Vem kom först?

Frågan "vem kom först, hönan eller ägget?" verkar besvaras med att "det beror på om man går från höger till vänster eller från vänster till höger".

Fast det mest korrekta svaret är egentligen att ägget kom först. Detta beroende av att fåglarna är en utveckling av ödlor - eller dinosaurier om man så vill - och ödlorna lade ägg. Men då flyttas bara frågan ett steg: "vem kom först, ödlan eller ägget?" - Det har jag ingen aning om!

FN:s miljökonferens i Stockholm 1972

Den stora miljökonferensen hölls i FN:s regi i Stockholm 1972. Det var i ett läge när det började komma onda aningar om vår framtid (frånsett det dåförtiden ständiga hotet om mänsklighetens utplånande genom kärnvapenkrig).

Under sextiotalet hade det, trots sedvanligt motstånd från de som aldrig tror att något farligt kan hända, trängt igenom larm om miljögifter, vattenproblem, hotande resursbrist, överbefolkning och liknande. Rachel Carson och Tyst vår var en stor väckarklocka, och här i Sverige fanns författare som Georg Borgström och Hans Palmstierna som skrev om miljö- och resursfrågor. Palmstierna var socialdemokrat och jag tror inte att de ökända betongsossarna gillade hans åsikter - de gillade betong och tyckte väl att miljö var något som man bokstavligen kunde skita på om det gynnade deras återval. Det var därför som valfläsk som vägen mellan Kiruna och Narvik byggdes, i stället för att fixa till malmbanan för att underlätta persontrafik. Samtidigt blev USA:s miljömord med giftbombning av skogarna i Vietnam kända. Sura US-diplomater hävdade att miljömord på grund av krig inte skulle behandlas på konferensen. Upplopp befarades vid konferensen, och jag har för mig att det upprättades ett läger för tillresta haschtomtar i Skarpnäck för att de skulle hålla sig lugna.

FN hade tält nere i Kungsträdgården, och där kunde man köpa frimärken bland annat. FN ger ju ut egna frimärken, och till konferensen såldes förstadagsbrev med några märken påsatta och stämplade, samt lite konstnärlig utsmyckning. Jag köpte ett par sådana. Det ena ser ut så här:

Bilden kan verka något förvirrande, men som tur var finns en beskrivning tryckt på baksidan av kuvertet:

The illustration on the first day cover of the Issue reproduces a poster which was designed by the famous Swiss painter HANS ERNI and on which the artist has the following to say:

"In today's society, a family lives in biologically polluted surroundings, which are symbolized by a skull. The heads of the man and the woman form the eye-sockets and their arms rocking the child form the jaws. Litter floats all around; one can see in one place a chemical formula showing two carbon cycles: in another place one can see chemical formulas of various products which were obtained by fractionized distillation of petroleum: butane, octane, dedecane, pentadecane and elcosane. In the bottom half of the picture a metal barrel lies in the mud.

Like a sign of fate, the picture is surrounded by a circle intersected by white lines. The vertical line joins mother and child; the horizontal line connects woman and man. The lines cross at the mouth of the woman who cries her distress when realizing the destruction of the human environment. The mouth is thus the center of a circle which binds the figures to their fate - ­the fate of Man, who is divided between his science and his conscience."

Då tar vi det igen, fast tittar lite närmre:

OK, det är väl inte världens roligaste motiv, men så här ser det ena frimärket ut i närbild

Det fanns naturligtvis en massa olika aspekter på det där med miljö. Jag vet inte hur exempelvis gamla ärevördiga Svenska Naturskyddsföreningen ställde sig till olika frågor på den tiden, men från vänsterradikalt håll ville man givetvis lägga klassaspekter på det här med miljöförstöring. Ur minnet plockar jag fram ett par rader från en av Fria Proteaterns låtar. Först pekar man på gifter och andra otrevligheter i arbetsmiljön, och sedan klämmer man till med "Men när röken från fabriken slår ner på direktörns hatt / då får vi en miljödebatt". Tanken därbakom var väl att borgerlig miljöpolitik var falsk och löjlig och inte tog hänsyn till de arbetande. Det kan stämma, men samtidigt har våra kunskaper om vad som står på spel utvecklats enormt på dessa snart fyrtio år sedan den stora konferensen.

Fabriksgifter - ja, jag har för mig att en del som jobbade på lackeringsverkstaden på mitt dåvarande jobb ansågs "lite konstiga". Det blir man nog om man får i sig för mycket ångor av lösningsmedel och färger. Jag vet inte hur en sådan verkstad ser ut idag, men använder man robotar för att göra jobbet behöver man inte riskera att de blir yra i skallen av gifter. Dessutom gör man väl färger idag som inte är giftiga - hoppas jag.

Stadsminister 1972 var den märklige Olof Palme. Jag kommer inte att skriva något om honom idag, det är så många andra som gör det.

Den egyptiska revolutionen, anarkism, DJ Gadafi m.m.

Decentralized and highly organized leadership: This revolution was not leaderless, but the leaders were not visibly identifiable. They cleverly structured their protests and activities without naming a single group or leader. Dozens were speaking on behalf of the revolution, communicating the same message. Some identified with the youth, others with the diverse opposition movements, while many were independent. The security apparatus was confused and could not identify the major leaders of the revolution.

Ovanstående är en av ett större antal punkter om omvälvningen i Egypten, hur den organiserades och hur organisatörerna försökte möta olika problem. Kan läsas här.

En sidofundering: jag har ingen koll på vad anarkister kan tänkas anse som upproren i Nordafrika. Men som anarkist borde man väl vara intresserad av hur stora mängder människor på det mest beundransvärda och berömvärda sätt organiserar sig under väldigt hastiga och besvärliga omständigheter. Inte utan ledning, som vi ser, men med en en uppenbar förmåga att själva ta hand om sina angelägenheter. När regimen tömde fängelserna och skickade ut brottslingar för att ställa till kaos bildades raskt lokala skyddsgrupper ute i bostadskvarteren. Rent och snyggt kunde man hålla på Tahrirtorget, och folk lärde sig till och med att stå i kö i stället för att knuffa sig fram. Det borde innebära att när kampen utvecklades sig så kom det också spontant fram en massa nya ledarfigurer på lokal nivå, förutom de som redan tidigare hade börjat organisera resningen. Motsvarar inte detta en anarkistisk vision av en revolution ganska bra?

Jag har sett trotskister som försöker sälja Nordafrika som sin permanenta revolution, men det är jag skeptisk till. Över huvud taget förefaller såväl vänster av gammal typ (liksom radikalreligiösa grupper) inte ha spelat så stor roll i Egypten och Tunisien, och inte på andra håll heller i de pågående upproren. Kanske vänstern kan reorganisera sig i en del länder och komma tillbaka, fast det verkar ju sent påkommet. Det blir väl som på Kuba, där Fidel och hans revolutionärer fick kämpa utan stöd från kommunistpartiet som inte var intresserad av någon revolution. Partiet hörde inte av sig förrän gerillaarmén segrade.

Beträffande religion kan man kanske jämföra med Polen under undantagstillståndets och Solidaritets storhetstid, när frihetsrörelsen visserligen hade katolsk dräkt men ändå lik förbaskat handlade om smör- och brödfrågor och ett förstenat politiskt system som måste väck. Så verkar det vara i Nordafrika och Västasien idag också - även om många uttrycker sig i religiösa termer så är det jordiska frågor det handlar om. Detta torde vara ett bekymmer även för Irans härskare som knappast kommer att tjäna så mycket på de här upproren. Snarare tvärtom. Regimen i Iran kan inte fungera som inspirationskälla för upproren, däremot kan oppositionen känna sig styrkt. Iran är ett intressant mellanfall: inte fullständig diktatur, inte fullständig demokrati. Får man bort prästernas makt som de har genom Väktarrådet skulle kanske resten av det politiska systemet kunna rulla på rätt in i en borgerlig demokrati ganska snabbt. Men bli inte förvånad om prästpartier skulle få en massa röster även i framtiden. Alla iranier är inte hippa teheranare från de finare kvarteren.

