Aspekt på kulturmord

Dagens Nyheter skriver om tibetanska minneskonstnärer som har klarat att hålla enorma gamla versepos i huvudet. Nu är den sortens människor på utdöende (olika medier för att bevara minnen har ju funnits länge, de blir alltmer avancerade för var dag, och behovet av minneskonstnärer försvinner) så det är bråttom att registrera vad gamlingarna minns innan kunskapen har ohjälpligt försvunnit.

Det handlar närmast om eposet om Kung Gesar, kanske världens längsta litterära verk med 20 miljoner ord och mer än en miljon verser. En 86-årig tibetan vid namn Sangzhu har 67 berättelser (av över 120 kända) av detta epos i sitt minne. Litterturforskar spelar in, skriver ner och ger ut berättelserna på tibetanska.

Och detta är väl också en aspekt på kulturmord ... ? Eller? (Obs. ironi.)

Liknande minneskonstnärer vandrade nog omkring i det klassiska och förklassiska Grekland och drog sina utantilllärda berättelser om det trojanska kriget som sedan skrevs ihop till Iliadens och Odysséens stora epos när skrivkonsten blev brukbar för litteratur.

Rödebyhistorien igen

Från Dagens Nyheter idag:

-17-åringen gick oftast på sådana som inte hade några vänner. Han tyckte dom var mobbade och så skulle han göra saken värre. Han kanske tyckte det var status att hålla på så där.

Hur var det jag skrev i oktober förra året när Rödebyfallet blev aktuellt:

Det må så vara att de är omogna tonåringar, men sannerligen inte så omogna att de inte begriper vad de håller på med. Plågoandar vet mycket väl att de är plågoandar, för de njuter av vad de håller på med.

Hoppas att den där "17-åringen" äntligen åker dit så det dånar om det. Men samtidigt kan vi fundera en del på varför sådant händer på den fridfulla landsbygden. Mobbarna finns där också. Elaka människor blir inte mindre elaka för att de bor ute i en skog. Möjligen kan de utveckla sina talanger extra i en miljö där ingen vågar säga ifrån för att man inte vill "stöta sig med grannarna".

Nytt om PPM-eländet

Idag kommer nya uppgifter om PPM-eländet i Dagens Nyheter. Fast egentligen är det inget nytt, utan bekräftar ungefär hur det fungerar i ett kasino: det är slumpen som styr (och kasinoägaren som vinner). Spararna hade fått högre avkastning på rena chansningar än på ett aktivt PPM-val, skriver DN. Och det är ju ungefär så det fungerar. Trevligt att läsa för den majoritet av folket som inte besvärat sig med några aktiva val. Spelaren vid roulettebordet gör också ett aktivt val, tänk på det, och så kan man göra det aktiva valet att inte gå dit. Men man kan inte aktivt välja var roulettekurvan kommer att hamna.

(En dunkelt ihågkommen historia: var det inte USA-ekonomen Paul A Samuelson som kastade pil i USA:s kongress för att visa hur slumpmässigt det är med aktiekursernas utveckling för olika bolag? Var det inte till och med så att det gick enligt vad hans pilar visade?)

Jag undrar om det är ett utslag av svärmintelligens att så få gör aktiva val i det här systemet? Det kanske var bra att IT-kraschen kom ungefär när den kom år 2000, och därmed på ett tidigt stadium upplyste de fåkunniga om att det farligt när man sparar sina surt förvärvade slantar vid spelbordet? En del blev lurade, men många hann uppfatta att grannen inte talade sig varm för "aktivt val" och följde då den linjen. Och då blev det i alla fall inte sämre än vad det kunde ha blivit.

Det hade varit bättre om vi fått välja vilken bank vi ville placera våra pengar i (med ett bombsäkert konto på Riksgälden som bästa alternativet!).

Sahlinskan gör sitt jobb

Opinionsundersökningar är inget annat än opinionsundersökningar (de är exempelvis inte samma sak som ett val) och dessutom mycket beroende av hur skickliga statistikerna är som gör undersökningarna. När partiundersökningar genomförs långt före ett kommande val är de inte mycket mer värda än när man blöter ett finger och håller upp det i luften för att möjligen känna vartåt vinden blåser. Vinden kan ändra riktning. Men även det kan ha ett visst intresse om enstaka undersökningar kan sättas in i ett större mönster. Och det tror jag att man kan i det här fallet, när DN skriver att Alliansen går framåt i storstäderna.

Det är ju i storstäderna som valet 2010 kommer att avgöras. Oppositionen har en bra ledning opinionsmässigt men borde vara oroad. Själv har jag tidigare vid några tillfällen noterat att med den opposition vi har i Sverige kan Alliansen ta det relativt lugnt, den har goda utsikter att vinna nästa val också. Andra bloggare av årsklass äldre är inne på det, senast idag Jinge. Har för mig att Foto-Lasse varit inne på samma linje förut.

