torsdag 14 mars 2019

Nytt publicerat på annat håll

De senaste dagarna har jag av någon anledning (begynnande våryra?) publicerat några originalartiklar här på bloggen. Men det finns faktiskt ännu en översättning ute på Global politics. Det är funderingar av någon som inte tror på den officiella sanningen (eller sanningarna) om Skripalfallet i Storbritannien.

Annars är det ju rätt tyst i den frågan för närvarande. Kanske för att engelsmännen inte har så mycket mer att mjölka ut ur detta fall, och bara kan dra ut det i all oändlighet utan att egentligen göra något annat än just dra ut - kanske med förhoppning om att eländet skall glömmas bort. Men jag tror inte att herrar Putin och Lavrov i Moskva glömmer ... .


onsdag 13 mars 2019

Basinkomst och MMT - (sken)lösningar?

I föregående inlägg nämnde jag några sociala rörelser som kanske med rätta kan anklagas för att vilja förbättra i stället för i grunden förändra nuvarande samhällssystem till något bättre. Här är ytterligare ett par tendenser som kan vara värda att hålla ögonen på.



I.
Den första har redan vunnit en del politisk acceptans på några håll, och kan därmed anses som nästan klart tvivelaktig. Det är medborgarlön, basinkomst eller vad man vill kalla det. Intressant nog sågas idén i Svenska Dagbladet där krönikören vill jämföra med betald dödshjälp.

Tänk om det bara fanns något att hoppas på i vår pessimistiska tid. Och det gör det ju. Märker ni att en viss, ännu någorlunda färsk framtidsvision har börjat krypa in i debatten sedan några år tillbaka? Vi uppfostras att hoppas på medborgarlön.

Tankesmedjor från höger till vänster nosar intresserat på idén om basinkomst. ... I brist på andra visioner verkar medborgarlön vara det enda som återstår.

I en perfekt värld med goda och kreativa människor kommer det att fungera utmärkt – men i en sådan värld skulle alla politiska idéer fungera lika bra. Medborgarlön i den värld vi har lär snarare bli ett sätt för de styrande att köpa sig fria från ansvaret för den kommande stora arbetslösheten. 

Den kommande arbetslösheten som orsakas av framstegen med artifiell intelligens kommer att orsaka massarbetslöshet.

Och så kommer stora råsopen som torde få medborgarlönsentusiastiska miljöpartister att kippa efter andan (jag kursiverade en mycket viktig slutsats):

I praktiken, misstänker jag ["jag" = skribenten Håkan Lindgren], kommer medborgarlön att gå ut på att alla överflödiga undermänniskor får en minimisumma så att de kan supa, spela och knarka ihjäl sig i det tempo de själva föredrar, på lämpligt avstånd från den framtida överklassen. Kanske kan man inrätta något slags läger, om de underlägsna inte självmant isolerar sig i den slum där de kommer att sitta fast.

Det är med andra ord en lösning för en värld där det inte längre existerar något medborgarskap. Dina rättigheter och samhällets skyldigheter mot dig upphör i det ögonblick du har kvitterat ut månadens medborgarlön – som uppriktigt sagt borde marknadsföras under ett ärligare namn. Kanske segregationspeng? Betald dödshjälp?
När medborgarlön/basinkomst eller vad man kallar det propageras verkar tanken ofta vara att detta är något bra för då har människor råd att vara kreativa, att satsa på nya saker, utan att behöva vara rädda för att privatekonomin skall krascha. Kan det möjligen bero av att förespråkarna ofta själva är av den kreativa typen men har svårt att se att andra kan vara annorlunda? En del är nog av den typen. Jag gissar att andra bara vill behålla kapitalismen, men samtidigt se till att de som drabbas av "den fjärde industriella revolutionen" pacificeras och inte blir upproriska. Ett samhälle med basinkomst kanske också måste backas upp av en kraftfull stat med rejäla resurser för övervakning, propaganda och våld.