Till slut ett litet musikinslag. Här har vi DJ Gadafi med Zenga Zenga Song:

Klippkonst på frimärken

Jag fortsätter med frimärkstemat från fredag och lördag, fast nu från en annan vinkel. 

Här är två märken av den trekantiga sorten som sitter samman, och de har en sorts aktualitet eftersom de kommer från Libyens grannland Chad. Libyerna under broder Moammar har anklagats för att destabilisera Chad under många år genom att stödja lokala särintressen av väpnad natur. Dessutom har Libyen försökt ta över en lång landremsa längs den gemensamma gränsen i Sahara. 

Jag vet inte, men det kan vara så att motiven på de här märkena kommer just från det området. I Sahara finns inte bara sand och berg, utan också klippmålningar från den tid när området var grönt och frodigt. Då får man gå bortåt femtusen år tillbaka. Jag antar att det är klippmålningar som är avbildade här: till vänster är det en flodhäst (som samtidigt ser ut som ett mumintroll), till höger någon sorts gasell.

Egypten - angriparnas grav

När jag tittade efter andra saker (bland annat det trevliga frimärket med broder Moammar som finns med i det här inlägget) hittade jag en egyptisk serie frimärken från 1957. Budskapet är klart nog: Egypten är angriparnas grav. Fast resonemanget kan vara lite hit och dit om man säger så. Ibland är graven inne i, ibland utanför gränserna för dagens Egypten.

Detta avser strider i östra Nildeltat vid staden Avaris som var huvudstad för hyksos, en utländsk grupp som under en tid kunde ockupera norra Egypten under faraonisk tid och upprätta sin makt där innan man sparkades ut igen.

Här svingar den ädle muslimske riddersmannen Saladin sin sabel i det avgörande slaget mot korsfararna i  det så kallade Heliga Landet år 1187. Jan Guillou låter sin riddare Arn vara med där och med knapp nöd undkomma med livet i behåll. Hitteen (brukar väl ofta kallas Hattin) ligger inte i Egypten utan i Palestina. Men Saladin var härskare över Egypten i alla fall.

Ett sista försök till korståg slogs tillbaka i Egypten och den franske konungen blev tillfångatagen

Ain Jalout kan det också stavas - invaderande mongoler fick smörj i Palestina av egyptiska trupper. En viktig seger, för det satte stopp för den mongoliska expansionen i den här delen av världen.

Och så är vi framme vid orsaken till den här serien av frimärken: Frankrike, Storbritannien och Israel invaderade Egypten 1956. Orsaken var åtminstone officiellt att Egypten nationaliserade Suezkanalen. Det handlade om att den vite mannen ville sätta en olydig brun man på plats, kanske man kan säga. Men den store vite mannen i Washington, som då hette Dwight Eisenhower, ville inte gå med på det, och utan stöd från USA rasade invasionsförsöket samman. Invasionsstyrkorna fick dra sig hemåt igen, och snart var de gamla kolonialväldena historia. I stället kom nykolonialismen - men det är en annan historia!

En var annan eller var tredje dag, ungefär

Hittills har tjugotre banker stängts i USA i år. Den här helgen bara en, men utslaget över tiden blir det en konkurs var annan eller var tredje dag ungefär (fast stängningarna läggs till helgerna för att undvika panik). Utslagningen av lokala banker som tydligen är små nog för att få gå i konkurs fortsätter. Och det befaras att utrensningen kommer att fortsätta. En bank av nio hänger på gärsgårn, så att säga.

Oväntat svag BNP-siffra från USA  meddelas det. Oväntat? Nja, det verkar vara det gamla vanliga, nämligen att verklighetens landskap inte stämmer med "analytikernas" karta. Sjunkande offentliga investeringar och inte så snabbt växande privat konsumtion anges som skäl till att BNP inte växt så fort. Det är ju inga okända komponenter i ekonomin direkt, och att de dessutom utsätts för påfrestningar av olika slag är inte heller okänt. Krisen är inte över för det stora flertalet amerikaner, och det förefaller som om mäktiga politiska krafter i USA har bestämt sig för att driva en kurs som kommer att orsaka landet oerhörda skador. Den nuvarande administrationen i Washington kommer i vanlig ordning att föreslå kompromisser, och när republikanerna blånekar kommer man att ge upp och låta kraschen komma.

En skribent föreslår återgång till merkantilism för att få ordning på saker och ting. Med andra ord att göra slut på frihandelsdogmen och återgå till äldre beprövade recept för att skydda den egna ekonomin. Man kan plocka ideer från äldre ekonomiska system, det medger jag. Det är bra att kunna även ekonomisk historia. I en värld som alltmer kommer att påverkas av peak-oil och diverse andra pikar kan det bli nödvändigt att svänga tillbaka i riktning mot mer självförsörjning. Till det krävs en näringspolitik som är betydligt mer aktiv än att dels inte göra något och dels tro att krypande för spekulanter skulle ha något med företagsvänlighet att göra. Men i dataåldern kan produktion och distribution organiseras mer effektivt och demokratiskt än på 1600-talet.

För att ta USA igen: jag är inte säker på om jag har rätt, men en stor del av deras näringsliv som är kvar i landet är lokala etablissemang som inte är så stora, men som är kopplade till de där lokala bankerna som kraschar en efter en nu. Där är mycket av landets ekonomiska infrastruktur, och nu vittrar den sönder. Inte konstigt att privatkonsumtionen också vacklar. Det är dit, snarare än till smällfeta bonus-corporate-fat cats som USAmerikanska staten skulle skicka sina stödpengar.

Översatt till svenska förhållanden kanske det skulle betyda att vi skulle återuppliva gamla hederliga sparbanker och jordbrukskassor och se till att de kan stödja lokala aktiviteter som är samhällsnyttiga (vilket är något annat än kapitalistiska spekulanter).

En hel del i världsekonomin beror av vad kineserna hittar på. Enligt en sammanfattning är det stora grejor på gång i och med den tolfte femårsplanen som skall beslutas i början av mars. Det finns bubblor och sprickor i den enorma ekonomiska tillväxt som varit länge nu, och det är ledarna medvetna om. Planen är att gå över från exportdriven tillväxt till tillväxt som baseras på inhemsk konsumtion. Kommer det att påverka omvärlden? - Ja, det är mycket troligt, men kan man räkna ut hur? Kommer ett minskat kinesiskt exportöverskott  att hjälpa en sjuk västlig ekonomi? - Inte automatiskt, eftersom de västliga företag som säljer till Kina mycket väl kan ha sina fabriker och kontor där, och även omsätta sina vinster där. Det behöver alltså inte betyda ökad export från de gamla industriländerna till Kina. Däremot ökar handeln mellan Kina och andra nya framåt industriländer, bland annat med hjälp av rikhaltiga och billiga krediter. Kanske krediterna till utlandet är ett sätt att bli av med en del dollarreserver av tvivelaktigt framtida värde?

För att klara av den här omläggningen måste Kina bygga det som de gamla industristaterna nu försöker avveckla: omfattande sociala trygghetssystem. Sådana fanns i rudimentär form tidigare i Kina under Maos tid, men sedan kom "reformerna" som innebar att folk måste spara till allt för att försöka undvika att dess ekonomi krossades exempelvis vid sjukdom, arbetslöshet eller pensionering. Det privata sparandet har alltså ökat jämsides med den kinesiska exportboomen - man kan säga att de två sakerna hänger ihop. Man har låtit utlandet köpa det som man själv skulle ha kunnat köpa om man inte sparade så mycket. Nu måste regeringen få folk att spara mindre och konsumera mer av inhemsk produktion i stället. Det där med dyrt enskilt sparande i stället för offentliga billigare fonder är något som bör diskuteras även i vår del av världen.