Varför? Visserligen finns det en enorm potential av anti-marknadsliberalism att vädja till (folkets flertal är inte intresserat av systemförändringar som på ett märkligt sätt konsekvent gynnar dem som redan har) men vem tar hand om den möjligheten? Att överhuvud taget ta och kicka in några bollar i det vidöppna mål som Alliansen erbjuder förefaller vara omöjligt. Om Alliansen är ungdomslaget verkar särskilt socialdemokraterna ha fallit ihop till knattelaget som inte ens vet åt vilket håll man lämpligen bör sparka bollen. (Ursäkta idrottsliknelsen - jag avskyr egentligen idrott.)

Det politiskt-fackliga samarbetet verkar ha rasat ihop och LO:s ledning står bara och hummar när den i kölvattnet av Vaxholmsdomen och förslagen om fri invandring för arbetskraft borde slå på de allra största krigstrummorna. Jag antar att mängder av människor ute på arbetsplatserna är oroade och gärna skulle vilja visa sin motvilja mot den förda politiken. Men de får inget stöd uppifrån, och då lär de tröttna och fly in i sina egna privata projekt för att om möjligt rädda lite av sitt liv.

Varför? Är det för att sahlinskan är inkompetent för sitt jobb? Det tror jag inte. Hon gör sitt jobb och "den som vår Herre ger ämbetet ger han också förmågan att utföra det". Stoppa in Nuder, Östros eller någon annan SAP-märkt tomte och resultatet blev förmodligen detsamma - de har ingen kraftfull politik att komma med, de verkar förvirrade. Är det hela sanningen? Jag tycker man ändå kan fråga om människor som bedrivit politik hela sitt vuxna liv kan vara så handfallna i en så gynnsam situation.

Det är befogat att anklaga socialdemokraterna för att vara halvvägs ett Alliansparti (och samma sak gäller Miljöpartiet). Kan det vara så att SAP:s ledning idag är så förborgerligad och anpassad till det samhälle de påstår sig bekämpa, och de aktiva medlemmarna så kuschade, att man får räkna bort partiet från oppositionen? - Det är en sak socialdemokraterna själva får svara på, men så länge de är störst och har mest resurser kan de inte springa och klanka på andra om något går fel. De är ansvariga för sin egen politik. Gör de fel, eller gör de ingenting, har de inga andra än sig själv att klandra.

Det ger oss bara ett oppositionsparti kvar på riksdagsnivå. Vad tänker Vänsterpartiet göra? Här finns faror och möjligheter. Kursen är osäker, en viss losskoppling från socialdemokraterna har skett, men räcker det? V skulle kunna vitalisera demokratin i det här landet genom att göra losskopplingen från SAP:s liberala linje än tydligare och bryta samförståndet när det är skadligt. Vitalisera genom att visa att det finns alternativ, riktigt fina dessutom, till en politik som stora delar av befolkningen spontant känner är fel.

I de fall vänsterpartister har varit inblandade och hjälpt socialdemokraterna vid makten att genomföra felaktiga beslut får man göra självkritik och säga att "tyvärr, det där gjorde vi fel och det är vi ledsna för, men nu skall vi bättra oss". Det är några år till nästa val och det borde finnas utrymme för att förbättra politiken många gånger om. Det vore ju ett steg framåt om vänsterpartister inte blev tomma i ögonen och helt frågande när man påpekar att produktivkrafternas utveckling gör att vi raskt närmar oss en punkt där man faktiskt kan ställa socialismen på dagordningen. Om man inte tror på det är det lika bra att lägga ner V och gå in som en välmenande vänsteropposition i SAP - och se när sahlinskan envisas att slira ner i diket trots att hon kör i gott väder i mittfilen på en enormt bred och väl framkomlig motorväg.

Spelhålan och våra pensionspengar

De gamla vännerna Marx och Engels hävdade på sin tid att i det borgerliga samhället måste alla bli borgare för annars har det misslyckats, men det kommer inte att lyckas på grund av de inbyggda motsättningarna mellan bourgeoisie och proletariat. Snarare kommer motsättningarna att skärpas mellan dessa två motpoler i samhället.

Uttryckt i modernare termer så måste vi ha "folkkapitalism", "folkaktier" och liknande, annars har systemet misslyckats. Nu har det misslyckats vilket är logiskt: kan någon tänka sig att hela befolkningen i Sverige skulle få en sådan ekonomisk ställning att den kan sluta arbeta och enbart leva på kapitalinkomster? Även om man har en del fast och lös egendom och några aktier lär de för de flesta inte räcka för att leva på några längre tider. Lönearbetarna kommer att fortsätta att vara lönearbetare även om de har några tvivelaktiga aktieposter någonstans på ett konto, på samma sätt som kapitalägarna kommer att fortsätta att vara kapitalägare.