Artikeln kommer in på detta:

Som alla politiska förslag är idén om medborgarlön beroende av det sammanhang där den realiseras. Blir den en byggsten i ett annorlunda, mänskligare samhälle? Eller kommer den att användas som opium åt folket, för att lappa och laga de värsta missförhållandena för att vi än en gång har struntat i konsekvenserna och försatt oss i en ohållbar situation?
Kan man säga att medborgarlön kommer att fungera i ett samhälle där utvecklingen gått så långt att principen "av var och en efter förmåga, åt var och en efter behov" är ledstjärnan och fullt möjlig att tillämpa i vardagslivet? Då måste man städa bort nuvarande ekonomiska system först. Men det kan bli svårt om en stor del av befolkningen är skrämd eller drogad till att acceptera nuvarande förhållanden med en liten och krympande extremt rik överklass som dessutom kontrollerar statsapparaten.

Undrar om inte basinkomsten kan vara mest tilltalande för småbourgeoisie och trasproletariat som skulle få en säker inkomstkälla - och som därmed skulle ha direkta intressen i att denna behålls. Låter som ett sätt att mobilisera reaktionära stormtrupper.

Och så avslutar Lindgren:
Vad vi verkligen borde våga göra är att vägra ta emot de färdigförpackade framtidsvisioner som alltid presenteras som om det inte fanns några alternativ. Det gäller i ännu högre grad föreställningen att vi måste acceptera en framtid som domineras av artificiell intelligens. Vi borde sikta mycket högre, vi borde begära mycket mer av framtiden.

Den största lögnen om framtiden är att utvecklingen redan är förutbestämd och inte går att stoppa.



II.
Den andra rörelsen är i viss mån en motpol till medborgarlönen. Den diskuteras alltmer, samtidigt som den kan vara knepigare att förstå än basinkomst. Det är MMT, Modern Monetary Theory, som först har utvecklats i nationalekonomiska kretsar men nu blir mer känd i bredare kretsar.

Personligen är jag mer sympatiskt inställd till MMT-lösningar än till basinkomst, även om begränsningarna är uppenbara. MMT är inte systemöverskridande, du river inte kapitalismen med MMT som murbräcka. Men däremot närmar man sig systemgränsen, och medan detta görs kan en del praktiska problem lösas.

I sin mer utvecklade form vill MMT-folket inte betala folk för att göra ingenting, men att det i stället skall finnas en jobbgaranti. Vill du ha ett arbete så skall det ordnas. Denna problemlösning går inte hela vägen en marxist kan önska, och här kommer jag att citera och kommentera några artiklar från marxisten och ekonomen Michael Roberts blogg.

Grundtanken i MMT är att en stat som har sin egen valuta (som SEK, £ eller ¥ , men inte €) kan leverera så mycket pengar som behövs för att hålla ekonomin igång. Det finns ingen gräns, ingen fast penningmängd. Staten fungerar inte som ett hushåll som måste rätta utgifter efter inkomster, staten kan ta fram de pengar som behövs genom att kostnadsfritt producera dem. Det stämmer, säger Roberts, staten kan producera pengar "ur tomma luften", men staten kan inte bestämma värdet av dessa.

The MMT ... propose that private sector investment is replaced or added to by government investment ‘paid for’ by the ‘creation of money out of thin air’. But this money will lose its value if it does not bear any relation to value created by the productive sectors of the capitalist economy... .
En hänvisning till inflationshotet, alltså, som också verkar vara populärt bland andra kritiker av MMT.

Min motfråga är: om man skickar in pengar på ställen där resurser, människor och material står arbetslösa/oanvända, men ser till att de får en produktiv användning, så borde väl inflation inte vara ett omedelbart problem? Om pengarna ur tomma luften går till icke produktiva saker (kanske till drönare som lever på basinkomsten?) borde däremot inflationshotet vara större genom att efterfrågetrycket i ekonomin trycks upp utan motsvarande produktion. (Sedan kan man diskutera vad som menas med "produktiv", jag kanske återkommer till det.)