Det är en mycket intressant utveckling: kommer kineserna att definitivt kunna återta ledningen som den ledande kraften inom ekonomi, kultur, vetenskap, teknologi ... allt medan ett alltmer konstigt och förvirrat babblande USA sjunker allt djupare i dyn (och tar oss med sig)? Det viktigaste är inte att Kina är störst - för det är man inte. Det viktiga är tendenserna, hur starka de är och åt vilket håll de drar. Och för att citera ett citat från gamle ordföranden Mao kan man säga att "östanvinden är starkare än västanvinden".

Smokerings farligare än gunsmoke?

Jag fick för någon dag sedan syn på en nyhetsartikel om rökförbud i USA. Där vilar man så att säga inte på hanen utan har fått till mer eller mindre omfattande generella förbud i tre fjärdedelar av delstaterna. Inte för att det är så viktigt, men av ren och skär nyfikenhet kollade jag vad som gällde i Arizona. Det var detta:

Statewide smoking ban in almost all public places, including workplaces, restaurants and bars. Smoking within 20 feet of entrances, exits, windows and ventilation intakes is also a no-no, but certain outdoor patios are OK.

Med andra ord tycks det vara olämpligt att tända en cigg närmre än 5-6 meter från ingången till exempelvis en affärsgalleria. Däremot kan man glatt knalla in genom dess entre med en puffra i fickan tror jag - kan man inte göra det ännu så jobbar lagstiftarna på det! Att gå omkring med dolt vapen är ju en mänsklig rättighet.

Nu såg jag att de fantastiska människorna i delstatens parlament jobbar för att coltrevolvern skall bli delstatsvapen. Varför coltrevolvern kan man undra, varför inte den glock som fungerade så fint vid den senaste masskjutningen?

Det här är "ur-colten", en tidigare modell än den som senare blev känd från västernfilmerna.  Paterson colt från 1830-talet. Bör ha varit knepig att skjuta med eftersom den inte hade någon avtryckare, utan man fick spänna och släppa hanen för varje skott. 

Någon månne undrar om inte revolverskott kan vara mer omedelbart dödande än tobaksrök, men det kanske är fel. Skall vi antaga att The Marlboro Man här tvingas se vad som händer när hans stackars häst inandats rök en gång för mycket? Offer för passiv rökning!

Ständigt detta al-Qaida

Protesterna är del av den sedan tidigare utlysta demonstrationsdagen "vredens dag", som myndigheterna gjort sitt bästa för att avvärja. Premiärminister Nuri al-Maliki har hävdat att agitatorerna kan tillhöra al-Qaida eller den forne diktatorn Saddam Husseins anhängare.

Så är det alltså i Irak i samband med färska demonstrationer. Att broder Muammar i Libyen också skällt motståndare för att var al-Qaidafolk är väl inget att förvånas över, liksom att det viftas med liknande argument i Jemen och Somalia och på andra håll. Ett enormt krig pågår i Afghanistan, och med avläggare in i Pakistan, för att bekämpa ... tja, vadå? Mest luft, verkar det som. Medan verkliga människor lemlästas.

Vad kan man säga: "al-Qaida - larger than life"? Eller med ett förvanskat citat från Ture Sventon: "al-Qaida, ständigt detta al-Qaida!" - Nå, om upproren i Afrika får rulla på ett tag till kanske slipper höra detta usla argument. Det verkar lite väl tunt vid det här laget och borde snart vara totalt utslitet. Enda sättet att hålla igång al-Qaida i en värld av snabb demokratisering torde vara rejäla injektioner av resurser och Usama-lookalikes för att få folk att tro att det fortfarande rör sig om en existerande realitet. Nu finns det ju inslag av mildare islamister här och där i proteströrelserna i arabvärlden, men vad jag minns utgjorde inte det kraftiga katolska inslaget i polska fackföreningen Solidaritet på sin tid ett skäl för att man inte skulle vara solidarisk med dess kamp.

Förhållandet mellan det progressiva Latinamerika och Libyen är en liten sidohistoria. Från Cuba, Venezuela och Nicaragua har meningsyttringar hörts om att man inte skulle uppskatta en USAmerikansk invasion av Libyen. Inget konstigt med det, USAmerikanerna skiter i libyerna, det är oljan de är ute efter.

Vad säger man här? "Låten barnen komma till mig" eller något i den stilen. Ett libyskt frimärke från en tid när broder Muammar var yngre och raskare än idag.

På tal om broder Muammar i Libyen så skriver (före detta?) bloggkollegan Röda Verb om förhållandet mellan denne man och vissa udda politiska kretsar i Danmark. Så långt är det inget att bråka om. Men avslutningen på det inlägget är sådant så man nästan börjar fundera på om det är provokation på gång:

En "radikal" militär, som bråkar med Förenta Staterna och ger pengar till "radikala" rörelser i oilka länder; som upptäckt en "ny väg" till socialismen, som bedriver "direktdemokrati" och finner nya vägar för "folkligt deltagande". Alltihop finaniserat med oljepengar. Vi pratar om Gaddafi, men vaför tänker vi hela tiden på Chávez?

Nej, vi tänker inte på Hugo Chávez, men jag kan väl tänka mig att någon smartskalle inom USA:s propagandaindustri eller Venezuelas höger kan försöka dra den valsen. Kommer ett rejält demokratiskt genombrott i Mellersta Östern kan vi lära oss en del av hur Venezuela behandlas i vissa kretsar. Om dessa nya arabiska demokratier visar sig vilja ha oberoende och tala för palestiniernas rättigheter kommer de nya demokratiska ledarna att skällas för "diktatorer" av världens folkpartister, skvatt galna dessutom, och anklagas för att tota ihop massförstörelsevapen i något hörn. Detta hur demokratiskt valda de än är. Krångligare än så är det inte.

Längst därinne finns ett vakande öga - vems?

Över till Egypten. I en artikel om neoliberalismen och Egypten görs den här generella reflexionen:

Everywhere neoliberalism has been tried, the results are similar: living up to the utopian ideal is impossible; formal measures of economic activity mask huge disparities in the fortunes of the rich and poor; elites become "masters of the universe," using force to defend their prerogatives, and manipulating the economy to their advantage, but never living in anything resembling the heavily marketised worlds that are imposed on the poor.

Det kan gälla ett land när dig också.

One of the things that make the Egyptian and Tunisian revolutions potentially important on a global scale is that they took place in states that were already neoliberalised. The complete failure of neoliberalsm to deliver "human well-being" to a large majority of Egyptians was one of the prime causes of the revolution, at least in the sense of helping to prime millions of people who were not connected to social media to enter the streets on the side of the pro-democracy activists  ... Egypt and Tunisia are the first nations to carry out successful revolutions against neoliberal regimes. Americans could learn from Egypt. Indeed, there are signs that they already are doing so. Wisconsin teachers protesting against their governor’s attempts to remove the right to collective bargaining have carried signs equating Mubarak with their governor. Egyptians might well say to America 'uqbalak (may you be the next)..

Det var en lång och läsvärd artikel. Här är en till som också är lång och jag drar bara ett citat:

The political architecture of the Mubarak regime was directly pulled from the neoliberal shadow government model, right down to the political rhetoric of toughness as a mask for theft.

Finns det inte en regering i ett land när dig som också gärna "ställer krav" och skall se beslutsam ut, medan klyftorna mellan rika och fattiga bara växer och sprickorna i samhällsbygget blir allt värre? - Det är därför de pågående revolutionerna är viktiga, de slår direkt mot det nyliberala projektet. Det är visserligen i sig ruttet, men det kommer inte att falla av sig själv. I det läget skall man inte bli förvånad om det dyker upp nya filmer där någon skäggig gubbe påstås hota oss, eller om det till och med exploderar en bomb någonstans för att visa vilket ruskigt terroristhot vi lever under.