I mitt förrförra inlägg klankade jag en del på liberalism i den ekonomiska sfären. En kulturartikel i Aftonbladet för resonemanget vidare, nämligen in på pensionsfrågan och vad nittiotalets nyliberala politiker ställde till med. Där finns det politisk dynamit. Göran Persson satt nere i Australien (var det väl?) och erkände att folk kommer att bli förbannade när de förstår vad det nya pensionssystemet innebär. Vissa saker borde de flesta ha förstått redan från början, exempelvis att det där fria valet av pensionssparande bara var skoj. Och många verkar ha gjort det. Inte många sitter och grubblar över hur de skall flytta sina pengar mellan fondförvaltare med konstiga namn för att göra lite större vinster.

Om det nu var så att man fritt skulle få välja var man ville lägga sina pengar kunde man väl ha skapat exempelvis låsta högräntekonton hos Riksgäldskontoret att nyttja för folk som inte ville spekulera i aktier. I stället skulle folk gissa om placeringar på en börs där inte ens "experterna" vet hur det går från den ena dagen till den andra. Det visade ju sig sedan att gissningarna inte var bra och att så fort det blir oroligt på börsen går det illa för "spararna". Börsen är inte en sparbank, det är en spelhåla, och det bör skaparna av det nya systemet ha vetat från början. Det politiska etablissemanget, från höger till vänster, svalde de nyliberalas fantasterier. Knappt hade systemet satts i drift förrän IT-bubblan sprack ... . Och nu har vi nästa kris på gång.

Enligt artikeln har finansindustrin och nyliberala politiker försökt skapa

... en massinvesteringskultur, där hela befolkningen investerar på börsen. Om bara tillräckligt många övertalas att försöka spekulera sig till en individuell välfärd i konkurrens med andra, så kommer det att skapa en upplevelse av att löntagare och det globala finanskapitalet har gemensamma intressen. Intresset minskar för kollektiva lösningar, och finanskapitalets värderingar vinner terräng.

Massinvesteringskulturen är alltså ett försök att introducera nyliberalismen bakvägen. Men Adam Harmes konstaterar att även massinvesteringskulturen stött på patrull runt om i världen. Folk kan visserligen lockas av finansinstitutens löften om en guldkantad ålderdom, men eftersom de flesta saknar förmögenhet, är de hänvisade till att spela med pengar som de inte har råd att förlora.

Vad som står där i sista meningen visar att Marx och Engels hade rätt. Det går inte att i massomfattning förvandla vanliga lönearbetare till kapitalister. Däremot kan man sno dem på deras besparingar. Jag förmodar att när slamsorna av det här systemet skall samlas ihop blir det en gammal känd aktör som får gripa in - staten. Kanske livligt påhejad av en ilsken och föga liberal befolkning med knölpåkarna i högsta hugg. Bortom nuvarande kris finns redan nästa, och när ekonomiska och ekologiska problem samlar sig under det kommande årtiondet kommer börsspekulation inte rädda några pensioner - i alla fall inte för vanligt folk.

Vänliga erbjudanden - nej tack!

Nyss hänvisade jag till Birger Schlaugs blogg. Här är en annan, som drivs av Mohamed Omar, och jag tar mig friheten att saxa ett intressant stycke. Nu är det en holländare, Geert Wilders, som är i farten med en islamfientlig film (igen, suck!). Här kommer det intressanta:

Hittills har ingen velat visa filmen.

Då erbjöd sig den muslimska tv-kanalen NMO att ställa upp. Wilders tackar nej. Hot tages dock tacksamt emot.

Målet med Wilders hatfilm är ju att få så många hot som möjligt för att kunna svartmåla muslimer. Vänliga erbjudanden är det absolut sista han vill ha.

Får han inga hot kommer han antagligen att fabricera dem.

Har för mig det stod i morgontidningen att filmen är ute på YouTube i stället.

Som varande religionskritisk person (jag köper inte tibetanska munkar rätt av, exempelvis) anser jag att den enda vettiga kritiken vad det gäller islam är att förespråka att Koranen behandlas lika källkritiskt som Bibeln. Det finns underlag för detta, bland annat mycket gamla versioner av Koranen som skiljer sig från dagens upplaga - och det är egentligen en omöjlighet enligt de korantrogna eftersom dagens Koran är en exakt kopia av det exemplar som Allah förvarar hemma hos sig.

Samt att man skiljer ut islam från uppenbara icke-islamska handlingar, vare sig det rör sig om extrema Korantolkningar eller otrevliga lokala förislamska sedvänjor som islamska grupper har tagit över. Islam är förmodligen lika splittrad i undergrupper som kristendomen, och den ene trosbekännaren kan inte jämställas med den andra utan ordentlig undersökning. Man skall inte hoppa på folk i ogjort väder som den där holländaren verkar vara ute efter. Det är en sak att mucka gräl, men det är inte säkert att slagsmålet avslutas på det sätt man själv önskar!