Roberts slutsats är att MMT inte har en hållbar penningteori (vad är pengar? hur uppstår de? hur fungerar de i ekonomin?) och inte kan lösa de grundläggande ekonomiska problemen - och därmed påminner om keynesianismen. 
It seems that MMT eventually just boils down to offering a theory to justify unrestricted government spending to sustain and/or restore full employment. That’s its task, no other. This is why it attracts support in the left of the labour movement.  But this apparent virtue of MMT hides its much greater vice as an obstacle for real change.  MMT says nothing about why there are convulsions in capitalist accumulation, except that the state can reduce or avoid cycles of boom and slump by a judicious use of government spending within a capitalist-dominated accumulation process. So it has no policy for radical change in the social structure.

The Marxist explanation is the most comprehensive as it integrates money and credit into the capitalist mode of production but also shows that money is not the decisive flaw in the capitalist mode of production and that sorting out finance is not enough.  Thus it can explain why the Keynesian solutions do not work either to sustain economic prosperity.
Det har jag inga större invändningar emot (jag antar att MMT-folk däremot har protester). Och jag ser det praktiskt. De värsta marknadsliberala och fascistiska tendenserna kan hållas tillbaka, stater med egna pengar behöver inte göra sig till slavar under banker och andra låneinstitutioner, de arbetande eller arbetslösa kan få en stärkt ställning gentemot kapitalet. Alltså inget lyckorike, men åtminstone vissa förbättringar.

Dock: det grundläggande problemet med kapitalismens destruktivitet försvinner inte, och det måste lösas.

fredag 8 mars 2019

Tre samhälleliga tillstånd



En filosofie doktor i Kanada vid namn Josh Moufawad-Paul har skrivit en behändig liten bok (150 sidor och i fickformat) med titeln Austerity apparatus. Jag har ingen bra översättning till det, kan 'åtstramningsapparaten' duga? Nedan följer en blandning av tankar från författaren och från mig själv. I boken särskiljer han på tre olika ...

... regulative functions of the capitalist state of affairs: a state of social peace, sometimes called the welfare state; a state of anxiety, sometimes called neoliberalism; a state of emergency, sometimes called fascism. Today's austerity apparatus emerges in a state of anxiety, promising a state of emergency while mobilizing its discontents to focus only to a state of social peace rather than challenge the state of affairs as a whole. (Min kursivering.)

Det här är intressant, och kanske användbart när vi tittar på utvecklingen i de gamla industriländerna de senaste årtiondena, och hur de kan utvecklas framöver. Altså: Mer eller mindre socialdemokratiska välfärdsstater glider över i den neoliberala oron och kaoset, och bortom denna hotar fascism av något slag.

Grunden för alla dessa tillstånd är kapitalismen, en kapitalism som har förmågan att hela tiden byta form men ändå just i grunden vara densamma: ett samhällssystem där målet är utvinnande av merarbete/mervärde. Detta orsakar självfallet kriser och motstånd. Stora delar av Jordens arbetarklass lever i permanent armod. Men Moufawad-Paul skriver också om en "återproletarisering" som hotar arbetarna i de gamla industristaterna och kan orsaka reaktioner från dessa. 'Åtstramningsapparaten' blir ett sätt för systemet att försöka avleda motståndet från sin egen kärna (utvinnandet av mervärdet) och i stället rikta missnöjet mot mer ofarliga delar av systemet.

Under de senaste årtiondena har olika rörelser uppstått som ibland varit rätt omfattande, men som stämmer på författarens uppfattning: Attac, Occupy, gula västarna har tillfälligt kunnat skaka om politiken, men åtminstone de två första har inte slagit igenom på allvar som hot mot systemet. Hur det blir med de gula västarna återstår att se.  I stället för att slå ner kapitalismen och bygga ett mänskligare system så söker sig missnöjet tillbaka mot det socialdemokratiska förflutna (i ett läge när socialdemokraterna har blivit nyliberaler och folkhemstanken i länder som Sverige förvaltas mest av sverigedemokraterna!).

Somliga älskar dessa massrörelser, men Moufawad-Paul är kritisk. Han har skrivit mot "movementism" i andra böcker. Inte för att han ogillar folkligt förankrade massrörelser, utan för att de har inbyggda svagheter.