"Tahrir-andan"

How to have an Egyptian-style revolution here in Britain? Particularly when our unions are so ineffective and slow-moving? Anne Alexander replied by citing the role of the trade unions in the Tunisian uprising. The union leadership in Tunisia was deeply tied to the regime, but pressure from below broke those ties and forced the leadership to call for a general strike. This suggests, she argued, that even unions with conservative or timid leaderships can be transformed into effective vehicles for popular dissent.

What can citizens in Britain do to help? Dina fielded this one. “How do we help the ‘Arab Street’? Have a revolution here.”

Ovanstående är avslutningen på en artikel med rapporter från Kairo - The Spirit of Tahrir. Det borde som många säkert förstår gå bra att byta ut "Britain" mot andra länder med tröga och ineffektiva, men potentiellt starka fackföreningar. Vad säger ni om det, damer och herrar vid Norra Bantorget i Stockholm?

The beauty in Tahrir Square you can have everywhere

To our friends in Madison, Wisconsin:

We wish you could see first hand the change we have made here. Justice is beautiful, but justice is never free.

The beauty in Tahrir Square you can have everywhere - on any corner, in your city, or in your heart. 

So hold on tightly and don't let go, and breathe deep Wisconsin - for our good fortune in on the breeze, in the midwest and in the Middle East.  So, breathe deep Wisconsin, because justice is in the air - and the spirit of Tahrir Square be in every beating heart in Madison, Wisconsin.



Saxat från al-Jazeeras Live Blog för Libyen. En hälsning från Egypten till Wisconsin. Blir det här en ny allsång för upprorsmakare världen över? Om man tittar på den här artikeln så inleds den också med en bild från Tahrirtorget, men knappast med folkligt revolutionära hjältar. Snarare riktigt ruskiga figurer som borde placeras så långt från makt och härlighet som det bara går.

Tahrirtorgets skönhet kan skådas varhelst frihetens fackla höjs.

Elområden - varför?

Åter en liten detalj i den stora frågan: varför röstade du ja till svenskt EU-medlemskap (om du gjorde det, andra kan sluta läsa här)?

Elområden införs i Sverige den 1 november 2011. Detta står klart efter beslut i EU-kommissionen den 14 april 2010.

Den 14 april 2010 fattade EU-kommissionen beslut om att Svenska Kraftnät måste förändra Sveriges sätt att hantera överföringsbegränsningar i det svenska elnätet. Beslutet är en konsekvens av att den dittills rådande modellen anses diskriminera utländska kunder. 

Med tanke på att produktion och distribution av el inom Sverige i första hand bör handla om att säkra just vår egen energiförbrukning är "utländska kunder" inte särskilt intressanta. Det lustiga i den här affären är att det blir dyrare el i södra Sverige, i de delar av landet där man mest röstade för EU. Men kanske är man där så uppfylld av "fredstanken" att man gärna betalar lite extra för den goda sakens skull.

Utländska legoknektar? - Lästips

Hur stämmer snacket om utländska legoknektar, "afrikaner", i Libyen? Här är ett grundligt blogginlägg som tar upp frågan från en kritisk ståndpunkt. (Tipset kom via Från Kairo till världen.) Såväl i Libyen som Bahrein skylls våldsamheter på utlänningar som regimerna kallat in. Men sanningen kan ju vara den tråkiga att det faktiskt är de egna landsmännen som är i stånd till de värsta övergrepp om de tror att de tjänar något på det.

Den radikale fransk-västindiske författaren och läkaren Franz Fanon  pekade redan i början av sextiotalet på arabisk rasism mot svarta afrikaner. Även icke-svarta libyer är ju afrikaner, bör påpekas. Men pekas "utländska legoknektar" ut som ansvariga för våldsdåd så fritar man de egna landsmännen - och kanske sig själv - från det hemska som händer. "Det är ju dom där andra (underförstått "av sämre ras") som bär sig åt, inte vi!"

Men visst har det funnits utländska legotrupper i Libyen. Här är en avfotograferad, en abessinier (med dagens språk etiopier) som togs in av italienarna för att bekämpa libyerna i början av trettiotalet. Fotot kommer från boken jag skrev om tidigare.

Jag minns att i samband med upproret som störtade Ceaucescu i Rumänien 1989 var det prat om att han hade utländska - i det fallet var det väl arabiska - legoknektar som var elaka mot folket. När väl upproret hade lyckats var det slut med det pratet tror jag. Ryktesspridningen hade gjort sitt, liksom andra konstiga påhitt.

Nu kommer påståenden om att Kadaffi (finns visst åtminstone 28 sätt att stava hans namn!) givit order om att förstöra oljekällor. Var det inte samma prat inför det första Gulfkriget? Några oljekällor brann ett tag, men sedan kom man väl tillbaka till "business as usual" har jag för mig.

Folkens vår? Låt frihetens duva flyga högt och stolt!

"Födslosmärtorna av ett nytt Mellersta Östern känns, men inte så som många utanförstående tänkte sig." Jojo, när ett nytt politiskt landskap föds blir det inte som gangstergänget i USA:s härskare tänkte sig när man invaderade Irak och stödde Israels krig i Libanon och Gaza. Det är ju det uttalandet av Condoleeza Rice man driver med i bilden ovan från al-Jazeera. I stället för påtvingad fuskdemokrati uppifrån eller rena diktaturer har de stora folkmassorna börjat röra på sig. Och då kan det hända helt andra saker än vad smartskallarna i Washington tänkt sig. (Och kanske vad härskarna i Qatar, där al-Jazeera är baserat, har tänkt sig. Samt de som en gång i tiden tänkte sig al-Jazeera som kanal för västlig propaganda i arabvärlden, men plötsligt upptäckte att den faktiskt fungerade lite mer som just en nyhetsorganisation och låter flera sidor komma till tals.)

Vad står det mer, jo i fetstil: Projektet för ett nytt arabiskt århundrade. Även detta är att räcka lång näsa åt gangstergänget, för de hade ju sitt projekt för ett amerikanskt århundrade. Vilsenheten torde vara stor på sina håll när kartan och terrängen inte verkar stämma överens. Och skillnaden mellan de två torde växa medan folkrörelserna utvecklar sig på olika håll i världen. Visserligen är USA och dess vänner fortfarande imperialistiska tigrar som kan bitas hårt, men på sikt är de ändå, som Mao sade, papperstigrar.

Än är det kallt i Sverige, men kan vi åtminstone vara optimistiska och känna en föraning av vår - av folkens vår? Ibland verkar dörren till friheten slås upp, som våren 1945 när fascismen föll i Europa, eller åren omkring maj 1968, men det har alltid kommit reaktionära rekyler. Nu är vi där igen verkar det, samtidigt som kapitalismen är mer skakig än på många år, det har tillkommit nya orsaker till kriser sedan 68, men också en teknisk och vetenskaplig och kulturell utveckling som gör att vi kan förvänta oss enorma omvandlingar under de kommande åren. Omvandlingar och nya möjligheter, inklusive möjligheter att stå emot nya reaktionära rekyler. För att ta det lite gammaldags marxistiskt: den klass som är på uppåtgående bör vara optimistisk och se möjligheter, den som är på nedgång och faller sönder är pessimistisk - och det med rätta!