Lite om liberalism i teori och praktik

Det finns en massa intressanta bloggar, exempelvis gamle miljöpartisten Birger Schlaugs som jag upptäckt nyligen. På tal om tjattret om OS-bojkott och bojkotter i största allmänhet skriver han sålunda:

... frihandeln bör kompletteras med ekologiska och sociala klausuler. Att frihandel utan ansvar är detsamma som att legitimera brott mot mänskliga rättigheter, ge klartecken för utsläpp och undermåliga arbetsförhållanden samt acceptera förbud mot fristående fackföreningar. Men fiffiga affärer är viktigare än mänskliga rättigheter. Och tro för guds skull inte att LO eller Svenskt Näringsliv skulle driva krav på socialt rättvis handel!

Inte ens de gröna vågar längre aktivt ifrågasätta den anonyma och ansvarslösa så kallade frihandeln. Sfären för det man får säga har blivit allt snävare, normerna för debatten alltmer rigida, de ekonomiska fördomarna cementerade som naturlagar. Trist, fantasilöst, icke-kreativt och ganska kvävande för den goda politiska debatten.

En nationalekonom/ekonomhistoriker skulle kunna lägga till att frihandel kan vara rent ödeläggande, och exemplifiera med Portugal och Indien som drabbades av engelsk handel. Vem var det som skrev att "bomullsvävarnas ben vitnar på Dekkans slätter"? De indiska vävarna var inte sämre än de engelska, kanske gjorde de bättre tyger, men i konkurrensen med frihandlande engelsmän kunde de inte överleva. Portugal satsade på jordbruk i stället för maskiner och blev ett av Europas fattigaste länder. Idag är det följderna av handelsavtalen mellan EU och svagare stater i Afrika som har rest tvivel om frihandelns alla välsignelser. Det är ju EU som har taktpinnen.

Liberaler säger att de gillar frihandel, men vi kan dela upp dessa i två grupper: Dels praktikerna som verkligen är aktiva inom näringslivet och vet att liberal, det kan man vara när man har övertag i konkurrensen, annars får man ropa på staten. Dels ideologerna (även kända som "muppar") som tror att frihandel är allena saliggörande i alla lägen och absolut inte får regleras. (Vi kan ta de här två som sociologiska idealtyper som i sin mest extrema former är rätt sällsynta. Mellan dem finns anständiga socialliberaler, en typ som varit tillbakaträngd en del år men kanske nu kan återvinna mark.)

Det händer ibland att frihandlarnas övertag i konkurrensen kan förskjutas men då tar det hus i helsicke. Ta det där med olja och andra råvaror. När det blir råvarubrist och producenterna i Tredje världen kan pressa upp priserna är det inte säkert att liberalerna har tålamod med det (lika lite som de tål starka fackföreningar på hemmaplan). Särskilt inte praktikerna, som gärna ser till att stränga (föga liberala) åtgärder vidtages. Förhoppningsvis är den långa raden av väpnade konflikter från centrala Asien till centrala Afrika, och hotet om våld i norra Sydamerika, liberalismens sista krigiska utbrott. Man kan också se det som en upprepning av de stora krigen under merkantilismens epok på 1700-talet när stormakterna försökte militärt erövra konkurrenternas åtråvärda naturtillgångar. Och kunde man inte göra det kunde man åtminstone försöka förstöra dem.

När det liberala (eller konservativa, enligt deras egna språkbruk) USA upptäcker att oljestater vill handla i euro i stället för dollar, eller att konkurrerande stater kan ta över oljefält (typfall: Sudan och de kinesiska oljebolagen) är kriget inte långt borta. Fast aggressionerna måste ha ett mer upphöjt motiv (som demokrati eller kvinnliga rättigheter - dessa glöms dock ofta dagen efter invasionens inledning).

Ibland är det argumentation på vulgärare nivå. Vi som är lite äldre minns att det räckte med att de oljeproducerande staterna i OPEC började agera enigt för att den rasistiska propagandan om "oljeshejker" skulle dra igång. Idag kommer konstiga påhopp från liberaler om Venezuela för att landet föredrar att använda oljeinkomsterna på lokal och regional utveckling. Jag vet inte om liberalerna har upptäckt att majoriteten i Boliva, där man också skärper kraven på utländska oljebolag, är icke-vit och därför kan utsättas för smygrasistisk hets. Annars kommer det nog. Först kommer propaganda, sedan försök till undergrävande verksamhet, och om det inte fungerar (och om man vågar) blir det militära angrepp.