Ett fel i lösa massrörelser kan vara oklara mål eller mål som inte inriktas på lösning av grundläggande problem (= som inte tar itu med kapitalismen som grunden till problemen), ett annat är att en bra ledning saknas. Som varande maoist föredrar Moufawad-Paul givetvis en maoistisk ledning (som hemma hos honom heter PRC/RCP). Men skall man döma av vad han har skrivit på annat håll är han öppen för konkurrens mellan olika organisationer och politiska uppfattningar på den socialistiska sidan. Så småningom kommer de som har felaktiga uppfattningar att sållas bort i kampen. (Det var ungefär detta som hände i de ryska och kinesiska revolutionerna, där det ena alternativet efter det andra föll så att säga på eget grepp, medan kommunisterna satsade på en bra linje och till slut var ensamma kvar som vinnare.)

Boken är alltså denna: Josh Moufawad Paul Austerity apparatus Kersplebedeb, Montreal 2017. Andra böcker av honom är The Communist necessity och Continuity and rupture. Man behöver inte hålla med om allt (jag har vissa tvivel om den västliga maoismens förmåga att få massomfattning exempelvis) för att finna en del intressanta och användbara tankar här.

söndag 3 mars 2019

Ju fler kockar ... desto sämre armé!

Några år efter revolutionens seger på Kuba försökte USA med en av sina vanliga manövrar för att avsätta misshagliga regeringar i andra länder: man samlade ihop diverse löst folk och drog igång den så kallade Grisbukt-invasionen.

Det blev ett mega-fiasko. Kubanerna var inte intresserade av att 'befrias' av gangstertyper i USA:s sold, mängder av dessa typer togs till fånga. När de sedan utfrågades av kubanska myndigheter vad de hade haft för sig visade det sig (enligt en redogörelse som jag inte minns var jag läste den) att hela gänget förklarade sig var kockar. Nej, nej, inte stridande, de var bara fredliga kockar!

Inte undra på att en sådan armé går under vid första drabbningen!

Jag kom att tänka på det i samband med situationen i Syrien, där IS nu rasar ihop, folk tas till fånga, de försöker prata sig ut. Nej, nej, jag var bara kock! Jag har inte varit med om något ruskigt alls, vill bara hem och leva ett lugnt liv igen!

Debatten om detta har blivit väldigt uppjagad. Möjligen beroende av att frågan är ganska lätt att formulera och därmed kan diskuteras av 'alla': skall dessa personer tas hem igen, och vad skall göras med dem? (Jämför med att man kan diskutera bygge av ett cykelställ hur länge som helst för det förstår alla vad det är, men om någon föreslår att man bygger en cyklotron ... vad är det?)

Ett skäl att ta hit de som kan räknas som svenskar (även om de inte ser ut som sådana men åtminstone har medborgarskap) är att det är moraliskt fel att de skall belasta hårt drabbade länder som Irak och Syrien. Dessa länder har ju problem ändå så det räcker. Ännu mer moraliskt fel blir det med tanke på att det officiella Sverige varit på fel sida i Syrienkriget och i praktiken stött jihadisttyperna. Är Sverige ännu med i skurk-gruppen "Syriens vänner", det talas inget om den numera?

Men att kräva ansvar av dessa 'resenärer' som bara var kockar, körde ambulanser etc etc. då? Ibland kan det ju vara svårt att veta vad de verkligen gjorde, även om IS-typerna var rätt glada i att filma sina illdåd. Även om 'resenärerna' inte finns på bild själva i sådana sammanhang är det otroligt att de inte visste vad IS höll på med. Men är detta brottsligt? Hur dum kan man vara utan att gå över gränsen till det kriminella? Hur nära kan man umgås med uppenbart kriminella utan att själv vara brottsling?

En del tycker att man kan strunta i grundläggande rättsliga principer och döma efter retroaktiva lagar. Då är vi ute på det sluttande planet. Vilka skall dömas nästa gång på det sättet, och för vad? Ett juridiskt system som inte håller på principen om att handlingar som är lagliga när de utförs i efterhand kan bli straffbara har uppenbara problem, men folk som är uppjagade tänker väl inte så långt. Exempelvis sverigedemokrater borde tänka i de banorna - nästa gång kan de vara sd-are som åker in för att det liberaldemokratiska samhället känner sig hotat av dem och vill knäcka partiet med juridiska medel. Men sd innehåller inte så många djupare tänkare misstänker jag och trampar säkert på nedför det sluttande planet.