Fredens och frihetens duvor försöker slå sig ur burarna på många håll, må de lyckas! Just nu rapporterar radion om det fackliga upproret, och ockupation av delstatsparlamentet, i Wisconsin. Det lär komma mer! Ynkligt bara att vi inte har någon stark vänster i Sverige som kan ta hand om det här världshistoriska skredet ... eller kan det möjligen vara en fördel? Kan det vara så att exempelvis socialdemokraterna här är så försvagade och nedgångna att de inte längre har makt att hindra eller köpa upp och byråkratisera nya folkliga rörelser? Eller kan man tänka sig att partiet (och en del andra partier som en gång i tiden var progressiva) kan resa sig ur skam och förnedring och åter bli krafter att räkna med i samhällsomvandlingen? Samma fråga kan ställas om LO. "Make history, or be history!"

Frihetens duva kan skjutas ner av de onda krafterna. Denna, och övriga teckningar av Carlos Latuff, har jag hittat här.

Freds ... nej, det här är en krigsduva - det gäller att se upp för falsk varubeteckning!

Här är ingen duva alls, det är en teckning Latuff gjort för en webbsajt som heter Ikhras اخرس och som
uppenbarligen inte gillar USA:s köpta lakejer - och vem gör det egentligen? Det där med "amerikanskt" århundrande kan vi nog sätta ett frågetecken för.  

Det är mer eller mindre inbördeskrig i Libyen och Jemen, det har varit våldsamheter på andra håll, så denna nya folkliga vår får sannerligen inte en oblodig ankomst till världen. Och jag undrar om den varit möjlig om inte libaneserna bit för bit med våldsamma medel tryckt tillbaka israelerna, och att palestinierna kämpat emot så gott de kan, och därmed rört till planerna för ett helt västligt dominerat Västasien/Nordafrika? Det har hela tiden funnits fickor av beslutsamt motstånd i Mellersta Östern, och de har visat att det är möjligt att slå tillbaka.

Om några år kanske vi kan se tillbaka på en världshistorisk omvälvning, lika betydande som exempelvis när Första världskriget krossade en gammal värld och störtade den i kaos. Men nu en process åt andra hållet: en gammal värld krossas och en bättre och mänskligare värld skapas? Resurserna och idéerna finns.

Egypten & Wisconsin igen

I föregående inlägg var det fortfarande stödjande ord från Nilens land till en delstat vid De Stora Sjöarna i Nordamerikas Förenta Stater som det handlade om. Men här följer exempel på hur wisconsinbor själva hanterar impulserna från Egypten.  Man finner dessa och ytterligare bilder på demonstrations-folkkonst här. Vem fasen kunde tro att de tämligen självcentrerade USAmerikanerna skulle ta intryck av folkresningar långt borta i länder som man normalt mest ser genom ett bombsikte? - Ja, det där var väl att ta i, men är det inte ett kulturskifte att det här sker i så stor skala? "Walk like an Egyptian" var det, ja!

Gubbarna på bilden längst ned verkar inte vara inspirerade av ökenhetta direkt, men jag tyckte de var kul i alla fall. I revolutionära situationer kan kulturen också få en nytändning. I själva verket kan det vara så att ett kulturellt uppsving kan vara förebud om att omstörtande dagar närmar sig. Den fransk-västindiske läkaren och revolutionäre tänkaren Franz Fanon skrev bra saker om det redan i början av 1960-talet.

"Egypten stödjer Wisconsin" - repris och källhänvisning

Jo, om någon kommer ihåg det här inlägget med den här bilden ...

... så råkade jag nyss hitta ursprunget. Det är faktiskt från Tahrirtorget i Kairo, och fler bilder finns på denna blogg. Killen på bilden heter Mohammed och försäkrar att han är egyptier trots att en del (jag också) tyckte att han såg ut att ha sina rötter längre norrut, på andra sidan Medelhavet. Internationell solidaritet, det är grejor det! Tyckte jag såg någonstans att det kan dra ihop sig till storstrejk i Wisconsin. Det är rätt, ge dom bara!

Thank you, thank you, thank you, thank you

Fick tips om den här fina bilden via en engelsk blogg (själv är jag normalt inte inne på USA-UD:s sidor och tittar, tror nog faktiskt det är första gången). Originalet hittar man här.

Mannen i den glansiga kostymen är alltså Libyan National Security Adviser Dr. Mutassim Qadhafi som fick audiens hos tanten Clinton 21 april 2009. Jag trodde glansiga kostymer kom ur mode efter förra (eller var det förrförra?) ekonomiska storkrisen, men det kanske finns restpartier kvar i Afrika? Killens efternamn verkar bekant, och Wikipedia påstår att han är son till den nu rätt så pressade diktatorn.

Juan Cole påminner om Mussolinis bombpolitik i Libyen under fascisttiden och om att skällsordet "islamofascism" därmed är olämpligt. Nu verkar broder Moammar ha tagit över il duce Benitos mantel vad det gäller att bomba motsträviga araber från luften (men italienarna var ett strå vassare ändå i och med att de använde giftgas). Det första flygbombardemanget i historien utfördes 1911 (eller var det 1912?) i Libyen när det var krig mellan Italien och det Ottomanska imperiet som då behärskade Libyen. En italiensk pilot kastade ut en granat från sin sittbrunn. Då var det enkelt och hantverksmässigt, senare har flygbombardemang blivit mer av industriell verksamhet ända fram till dagens förarlösa drönare.

Ett lästips för den som vill ha lite extra: Det finns en bok som gavs ut på svenska 1932 och vars omslag ser ut så här:

Skribenten var en dansk som rest tidigare i Nordafrika inklusive Libyen. Då pågick ännu den italienska erövringen. Öknen brinner har undertiteln Upplevelser bland Saharas och Libyens beduiner. Många fotografier finns det i den också. Jag hittade den för många år sedan i en femkronorslåda i ett antikvariat, så den kanske inte är så lätt att få tag på numera. Men den som är intresserad av bakgrunden till dagens Libyen kan ha nytta av ögonblicksbilderna man får här, för Holmboe kunde ju inte skriva med historiens facit tillgänglig.

Varför hatar Reinfeldt de ofullkomliga?

Jag fick epost från signaturen ad.astra och medgivande att publicera texten. Inledningen är dock en dikt som heter Kontinentalförskjutning. Den har jag skrivit själv och finns på bloggen Björnpoesi:

Atlanten vidgas

Amerika glider bort

De drucknas skepp

driver mot avgrunden

Omtanken om varandra är skjuten i sank
förtröstan rinner ut genom springorna i det gistna skrovet
de förskjutna:
handikappade, gamla, arbetslösa som inte får del av jobbskatteavdraget
kämpar med momsen, moms på skatten, skatt på momsen
inser att de betalar den högsta skatten av alla

Efter att ha kört prickfritt i 40 år inte ens en p-bot
Fångade kameran in bilden av en gammal kvinna på väg till sin cancerbehandling
8 km över hastighetsgränsen 1500 kr. i böter
Pensionen på 8000;- efter skatt inkl. änkepension, skall räcka till hyra, mat, mediciner
Hon tänker på de friska, arbetsföra som tjänar mer per månad än hon någonsin gjort per år.
och får jobbskatteavdrag
Varför är avgifter omvänt progressiva i förhållande till inkomsten?
Varför hatar Reinfeldt de ofullkomliga

Tja, regeringen och dess närmsta förmånstagare tycker väl att det går bra för Sverige i alla fall ...

Fyra års stretande - puh!

Den 21 februari 2007 tog bloggen Björnbrum sina första stapplande steg, och på den vägen har det varit sedan dess. 2562 inlägg har publicerats och det kanske blir några till. Det första handlade om den mänskliga naturen, ett alltid aktuellt ämne.