Det som har hänt de senaste veckorna har varit illa för liberalismen i dess marknadsfundamentalistiska form. Den kritik mot liberalismen som Schlaug tycker är tystad i Sverige utvecklas starkt på andra håll i världen. De finansiella systemen har visat sig inte klara sig utan omfattande offentligt stöd. Förtroendet är kört i botten. Idag kan man läsa i morgonbladet om ytterligare stöd till tyska delstatsbanker som dragits ned i spekulationsträsket och behöver hjälp för att inte gå över styr. Såväl i Europa som USA erkänns att den självreglerande marknaden (som ju är en av grundbultarna i det liberala tänkandet) inte klarar sig utan offentliga regleringar. Och vem hade trott det egentligen? Via bloggen Det progressiva USA meddelas att Barak Obama talade om finanskrisen och om behovet av förändringar i New York. Och det är inga små grejor:

the change we need goes beyond laws and regulation – we need a shift in the cultures of our financial institutions and our regulatory agencies.

Det är bara i neoklassikernas modeller för perfekt konkurrens som man kan få en självreglerande ekonomi att fungera - men en sådan ekonomi fungerar inte i praktiken så det kan vi bortse ifrån. Verkligheten smäller verkligen högst, trots att den avfärdas som "störningar" av en del nationalekonomer!

Men vart går den politiska utvecklingen när liberalismen går i stå? Man kan ju hoppas på demokrati och utveckling, men det är inte säkert. Ur liberalismens blå kappa kan det, om det vill sig illa, någon brunfärgad sörja tränga fram när man måste dra sig tillbaka från de framskjutna positionerna. (Blått, det var ju de spanska fascisternas färg förresten.) Och fram rycker de stora och allt starkare staterna i Tredje världen som inte ger mycket för liberalerna i väst - hur skall det sluta? Är det ett diktatoriskt Kina eller ett vänsterdemokratiskt Venezuela som liberalerna till slut kommer att ty sig till?

Päron. kung päron, päron igen ...

Detta är ett päron som ser ut som en rumpa (om man nu har den sortens fantasi).

Här är en teckning från början av 1830-talet av den franske karikatyrtecknaren Charles Philipon. Den visar hur dåvarande franske konungen Louise Philippe Ier (Ludvig Filip I) genomgår en metamorfos och förvandlas till ett päron. Och sedan fick han heta "kung päron" i folkmun fram till revolutionen 1848 när han flydde till England.

Detta lättsamma inlägg avslutas med bilden av ett päron som somliga kritiker verkar tycka är ett dj-a aschl... .

Medborgarskapets uttunning?

Jinge skriver idag om regeringens och miljöpartiets (vingelputtarna de gröna) nya förslag till regler för arbetskraftsinvandring, som det läggs fram i Dagens Dumheter. Jag skulle vilja lägga till några tankar från en annan synvinkel än Jinges. Det här är nämligen en fråga som förtjänar att betraktas från många håll.

I en del debatter på nätet (mot yimbyister bland andra) har jag framhållit att det är tillgång på arbeten och bra samhällsservice, inte exempelvis häftig arkitektur, som gör att folk kan tänkas vilja komma hit och arbeta. Och då tänkte jag på exempelvis duktiga indiska IT-experter, eller varför inte folk som vill hoppa av från USA på grund av ett kollapsande samhälle och allt mindre värd dollar? Om vi bortser från problematiken med "brain drain" från fattiga länder (och det skall vi inte bortse ifrån!) finns det en massa experter på olika områden som det kunde vara bra för Sverige att få hit.

Det finns en del sympatiska åsiktsyttringar i DN-artikeln men de verkar mer som smäck för att komma till pudelns obehagliga kärna. Och därmed över till rubrikens fråga om medborgarskapets uttunning.

Som medborgare i Sverige, Burkina Faso eller vilket land som helst har jag rättigheter och skyldigheter. Jag betalar skatter och de kan ses som medlemsavgifter för att vara med i landets rättigheter och skyldigheter. I och med att jag är dokumenterat svensk medborgare (född i landet av svenska föräldrar eller har papper på att jag fått medborgarskap här) har jag inom det landområde där svensk lag råder en del privilegier jämfört med personer som inte är svenska medborgare.

När företag kan plocka upp arbetskraft och ta in den i Sverige och förbigå arbetssökande svenskar (jag förutsätter lika kvalifikationer, och att medborgarskapet är den enda väsentliga skillnaden) har man tagit bort en del av de hjälp- och skyddsfunktioner som den svenska staten förutsätts utöva till nytta för sina medborgare. (Jo, vi vet ju att en feg svensk stat ändå har svårt att skydda sina medborgare, särskilt om de har fel hudfärg, men den saken får vi ta separat... .)

När organiserad arbetskraftsinvandring startade i slutet av 1940-talet var ordningen en annan - här kommer ett citat från en uppsats jag själv skrev för några år sedan (D-uppsats i samtidshistoria, kan läsas här):

Med arbetstillstånden som medel kunde myndigheterna styra värvningen mot branscher och områden där behoven var som störst. De fackliga organisationerna fick större inflytande än företagen på vilka som skulle värvas. Gången var att företag som behövde arbetskraft vände sig till AMS, vilken i sin tur vände sig till länsarbetsnämnder och fackliga organisationer för utlåtande. Om de gav sitt medgivande tog AMS kontakt med arbetsförmedlingen i det berörda landet, och den skötte tillsammans med företaget rekryteringen.