Även några barn i sammanhanget har diskuterats. I den mån deras mödrar kommer hit så kan man dels fråga hur lämpliga de är som föräldrar, man kan kanske också titta på hur problem med barnsoldater lösts i olika länder. Jag vet inte om jag har rätt, men antalet barnsoldater som måste återinlemmas på något sätt i samhället efter fruktansvärda upplevelser bör ha varit mycket större i Afrika och kanske på annat håll än i Syrien och Irak. Kan inte Sverige klara av några tiotal barn?

Vad det gäller mödrarna är jag splittrad i mina funderingar, en del kan nog avfärdas som dumma småtjejer. Men manspersoner som varit med i 'kalifatet' borde inte tillåtas återkomma till Sverige. Men hur gör man det på ett rättsligt hållbart sätt? - Drar in all socialhjälp, bidrag etc. för vissa individer och erbjuder enkelbiljett hem till Somalia i stället i utbyte mot indraget svenskt medborgarskap och löfte om att aldrig komma hit igen? Det kanske skulle fungera, samtidigt som vi är tillbaka i det moraliska funderandet - vill Somalia eller vilket land det nu rör sig om ha tillbaka dessa individer? Man kanske kan propagera för att de kan bidra till köksbranschens utveckling i hemlandet - de är ju kvalificerade kockar!

måndag 25 februari 2019

Vad är det med Uppsala?

För ett par dagar sedan tittade jag på norska maoistiska hemsidan Tjen Folket ("tjänare, folket" som jag brukar skämta). Där fanns en rubrik som hänvisade till Uppsala - svenska Uppsala alltså. Kommunistiska Partiets ungdomsförbund RKU hade en grupp i Uppsala som dock nu blivit arg på partiet och brutit med/kastats ut därifrån. Och då har RKU-arna i Uppsala skrivit ett långt dokument om varför det blev så här.

Man kan ju lägga in frågan: "Vad är det med Uppsala?" till att börja med. 2013-2014 skrev jag några inlägg här på bloggen (som blev bland de mest lästa faktiskt) om en tidigare utbrytning ur KP. Den förvandlades till Oktoberrörelsen som hade en rätt stark inledning som maoistisk rörelse i Sverige, men sedan utan några vidare förklaringar upplöstes. I alla fall vet jag inte om något avvecklingsdokument eller slutvärdering publicerats. Oktoberrörelsen fanns i alla fall i Uppsala och några andra orter, och uppsalagruppen lär sedan märkligt nog ha anslutit sig till SKP som vad jag vet inte har några maoistiska böjelser.

Och nu är det alltså Uppsala igen. Är det något med luften omkring Fyrisåns vilda forsar som påverkar det revolutionära tänkandet? Jag skummade igenom brytningsdokumentet och det var inte så upplyftande. Gnäll hit och dit, polisen är dum, KP är dumt och rasistiskt, stackars flyktingar är arbetare allihop, citat från klassikerna som skall bevisa det ena eller andra ... Hur den här före detta RKU-gruppen ställer sig till övriga maoister i Sverige framgår inte. De kanske kan gå med i Kommunistiska föreningen? Eller som tidigare utbrytningar dunsta bort.

Rörelsen är ute och cyklar

PS: Ett citat från Facebook:  

Som Malcom Kyeyune sa, ”man bygger inga revolitionära rörelser i Uppsala”.
Identitetspolitisk dynghög är vad Uppsala är.

DS

söndag 24 februari 2019

Lite söndagsfunderingar om Venezuela

Blir det hett krig i Venezuela? Ett svar på problemet kanske är vad Mao Zedong skrev, nämligen att politisk makt växer ur gevärspiporna. Eller ett gammal nordiskt ordspråk: Rätt sitter i spjutstångs ände. De kan tolkas som ungefär samma sak, nämligen att den som har starka maktmedel till sitt förfogande har god möjlighet att få "rätt" (vare sig det är rättvist eller inte - och så måste man fråga vems rättvisa som avses).