Men även annat förekom i februari, nämligen oroliga ryckningar i den dåvarande högkonjunkturen. Jag nämnde börsen som spelhåla och drog slutsatsen:

När samhället dras in i en period av spekulation, och folk inbillar sig att man kan göra pengar av pengar utan att egentligen arbeta för det, händer alltid en sak efter en tid: verkligheten tar hämnd. Liksom gravitationen drar höjdhopparen tillbaka mot marken kommer den ekonomiska gravitationskraften se till att uppblåsta börskurser dras tillbaka mot rimligare värden. De smarta, som sålt ut aktier i tid, kommer att tjäna på affären. Dumsnutarna som köpte när kurserna stod som högst får sig en blåsning och en rejäl läxa.

Fast det där med "rejäl läxa" kanske inte stämmer helt, en del lär sig aldrig.

Det här inlägget visar att jag då inte hade klart för mig hur man skapar pengar numera. Glöm det där med att "staten trycker sedlar", det handlar mer om att staten eller en bank skapar ett konto i en databas någonstans, och ettorna och nollorna får gälla som pengar.

Den första bilden jag publicerade på denna blogg. Även 2007 var det kallt vilket framgår av en frusen Riddarfjärd och  åtföljande text.

Irak och Afghanistan (se bland annat I Afghanistan vinner alltid hemmalaget) var naturligtvis ämnen redan i februari 2007, och på grund av den då pågående blogg-boomen skrev jag en liten dikt den 25 februari:

En gång i tiden seglade koggar
till och från Stockholm med nyttig last

Numera sitter folk mest och bloggar
och tittar i lådor gjorda av plast

De vill inte segla ute bland skären
eller vandra en stund i vår vackra natur

Hellre sitter de hemma och bloggar -
det är det som skiljer mänskor från djur!

(Not: koggen var ett medeltida handelsfartyg som även syntes till här i Stockholm.)

Det fanns fler inslag av poesi den första veckan, samt funderingar om Stockholm. Bloggen hade inte riktigt funnit sin form och senare kom jag att skapa separata bloggar för just Stockholm och poesi, samt ytterligare en för litterärt besläktade kommentarer.

Tja, inte vet jag hur mycket nytta den här bloggen gör. Blir världen bättre eller sämre, vinner de Goda eller de Onda? Just nu pågår en otrolig utveckling över hela Nordafrika och västra och centrala Asien. En ny värld kommer, och den tränger sig fram fort. För några årtionden sedan dog, pensionerades eller sparkades världskrigsgenerationen bort från den politiska makten. Ser vi nu ett motsvarande skede, att efterkrigsgenerationen åker ut till förmån för någon generation som vi inte vet vad den skall kallas, en ny uppsättning människor som inte hann bli särskilt påverkade av Kalla kriget? Mängden av händelser inom olika områden gör att kommentatorsrollen blir nära nog omöjlig om man är intresserad av flera saker samtidigt.

Dessutom har vi hela den tekniska och vetenskapliga revolutionen som går framåt med rasande fart - men utan att få så mycket genomslag i praktisk politik hos vänstern trots att så mycket verkar stödja vänsterståndpunkter. Ibland tar jag upp sådana saker men dessvärre utan att vara så särskilt kunnig själv annat än i vissa samhällsvetenskapliga områden. Om inte vänstern och vetenskapen går ihop så blir vänstern obehövlig annat än som narrar och verklighetsfrämmande drömmare som världens små eliter kan skratta åt.

Nåväl, hej och tack till trogna och tillfälliga läsare och särskilt till de som gör kommentarer. Visserligen har jag moderering, men i stort sett allt som inte ser ut som spam och nättroll släpps igenom.

Årets valcirkus i Tyskland börjar

Det har varit delstatsval i den gamla hansestaden Hamburg. I den federala tyska republiken är det alltid val någonstans.

Merkels kristdemokrater förlorade hälften av sina platser i delstatsparlamentet vilket får anses som en rätt bra snyting och missnöjesförklaring från väljarna. die Linke klarade åter femprocentsspärren - de kommer väl att få mellan sex och sju procent av rösterna - och socialdemokraterna får egen majoritet. Vänsterpartiet die Linke får samma antal mandat som vid valet 2008 så det är varken ett fall fram eller bakåt, utan man står där man står. De Gröna (som väl inte är mer gröna än motsvarande i Sverige numera) och liberalerna gick också lite framåt. Om det skall ses som något tecken för framtiden vet jag inte. Bilden blir lite läsbarare om du klickar på den, alternativt kan du gå till FAZ och få uppdaterade resultat.

Tips för tandvård

Här är några kompletterande tips till föregående inlägg. Det var rätt länge sedan nu som någon påpekade att man åter kan se i munnen hur det är med folks klasstillhörighet. Men det finns medel om tänderna börjar värka:

Peta i den onda tanden med en flisa av ett ben från en kyrkogård, eller en träbit från ett gravkors eller en stupstock
Häll bränvin eller nattvardsvin i hålet på tanden.
Lägg in en "prilla" av hönslort.
Sätt en blodigel på kinden över den värkande tanden eller till och med inne i munnen - men se upp så Du inte råkar svälja den.
Stoppa en glödhet spik i den värkande tanden - då faller den ut bit för bit.....

Stupstockar kan väl vara svåra att få tag på numera, men vi kanske kan förvänta oss att folk som har svårt med tandläkarnotan i stället kan iaktas när de smyger omkring på kyrkogårdar och letar ben.

Egenmedicinering

Som vi vet kan det bli si och så med den offentliga medicinska vården framöver om den nyliberala revolutionen får fortsätta. Det gäller att ta hand om sina åkommor själv och vara vaken för alla goda tips. Här är några som jag hittat och gärna sprider vidare. Om någon tycker stavningen delvis ser egendomlig ut beror det av att man stavade så på 1700-talet:

Mot förfrysning rekommenderas att smörja in fötterna med gåsflot­t, olja av stekt ost, färsk isterolja eller talg.

(Kur mot lunginflammation:) "för stark heta i hetzig feber - tag senap, rifven pepparrot, surt bröd, tysk såpa, ättika - göres till et catapleuma och bindes om vaderna på patienten.

"Att förekomma starck hufvudverk hos 1 sjuk: tag 2 feta sillar, flås, upskäras i buken och pålägges en under hvart fotbladet, hvarom svepes 1 serviett. Detta omknytes hvar 2 dag; när de gl. Aftagas, äro de förtorkade til små bitar."

Katapleuma kan kanske härledas från grekiska kataplastos som betyder ungefär att man smetar in någonting.

Blir man inte frisk av det här är det väl lika bra att lägga näsan i vädret och sluta plåga omgivningen med sitt gnäll. Hallå, kan nån skicka gåsflottet!?

"Egypten stödjer Wisconsin"

Är det en bild tagen i Egypten, men killen med plakatet ser kanske inte egyptisk ut. Eller om det är en egyptisk demonstration i USA?  "Egypten stödjer Wisconsin. En värld, en smärta".

Jag har funderat på att göra en notis om att "den arabiska smittan" skulle kunna spridas över till USA men det har inte blivit något av det - förrän nu. Visserligen har jag sett en del kommentarer till exempelvis artiklar hos Huffington Post som antyder att somliga känner sig inspirerade av folkresningarna i norra Afrika och västra Asien, men hur representativa kunde de tänkas vara? Ord från enstaka individer är en sak, massaktioner en annan.

Men nu börjar det bli lite mer handfast. Intressant nog hänger det samman med hur republikanerna i USA på delstatsnivå försöker krossa de offentliganställdas fackföreningar. Det finns ju inte mycket till fackföreningar kvar i USA, de som finns är ofta på den offentliga sidan, och de har under åren lyckats förhandla sig till en del förmåner som högern nu vill sopa bort. Men det har stött på rejält motstånd. Möjligen har de genom sin extremism stampat fram en motrörelse som är mångfaldigt starkare och ärligare än den där killen i Vita Huset som snackade om hopp och förändringar.

