlamentariska demokratin har en revolutionär potential när kapitalismen sjunger på sista versen verkar bekräftas av hur ivrigt borgarna försöker urholka och klavbinda den. EU, den fristående riksbanken och WTO-fördrag är goda exempel på detta.
Jag tror dock att motsättningen mellan reform och revolution överhuvudtaget är överdriven. Jag tror den verkliga skiljelinjen går mellan klasskamp och klassamarbete. Reformer som enar arbetarklassen och stärker dess positioner är revolutionära. Korporativa reformer som binder vissa skikt av arbetarklassen till kapitalet är reaktionära.
Men, som du skriver, när kapitalismen står vid avgrundens rand har borgarna inte så stora möjligheter ens till reformer för att främja klassamarbete. Deras möjligheter att upprätthålla hegemoni minskar och de blir tvungna att allt mer förlita sig på naket förtryck för att behålla sin makt.
Jag håller givetvis med om att det är övertygande! (Nå, jag tyckte det lät rätt bra i alla fall om jag får säga't själv.)
Min första tanke var att klassamarbete kan sättas lika med reformism och klasskamp med revolution, men vid närmare eftertanke så beror ju detta av vilken klass som har övertaget. Kapitalisterna kan bedriva stenhård klasskamp medan arbetarklassen desperat försöker rädda sig genom samarbete. Det är ju detta som händer på många håll idag. Under en period efter Andra världskriget var ju läget delvis ett annat, när skrämda kapitalister tvingades göra eftergifter till klassmedvetna motståndare.
Terje, i gamla DDR brukade man säga att ekonmin i BRD står på avgrundens rand, och så tillade mad självironiskt: Vi är som vanligt två steg före.
Björn att det du kallar arbetarklassen försöker rädda sig genom samarbete stämmer nog bra, när facket går med på lönesänkningar blir jag fundersam.
Efter andra världskriget behövde kapitalägarna arbetare eftersom man såg en möjlighet att tjäna pengar genom att producera varor.
Behöver verkligen kapitalägarna arbetare idag? Jag har intrycket att dom just inte vill producera utan spekulera på mer eller mindre dåliga vis.
Producera låter man Kina och andra lågkostnadsländer göra.
H2
Delvis kan man få folk att jobba till lägre löner här genom att de får köpa billiga importvaror från Kina eller något annat låglöneland. Men när stora delar av västvärldens gamla industrier slår ihop och/eller flyttar till Asien slår man också botten ur efterfrågan här. Folk har inte råd att köpa ens de billiga prylarna från Kina. Kapitalisterna har gått för långt, de har demolerat delar av den efterfrågan de tänkte leva på. Så kan man väl mycket förenklat uttrycka det.
Jo "folk" inklusive mig själv köper med plånboken och inte med med hjärnan. Man säga att vi sågar i grenen som vi sitter på.
Först försvann inditrijobben till billigländer och nu är de mer avancerade jobbet på väg dig.
Kan man vända spiralen, eller har vi bara att anpassa oss?
Ser jag det krasst måste i i västvärlden sänka vår standard för att folk i tredje världen skall få det bättre.
Är vi beredda att visa solidaritet med dom som har det sämre? På vår egen bekostnad...
H2
"Medelskikten" (= de bättre betalda knegarna) i de gamla industriländerna har varit långsamma att reagera på utvecklingen. De trodde att det "bara" var industriarbetare som skulle bli utslagna, de fattade inte att Kina och Indien och andra länder i Tredje världen idag kan ställa upp med legioner av skickliga ingenjörer, tekniker, datanördar och liknande. Och billiga legioner dessutom. Och generellt har det varit svårt att fatta att perioden av ohämmad tillväxt och konsumtion för några hundra miljoner människor i våra länder håller på att ebba ut. Politikerna talar sällan om det, eftersom de är inriktade på att vinna nästa val snarare än rättvis resursfördelning över hela Jorden.
Jag håller helt med dig Björn.
Recession är det när andra förlorar sian jobb, depression är det jag förlorar mitt.
H2
Att du törs fildela.
Hur många miljoner var de man kunde begära som kompensation? :-D
(Skämtar förstås - du är såå välkommen att göra det)
Kerstin, vi kan väl dela på mina inkomster av fildelningen (det blir noll kronor till oss var!).
Trevlig helg!
Ju förr man kan skrota den gamla tankefiguren "reform eller revolution" desto bättre. Alla revolutioner innehåller reformer, och stundom kan man nå drastiska samhällsomvandlingar utan revolutioner. Som Terje säger är motsatsparet klasskamp eller klassamarbete mer fruktbart. Massrörelser eller elitism är en annan möjlighet.
Ja, min tanke är ju att är man tillräckligt långt framme i utvecklingen kan även några reformstrån knäcka den kapitalistiska kamelens rygg. Och jag tycker vi närmar oss det läget.
Kan man sätta något ungefärligt likamedtecken mellan klasskamp och massörelse respektive klassamarbete och elitism menar du? Det låter som en intressant aspekt.
Kanske inte likhetstecken men visst finns det en viss korrelation? För visst har elitister lättare att samarbeta med andra elitister, och visst har basdemokratiska rörelser lättare att sätta sina egna agendor utifrån sina egna kriterier utan att snegla på vad andra kan tänkas tycka?
Ja, det låter ju rimligt. Om man exempelvis tänker tillbaka på de korporativa inslagen i "den svenska modellen", där topparna inom stat och kommun, fack och näringsliv satt i ett hörn för sig och ordnade allt till det bästa. Eliternas klassamarbete kan man kalla det.
Skicka en kommentar