Dock måste vi tillägga att makten inte är oföränderlig, vilket Mao diskuterade i ljuset av den dialektiska filosofin. Den svaga parten kan bli starkare genom att lära sig hur man gör, den starka kan tappa sin styrka genom oförnuft.

Det verkar som vi är någonstans i den processen vad det gäller Venezuela och dess motståndare. En viktig aspekt och lärdom är att militären gjordes om under Chávez ledning, och det tycks hålla även under Maduro. Om militären stödjer den laglige presidenten kan den inte användas på samma sätt som i Chile 1973. Kompletterad med en omfattande folkmilis blir det en formidabel styrka som gör att ett direkt militärt angrepp mot Venezuela knappast är ett smakligt alternativ för Washington.

En ytterligare tillgång för Venezuela som jag inte sett diskuteras de senaste dagarna finns i Colombia. Militära angrepp mot Venezuela kan utgå från östra Colombia, men i de områdena finns ännu den klassiska ELN-gerillan som inte givit upp kampen. Skulle Colombia tillåta trupper från USA att använda gränsen för angrepp måste de militära tänkarna räkna med att båda sidor av gränsen kan förvandlas till en krigszon, att man inte har ryggen fri. Det kan bli svårt att hantera, även om ELN inte har så stora styrkor under vapen. Men man kan ju tänka sig att i ett krigsläge kommer mer kämpar att strömma till. Hur skulle exempelvis gamla militanter från FARC reagera om det blev hett krig?

Venezuelas mäktigaste vänner är Ryssland och Kina. Svårigheten för dem, om de vill ingripa, är att Venezuela ligger rätt långt utanför deras normala räckvidd. Redan Syrien ligger ju lite långt bort ur rysk synpunkt. Men om viljan finns går väl en del att göra, och skulle USA försöka sig på alternativet "sjö- och flygblockad" går den att testa. Men jämfört med Syrien finns en fördel: om Ryssland och/eller Kina vill skicka in olika typer av hjälp i form av material och "rådgivare" kan man göra det innan det stora kriget bryter ut. Möjligen har en del sådant redan gjorts.

Någon sorts sammanfattning av ovanstående: Venezuela har rätten på sin sida, dess regeringen sitter kvar medan quisling"presidenten" inte ens verkar vara kvar i landet, och regeringen håller i ett spjut som för närvarande ser väldigt starkt och avskräckande ut. Det kan vara avgörande för att förhindra ett storkrig, men nog inte ständiga trakasserier från USA och dess underhuggare.

tisdag 19 februari 2019

Ny översättning

En artikel som jag översatt åt Global politics finns här.

Denna snögubbe har inget med artikeln att göra

måndag 18 februari 2019

Identitet och demokrati

Kan man använda den här bilden till att illustrera någon djup tanke om "åsiktskorridorens" tanke-tomhet?

Jag har ju inte kommit med så mycket original-material på den här bloggen på ett tag, utan mest hänvisningar till översättningar som publicerats på annat håll. Men varför inte fira den annalkande våren genom ett undantag? Detta bygger på citatet nedan, som jag skrev som kommentar till en artikel på Lindelöfs blogg.

Hela artikeln, Identiteter för att dölja klassklyftorna, hittar du här. Klart läsvärd. Frågan Lindelöf ställer är varför alla möjligen "identiteter" förs fram, men att de arbetande försvinner ur sikte. Jag klippte två meningar ur artikeln och försökte se ett samband.
Om det är så att
“…världens åtta rikaste personerna äger lika mycket som den fattigaste hälften av världens befolkning”
är det väl självklart att vissa intressen (ex.vis mediaträlarna, politikerna och aktivisterna som jobbar för de åtta rikaste och andra superrika), inte gärna vill tala om
“… grupper som kan knytas till arbete och försörjning …”
eftersom det kan ge upphov till tråkiga diskussioner om rättvisa, rimlighet och omfördelning. Alltså gäller det att styra bort uppmärksamheten från klassamhällets ständiga kamp om merarbetets fördelning.
På sätt och vis måste man beundra det borgerliga samhället för dess fantastiska förmåga att omvandla rättvisekamp bland undertryckta och eftersatta grupper till ett vapen att slå mot de många arbetande som göder de åtta rika och deras klasskamrater.