Walker heter guvernören i Wisconsin, och här är en kommentar om vad han ställt till med:

The response to Gov. Walker's insanity has been as inspiring as the protesters in Egypt, and it is a joy to see workers, students, and progressives of all stripes spontaneously say "NO!" in a very loud voice. In fact, it is clear that protesters in Wisconsin and Ohio were inspired by the Egyptian democracy movement; some folks were even carrying Egyptian flags. The fact that the protests are spreading like wildfire to Ohio and other states is heartening, too. I can tell you this, as an old hand at the electoral and legislative battles progressives have fought over the last couple of decades: It is only this kind of mass militancy that will give us a chance to survive the power of the Wall Street, big business, and right-wing media machine. They have too much entrenched power, too much money, and too much concentrated media sway for progressives to beat them using conventional tactics and strategies.

På tal om att undra så undrade jag för någon dag sedan hur det var i lilla Djibouti vid Röda havet - men var lugn, man demonstrerar där också. Och på andra sidan Afrika börjar det röra sig i Marocko . I Marocko är folk missnöjda med utländska företag som tagit över offentlig service verkar det (känner vi möjligen igen sådant från andra håll i världen också, exempelvis Sverige?).


Man kan se på det här som mängder av konflikter jorden runt som inte har så mycket med varandra att göra. Man kan också se det som världens överklass mot världens underklass, en enorm kraftmätning som i längden antingen kan vinnas av planetens flertal eller sluta med att mänskligheten kraschar totalt. Men om de olika fronterna stödjer varandra ... bara genom att göra uppror och störta diktatorer i Nordafrika kommer människorna där att inspirera och hjälpa uppror och motstånd på annat håll även om man inte tänker åt det hållet i själva upprorets ögonblick. Vi som är lite äldre minns hur "frihetens port" för en tid verkade öppnas i slutet av sextiotalet. Nu kanske sparken kommer som öppnar porten på allvar!

Kanske även den där staten kan förpassas till historiens soptipp rätt vad det är? De stora demokratiska folkresningarna kan vara till hjälp för hyggligt folk i Israel också. (Tog den här bilden i Stockholm för ungefär tre år sedan.)

NGC 2841

Spiralgalaxen NGC 2841. Bild skapad av rymdteleskopet Hubble. Går man in här kan man titta på den igen, och köra en liten film son zoomar in mot galaxen. Den ligger inte nästgårds precis, det tar 46 miljoner år för ljuset därifrån att komma hit.

NGC 2841 ligger i närheten av vagnskorgen i Karlavagnen, så teoretiskt borde man kunna se den om man en vinternatt tittar uppåt i Stockholm (men bara teoretiskt tror jag, här är det rejäla teleskop uppe i rymden som gäller!). Det rör sig inte om någon nyupptäckt. Jag kollade en astronomisk karta tryckt 1981 och där fanns den med.

Varför bekymra sig om rymden när Jorden skakar, full av plågor och förhoppningar? Kanske för att få den yttersta ramen för vår existens, vårt förflutna och vår framtid. Vi kan inte styra rymden (den är för stor för att svina ner) men den innehåller allt som styr våra liv. Kan det vara skäl nog?

Världsmarknadspris, än sen då?

Nå, jag kanske fattar illa, men i alla fall fick ordet världsmarknadspris i det här radioinslaget mig att reagera:

Kjell Jansson som representerar elproducenterna räknar med att elpriset på sikt kommer att fortsätta stiga.
- Så mycket billigare i längden tror jag inte man kan räkna med. Så världsmarknadspriset på el och energi kommer sakta att öka.
-Jag tror tyvärr inte man kan trolla med knäna här, utan det är dyrare, säger Kjell Jansson.

Det verkar som det mindre handlar om "att trolla med knäna" och mer om att få bort trollen som gör att en inhemsk pålitlig produktion av billig el krossas till förmån för bonusgubbarnas internationaliserade produktion där priset sätts efter var det är dyrast att producera (kan också presenteras som marginalprissättning). Att det betyder feta vinster för folk som sitter på billig produktion bör vara lätt att förstå.

Här hjälper det inte med "mer kärnkraft" som somliga larmar om. Elen blir inte billigare även om nedlagda reaktorer sätts i drift igen om prissättningen hänger på att man då och då tar in lite svindyr utländsk el i våra nät. Däremot skulle man bland annat kunna ta itu med överföringsförluster i befintliga nät inom Sverige (dessa förluster lär motsvara ett par kärnkraftverk - har haft det uppe på bloggen tidigar, bland annat här). När el från vattenkraftverk bara försvinner innan den kommer fram till konsumenterna finns det uppenbarligen vinster att göra, i alla fall om man verkligen är intresserad av att hålla elpriset nere.

Pålitlig produktion och distribution av billig el inom en nationell ram - där har vi verkligen en politisk fråga av första klass. Men vad gör våra "gamla" och "nya" så kallade arbetarpartier åt det? Att bygga vidare på den inhemska energiproduktionen borde vara en första rangens industripolitisk fråga. Men vi har ingen industripolitik längre, såvida inte den babblande Maud, hennes frånvarande chef, och några förvirrade socialdemokrater utan idéer skall räknas som industripolitik.

"Icke-dödliga teknologier"

Det är leveranser av den här sorten som gör att den fria världen blir ännu friare, eller ... ? - Tårgaspatroner gjorda av någon firma med det lustiga namnet  "Icke-dödliga teknologier" i Pennsylvania, USA, och efter användning av lokal polis fotograferade i Bahrein. Al-Jazeera har nu en "live blog" också för Bahrein. Undrar vad som händer med nyhetsrapporteringen om folklig frihetslusta sprider sig exempelvis till Qatar där al-Jazeeras huvudkontor ligger?

Lästips Venezuela. Och nu smäller det i Bahrein

Lästips, en intervju (på engelska) med en norsk socialantropolog som gör undersökningar i Venezuela. Där behandlas såväl positiva som negativa sidor av den bolivarianska revolutionen. Verkligheten har ju en tendens att vara mångfacetterad.

Nu rapporterar al-Jazeera och svenska media om Bahrein. För någon dag sedan verkade det som om den härskande kungafamiljen inte riktigt var inne på våldslinjen, trots att folk dödats i demonstrationer, men nu har man bestämt sig. Pärlrondellen i Manama skall inte tillåtas blir något nytt Tahrir-torg, förefaller det. Blodigt ingripande, pansar på gatorna, kaos på sjukhusen.

Frågan är om taktiken fungerar, eller om upproret blir ännu starkare. Dessutom finns ju grannen Saudiarabien som skulle kunna tänkas ingripa om Bahreins härskare vacklar. Vad Irans härskare känner kan man undra: å ena sidan är oppositionen i Bahrein shiitisk (fast med lokala varianter - man har inga ayatollor), å andra sidan verkar även oppositionen i Iran inspireras av de arabiska upproren. I sig är det kanske lite konstigt, för iranier och araber har tidvis varit som hund och katt (se not nedan), men det kanske går ihop på något sätt.

I dagens läge ser det ut som en rad borgerliga revolutioner håller på att utlösas. Såväl vänstern som de religiösa har inte haft mycket inflytande. Man kanske kan tänka sig en nyväckt och omformulerad arabnationalism med progressiva drag, ungefär som under de tidigare åren i Algeriet och i Egypten under Nasser? En politik för och av människor som inte accepterar den nedbrytande globaliserade neoliberalismen med Internationella Valutafonden som banérförare.

Bahrein är inte stort, men i större länder som Jemen, Algeriet, Libyen och kanske på annat håll vaknar folkrörelserna till. Det kan spridas längre, ner i det svarta Afrika och österut i Asien. Kanske dags för Europa att vakna upp också? Budskapet kan ju vara att "vi betalar inte för er kris, bankirer"!