Med den ordningen var det svårare att hävda att de nytillkomna italienarna i Västerås eller Nacka tog jobben från svenskar.

Enligt artikeln i DN skall Arbetsförmedlingen ...:

... inte längre i varje enskilt fall pröva om arbetskraften redan finns tillgänglig. Om arbetssökande med rätt kompetens finns i landet finns det inget skäl att tro att arbetsgivaren, med de svårigheter det trots allt kan innebära, skulle välja att rekrytera i utlandet. Arbetsgivarens bedömning av sitt eget behov ska således vara avgörande.

Ursäkta, men är inte detta milt sagt dj-t naivt? Det finns mycket goda skäl att tro att företagen hellre plockar upp billig arbetskraft i utlandet än dyrare i Sverige. Herr ministern och hans medskribent kanske inte tror att företagen är intresserade av maximala vinster? När företagen gör sina bedömningar är behov och prislapp synnerligen väsentliga. Och detta lär inte bara röra högt kvalificerade yrken. Man kan lugnt utgå från att det även (eller kanske till och med främst) kommer att handla om arbeten utan större inkörningstid och där det inte lär vara svårt att få hit folk.

Är inte detta ytterligare ett argument för grupper som Sverigedemokraterna? De fiskar ju bland folk som ligger risigt till på grund av de senaste årtiondenas strukturförändringar, och med den här politiken blir det knappast svårare för dem att påstå att politikerpamparna knuffar undan svenska medborgare till förmån för invandrare.

Kapitalismen leder till globalisering och utsuddande av nationsgränser. Kapitalet känner inga gränser, det går dit där man vädrar de största vinsterna. Det är en sanning som Marx och Engels framförde redan för 160 år sedan, men som de sedan korrigerade en del när de blev klarare över hur explosiva de nationella frågorna kan vara. Och de är fortfarande explosiva. Att knuffa åt sidan människor som har medlemskap i staten Sverige till förmån för folk som inte har det (gärna under glada rop om "solidaritet"), det är att be om trassel. Möjligen kan det vara en uträkning med detta. Om SD kommer in i Riksdagen kanske Alliansen får möjligheter att hänga kvar bortom nästa val också.

I framtidens värld kanske det inte kommer att finnas något annat medborgarskap än världsmedborgarskapet. Bor man på den här planeten har man rättigheter och skyldigheter och ingen diskrimineras på grund av bostadsort eller något annat oväsentligt. Det kommer att bli positivt hoppas jag. Men för att komma dit krävs en ordnad nedmontering av dagens gränser, inte ett kaos där mängder av människor mer eller mindre berättigat känner sig illa behandlade och förbisedda av de politiker som är tillsatta för att skydda deras rättigheter som medborgare. Då kan vi få väldigt obehagliga mellanstationer på vägen till paradiset.

Solidaritet ... har någon hört det ordet?

Jag läser en artikel i tidningen Proletären om ett författarmöte, närmare bestämt ett möte med arbetarförfattare. Vi har stolta traditioner på det området i Sverige, med en rad författare på prosa och dikt som kommit från enkla miljöer men visat sig väl så vassa som förmågorna från de finare salongerna. Bara för att ta ett namn ur högen: Harry Martinsson! Från den blekingska fattigdomen ändå ut i världsrymden!

Fack och socialdemokrati har nog aldrig varit riktigt bra på att ta hand om sina egna begåvningar, och med åren har det inte blivit bättre. Det gäller både författarna och hela den del av samhället där facket värvar sina medlemmar. Nu citeras Lena Kallenberg som sägandes att "Det finns ingen drivande ideologi överhuvudtaget. Solidaritet är knappast ett ord längre. De som hoppar av facket hoppar ju av från ingenting." Ja, det är ju knappast någon utsikt att vi får uppleva att LO:s nuvarande ordförande förvandlas till ett rasande vilddjur i kampen för medlemmarnas intressen - och varför skall de då vara medlemmar om tacken ändå bara blir dyra medlemsavgifter och hotet om en kniv i ryggen då och då?

Vanhävdsparagraf

Här nedan följer ett ganska långt klipp ur Nordisk familjebok, den berömda Uggleupplagan, band 31 från 1921. Originaltexten finns här och här. Det är verkligen en kulturgärning när man med hjälp av datorn, nätet och Projekt Runeberg kan sitta hemma och läsa denna klassiker bland uppslagsböcker och öka sitt vetande! Och nu har jag studerat vad uppslagsboken har att säga om ordet vanhävd. Uttrycket handlar mest om vanskötsel av jordbruksmarker, men jag funderar på om det inte kunde få en bredare betydelse.

Jag har förkortat och redigerat, kursiverat ett intressant ställe samt lagt in en del styckebrytningar för att göra det hela lite lättare att läsa. I övrigt är det originaltexten. Läs igenom detta så följer en förklaring av mina tankar sedan!