Jag tänkte tillägga en reflexion, och den handlar om demokrati. Det är det tillstånd som uppnås när proletariatet, det stora flertalet av folket, tar makten. Detta enligt Kommunistiska manifestet från 1848. Demokrati var ett fult ord bland anständigt folk vid den tiden, det förde tankarna till kaos och pöbelvälde, och en visa i Tyskland hävdade att "mot demokrater hjälper blott soldater". Att Marx kallade demokratin för "proletariatets diktatur" är alltså inte så uppseendeväckande som dagens ynk-ängsliga demokrater tror. Majoriteten styr. Några problem med det?

Men tiden går. Kapitalismen har gått framåt med stormsteg sedan 1848. Ibland snubblar den till, tvekar kanske ett tag, måste ta något steg bakåt, men är snart på väg igen och bryter ner alla hinder. Detta på grund av en särskild egenskap, nämligen en enorm förmåga att ta tag i de rörelser som finns, som ibland är mycket kritiska mot kapitalets välde, och omvandla dem efter sina egna önskningar.

Som Marx påpekade är de dominerande tankarna under varje epok den härskande klassens tankar. Det betyder ju att det finns tankar och klasser som inte är härskande, men de härskandes tankar tränger in även där. Oppositionella partier, fackföreningar, solidaritetsrörelser etc. - de utsätts hela tiden för ett tryck att omvandla sig, möjligen under ett bibehållet 'radikalt' skal, och bli nya organ för den härskande klassen. Tänk på den patetiska före detta klasskampsvänster som blev 'bombvänster', Pride-parad-gångare eller påhejare, migrationsaktivister ... .

Dessa omvandlade organisationer (ibland statsfinansierade för att verkligen se till att de håller sig på mattan) kommer av trycket från den härskande klassen att ändra perspektiv: i stället för att ta itu med de grundläggande motsättningarna i samhället kommer det radikala skalet att skylta med kamp för identiteter. Det betyder inte att sådan kamp inte är viktig, för det är den, men det betyder att det livsviktiga trycket mot den härskande klassen lättar. Trycket riktas åt annat håll. Och detta sker medan den grundläggande motsättningen under alla faser av kapitalismen - klasskampen, kampen om mervärdet - finns kvar och möjligen leder fram till en första klassens katastrof för mänskligheten. Som Marx skrev så kan ju klasskampen leda fram till att någon segrar, alternativt att alla de kämpande klasserna går under. I den nuvarande epoken kan man kanske säga att kapitalisterna segrar sig till döds, medan proletariatet tar livet av sig ändå.

I rubriken skrev jag "Identitet och demokrati", och nu till vad jag menar. Det är följande: när identitetspolitiken sätts i högsätet bryts möjligheterna till demokratisk kamp ner. I stället för en enad front ("arbetarklassen och det arbetande folket" eller "ned med monopolkapitalet") kommer folkliga grupper att jagas mot varandra.

En intressant observation är när fiendegrupper definieras som "vita män", vilket betyder att kärngruppen i kampen mot kapitalets välde isoleras. Det begriper många arbetande "vita män" redan, vilket betyder att de vänder ryggen åt de tidigare arbetarpartierna och i stället, om vi talar bara om Sverige, vänder sig till sverigedemokraterna. Det lär de inte få ut mycket av, men ur kapitalets synpunkt är detta bra, tills man kan hitta på något nytt splittrande. Har man med identitetspolitik slagit ned den kampvilja som kan finnas bland exempelvis fackligt anslutna är det bara att börja med något annat. Det viktiga är att hålla motståndaren splittrad, skingrad, fullt upptagen med ett ständigt inbördeskrig - för annars skulle ju den lilla monopolkapitalistiska gruppen inte ha mycket att sätta emot. Den skulle kanske inte ens klara av spärren till riksdagen, medan det folkliga alternativet kunde kamma hem absolut majoritet både där och (ännu viktigare) på gatorna, och göra om samhället efter sitt eget huvud.

Kunde ha skrivit mer om det, men det här får räcka tills vidare.