Och där har vi en länk till den amerikanska sidan av världen, bland annat till Venezuela. När Latinamerika lösgör sig från Storebror, och liknande tendenser blir allt starkare i Asien och Afrika, blir det väldigt krångligt för det imperium som redan är i utförsbacken. Och detta trots att revolutionerna ännu inte gått över i avgjort socialistiska skeden (inte ens i Venezuela). Skall Europa vara kvar som den sista stora klump av Jorden som dekis-supermakten kan köra med hur som helst? Eller skall vi gå med i den stora rörelsen och fixa vår egen framtid in på ett bättre spår?

Demonstration i Bahrein, foto från al-Jazeera

(Här är noten du skulle se, och den är en hänvisning till al-Qudsdemonstrationen i Stockholm som jag skrev om 2009, och där jag stötte på iranier som föreföll vara rasistiskt inställda mot araber.)

En jäkla trist analys till

Vid det här laget finns det nog så många analyser (eller partsinlagor maskerade till analyser) av de nordafrikanska upproren att hälften vore nog. Men eftersom det finns så många infallsvinklar kan man nå väldigt olika slutsatser. Här är en ganska kort men som jag tror bra översikt hos Juan Cole. Om man vill avfärda det som hände i Egypten bara som en militärkupp har man en del att förklara. Exempelvis alla icke-militära aktiviteter, och saker som pågått under åratal i skymundan.

Världens underrättelsetjänster har missat det som ledde fram mot de tunisiska och egyptiska upproren. CIA påstås ha missat det, och israelerna. Själv tycker jag det är mer uppseendeväckande att de inhemska spionerna inte förstod som var på gång, de som ständigt är på plats. Det är klart att man kan försöka få det till att de i själva verket visste, och att exempelvis den militära underrättelsetjänsten drog i trådar i massrörelserna, men låter det troligt? Möjligen kommer det fram så småningom att folk på gatunivån förstod vad som hände och rapporterade uppåt, men de högre cheferna struntade i varningarna.

Kanske det var just för att spionerna var oförberedda som omvälvningarna lyckades. Hade man verkligen varit förberedda så hade regimerna förmodligen ganska lätt kunna eliminera motståndet för ytterligare en tid.

Demonstranterna uppträdde i stor utsträckning fredligt (men det var mordbränder, skottlossning och rejäla slagsmål på sina håll, det får man inte glömma) och brände inte flaggor eller ropade "död åt USA", "död åt Israel". Inte heller spelade islamister någon roll att tala om. Jag skulle tro att detta är ganska skrämmande för just USA och Israel. Hur skall man motivera att bomba och tortera dessa människor som ropar efter fred och ett värdigt liv, och demokrati, medan just ökande demokrati i arabvärlden slår botten ur den israeliska politiken? Hummandet från USA, EU och Israel om demokrati i Egypten har varit rejält pinsamt - och avslöjande. När plötsligt den tidigare efterlysta demokratin knackar på dörren och vill in är det inte så roligt längre.

Det är klart att israelerna kan köra en "Venezuela", det vill säga förklara att det spelar ingen roll hur demokratiska val man har i Egypten, landet är en diktatur som man får föra krig mot om man vill (jämför hur USA och liberalerna konsekvent ogiltigförklarar Venezuela som demokrati trots fria val), men generellt måste sägas att en växande demokratisk tendens i flera arabstater är ett svårt hinder för Israel. Jag såg en försöksballong i förra veckan där någon försökte lyfta fram någon sorts kärnvapenhot från Egypten, men det var nog lite väl grovt för att lyckas. Och skulle det komma till en fritt vald regering i Egypten kan inte israelerna bara komma och slänga dess medlemmar i fängelse, som man gjorde med Hamas i Gaza.

Det har dragits paralleller med 1989 och sovjetblockets sammanbrott. Det finns en viktig skillnad. 89 kunde den nyliberala roffarkapitalismen erövra nya marknader. I arabvärlden gäller något annat, nämligen folkliga uppror bland annat mot just den nyliberala politiken, mot inhemska roffareliter, utländskt kapital och Internationella Valutafonden. Intressant nog kan det bli återverkningar även i USA, som ju verkligen plågas av roffareliter. "Om egyptierna kan, så kan väl vi" verkar en del människor att resonera. Fast det är tveksamt om USAmerikaner kan uppträda lika städat som demonstranterna på Tahrirtorget. Man kan undra vad som händer om den globalisering som i själva verket innebär nya vågor av plundring åker på mothugg. Förut var det i Latinamerika och i en del länder i östra Asien som låtgå-liberalismen hållits tillbaka. Nu kanske också i arabvärlden. Med tanke på att kapitalismen fungerar som ett pyramidspel kan återverkningarna bli knepiga om flödena av pengar och resurser blir trögare.

Är det en riktig revolution i Egypten? I och med att stora delar av den gamla maktapparaten finns kvar och inte har tappat tänderna så kan man sätta ett frågetecken för det. En borgerlig och nationalistisk revolution kanske låter bättre? Mycket hänger på hur arbetarrörelsen utvecklar sig framåt, men kan den stärkas och dra med sig andra grupper så kan man kanske åtminstone börja bygga ett anständigare samhälle för flertalet egyptier. En moderniserad version av nasserismen kanske? Och när detta händer i Egypten så drar man andra länder med sig, i varierande grad och efter lokala förutsättningar.

Det finns olika sätt att protestera. Här är det hjälplärare i delstaten Orissa i Indien som viftar med leksakspuffror och hotar att förena sig med den maoistiska gerillan om de inte får bättre villkor. Skulle en omvälvning av egyptisk modell kunna hjälpa dem? - Tvivelaktigt eftersom mycket av kampen förs på ställen där omvärlden inte har mycket insyn och statens brutalitet kan härja utan vittnen. I Nepal har maoisterna fört fredliga masskampanjer även i städerna efter avslutningen av inbördeskriget, men man har inte lyckats trots väldigt bra uppslutning, så den egyptiska modellen måste nog modifieras innan den eventuellt exporteras. Och i vissa lägen får man nog plocka fram skjutvapen av annat material än plast. 

"De sista fria människorna på den här planeten."

För länge sedan hade jag en bloggpost om "okända folk" och frågade hur man vet om de finns om de nu är okända. I dagarna har det kommit en lång artikel på en antropologisk blogg där man får mer bakgrund till den frågan. Det är inte okända folk, det är inte folk som aldrig har "kontaktats", det är inte folk "som aldrig har sett en vit man förut". Men det rör sig om kanske ett hundratal smågrupper i världen, människor som medvetet håller sig undan från storsamhället och rör sig i bland annat Perus och Brasiliens djungler. "De sista fria människorna på den här planeten." De känner till den vite mannen, har mycket otrevliga erfarenheter, och föredrar att hålla sig på avstånd. De undanber sig vidare kontakter.

Finns man på bild är man väl inte okänd?

Men det är svårt att hålla den distansen när mineral- och oljeletare, timmerhuggare, boskapsuppfödare och andra tränger allt djupare in i skogarna, bland annat i gränsområdena mellan Peru och Brasilien. På senare år har regeringarna börjat med åtgärder för att skydda urbefolkningar som vill hålla sig för sig själv (det handlar alltså om att stänga ute exploatörerna från vissa områden, inte att stänga inne smågrupperna) men frågan är hur det efterlevs.

Peru är ett viktig område för de sista isolerade grupperna. Lite svårt att bedöma, men några av cirklarna verkar ligga i områden där maoisternas folkarmé är verksam. Undrar hur den ser på djungelinnevånare som inte vill ha kontakt med omvärlden?

Om storsamhället där ute drabbas av en megakatastrof kanske det blir de här människorna som lägger grunden för en ny mänsklighet? Vad rör det dem om internet klappar ihop? Möjligen kan klimatförändringar slå ut deras livsmiljöer så att dessa blir obeboeliga, men då är det nog klippt för resten av mänskligheten också.