Vanhäfd af jordegendom betecknar, att denna brukas så, att dess afkastningsförmåga starkt nedgår, vare sig därigenom, att jorden utsuges genom försummande af dess gödsling, eller därigenom, att bearbetning och renhållning från ogräs eftersättas, vanligen båda dessa brister i förening. Till vanhäfden räknas ock, att jordegendomens hus få förfalla.

Jordegarens eget intresse bör i regel ge säkerhet mot vanhäfd, och vid utarrendering af jord plägar detta intresse skyddas genom åtskilliga bestämmelser mot egendomens vanhäfdande. Under senare tid har emellertid den uppfattningen alltmer trängt igenom att, emedan jordbrukets alster äro nödvändiga lifsförnödenheter för folket, besittningen af jord bör medföra förpliktelse att bibehålla dennas afkastningsförmåga oförminskad. ….

[Enligt vanhävdslagen från 1909] får å fastighet på landet, tillhörig bolag eller förening för ekonomisk verksamhet eller enskild person, som uppenbarligen besitter egendomen hufvudsakligen för skogsavkastningen och ej är mantalsskriven å samma fastighet eller annan, som sambrukas med densamma, jordbruket ej nedläggas eller åker, äng och byggnader så vanvårdas, att jordbrukets vidmakthållande äfventyras.

Till vanhäfd räknas dock ej nedläggande af jordbruk, där detta på grund av jordens dåliga beskaffenhet måste anses fördelaktigt för en till å jordbruket å fastigheten hänvisad åbo. Uppsikt öfver lagens efterlefnad utöfvas af en för hvarje län af konungen tillsatt jordbrukskommìssion ... som efter besiktning skall söka träffa skriftlig öfverenskommelse med egaren att inom högst 4 år vidtaga af kommissionen angifna åtgärder. Kan ej öfverenskommelse träffas eller fullgör jordegaren ej sitt åtagande, instämmes saken för domstol, som eger ålägga jordegaren att inom högst 4 år fullgöra föreskrifna åtgärder och därefter förnya åläggandet vid högt vite. Jordegaren svarar för vanhäfdens afhjälpande ...

Jag tänkte på det här i samband med de ständigt hotande ekonomiska kriserna. En mycket egendomlig konsekvens av dessa är ju att fullt användbara resurser - och till och med resurser som inte bara kan utan bör användas - riskerar att ligga outnyttjade. Människor är utan arbete, kapitalet används inte, och detta trots att behov finns. Om man följer andan i den gamla vanhävdslagen skulle det betyda att kapitalägare inte automatiskt betraktas som exklusiva innehavare av sitt kapital. För det är i själva verket det kapital som hela samhället skall leva på. Här kan vi se att moral och ekonomi samlas under samma hatt. Som framgår av texten räknades även bristande investeringar och underhåll som vanhävd.

Med en modernisering av det här tänkandet skulle företag som normalt går bra, men som drar ner verksamheten vid en kris och kanske missköter eller lägger ned anläggningar, kunna utsättas för granskning och eventuellt åtgärder. (Som framgår av den gamla lagen var det OK att lägga ner enheter som inte hade några ekonomiska förutsättningar alls, och de ligger utanför mitt resonemang också.)

Det kunde helt enkelt vara att man läser Bibeln för bolagsledningarna: "Om en lem är dig till förtret, skär av den". Och så skär man loss det förtretliga vanhävdade företaget från sina ägare, kanske till någon låg ersättning. Ibland anses "pengar" vara ett problem, men det speciella med staten är att den kan skaffa fram friska pengar vid behov. Det kan vara sedlar och mynt, obligationer som löses in om femtio år, eller något annat lämpligt.

Frågan är var larmpunkten för ingripande skulle ligga. Idag kan företag göra rätt bra vinster men av ägarna anses olönsamma därför att vinsten ligger under en önskvärd nivå, eller man kan höja vinsten genom att flytta verksamheten. Man kan så att säga också bidraga till försämrad lönsamhet genom att inte utföra nödvändiga investeringar i människor och material och därigenom låta en verksamhet förfalla, och det är ju också vanhävd.

Den aktuella diskussionen om nedläggning av bensinmackar i glesbygder kan också knytas till den här diskussion. Har oljebolagen ett ansvar som går utanför de egna vinstkalkylerna, eller är det bara att lägga ner? I just det fallet kunde en vanhävdsparagraf i moderniserad form vara bra att plocka fram. Om bolagen inte tycker att filialerna är lönande kan de överlåtas för skrotvärdet till offentliga eller kooperativa ägare.

Historiska övningar

Historia är ett av mina stora intressen. Jag vet inte när det började. Kanske var det redan när jag med nyförvärvad läskunnighet i slutet av 1950-talet insöp Heidenstams "Svenskarna och deras hövdingar". För många av oss historieläsare är det helt enkelt bara roligt att veta "hur det var förr", eller att ta det hela som spännande berättelser ur verkligheten. Många undersöker också sin egen bakgrund genom släkt- och hembygdsforskning. Men historia är också ett ideologiskt slagfält. Den som vill behärska framtiden måste också försöka få så många som möjligt att godta sin egen version av det förflutna. Och därmed är vi åter inne på Forum för levande historia och den växande oppositionen med Forums kampanjer. Här skriver ett antal forskare (varav jag mött några själv):

Som professionella forskare med historien som arbetsfält känner vi en växande oro över att historieämnet görs till slagfält för ideologiska regeringskampanjer och att den öppenhet, kritiska hållning och tolerans som Forum för Levande Historia var avsett att stimulera hotas.

Hela uppropet är värt att läsa, det finns här.


Det här känns som ett initiativ i rätt tid, innan vi får en historieskrivning som är helt styrd av vilka som för tillfället sitter vid makten. Med tanke på vad som hänt ute i världen under det senaste århundradet borde även Allianspartierna vara tacksamma för en sådan korrigering innan de ställs till ansvar för folkutrotningar Jorden runt. Visserligen kan man tro att de inte vill kännas vid ett och annat, men om inte de vill göra detta varför skall andra angripas för saker de inte kunnat påverka?

Kan man jämföra X och Y?

I ett gästinlägg på Jinges blogg skrivs att man skall jämföra sionism med nazism. I och för sig är utsagan intetsägande. En jämförelse innebär inte att olika företeelser plötsligt blir lika, det innebär bara att man studerar dem och försöker göra någon sorts omdöme om lik- och olikheter. X och Y kan ju faktiskt vara olika. Att jämföra är inte lika med jämställa, fast den olyckliga glidningen ofta görs.

Varför är det fel att jämställa nazism med sionism? Man kan dels hävda att de är unika rörelser var och en för sig, dels att de har saker gemensamt med en mängd andra rörelser, -ismer och tendenser. Om man godtar det första påståendet är de ju inte lika därför att de är olika. Om man godtar det andra påståendet har de så mycket gemensamt med andra att man lika gärna kan jämföra sionism och nazism med Jim Crow-rasismen i USA:s sydstater eller det gamla apartheidsystemet i Sydafrika, med fransk kolonialism i Västafrika eller något annat. Elitistiska drag och extremt våld finns överallt. Man måste också inse att sionismen fortfarande är en rörelse i utveckling medan vi för nazismen har facit i hand och vet hur den slutade.

Det finns något som skiljer ut nazismen från allt annat. Det är inte rasism, våld, krig och plundring, inte ens folkmord - detta hittar man även hos demokratier. Men det finns en särskild företeelse som gör att den tyska nazismen är unik även i jämförelse med USA, Israel, Japan, Storbritannien, Frankrike, Belgien, Sovjet och andra stater som under 1900-talet ägnat sig åt fruktansvärda övergrepp. Det är förintelselägren, de institutioner som byggdes och verkade under några år och sedan revs och skulle försvinna ur historien. (Observera att förintelselägren var precis vad termen säger medan koncentrationsläger kunde vara vad som helst där man tvångsvis samlade människor utan att ha som enda syfte att döda dem omgående.) Det handlade i Tyskland om att en stat vars resurser var ansträngda på grund av ett enormt krig ändå satte in krafter på att utrota ett antal miljoner människor som ingen rimligen kan ha trott utgjorde ett hot. (Man kanske kan ta folkslakterna i Rwanda och Burundi som sentida motsvarigheter till vad nazisterna höll på med, men de hade inte den tyska tekniska nivån. Offren var dessutom afrikaner och har därmed ur mångas synpunkt inte särskilt högt värde.)

Just förintelselägren gör att jag anser det är fel att jämställa sionismen med nazismen fullt ut. Nazismen har drag som gör den helt unik. Det innebär inte att sionismen är anständig med sin diskriminerande syn på palestinier och andra araber, men den har lyckligtvis en rätt lång väg att tillryggalägga innan man är framme vid Sobibor eller Treblinka. Därmed har jag gjort en jämförelse och funnit att de två inte kan jämställas. Andra kan tycka annorlunda, men jag anser att nazism-jämförelsen är felaktig och skadlig när den dras in i alla möjliga sammanhang där den inte hör hemma. Om man skall jämföra Nazityskland och England exempelvis kan det gå så länge man bara tar upp "vanliga" koncentrationsläger som båda makterna drev, men tar man hänsyn till förintelselägren blir de ojämförbara. (Ett av mina tidigare blogginlägg handlade för övrigt om att jag ansåg det vara fel att jämföra Saddam Hussein med Hitler.)

Boknörd

Sådana här tjafsiga test blir man lurad till av illasinnade personer på nätet när man egentligen skulle göra nyttigare saker!

Tibet igen

Här kan man inte säga "klipp dej och skaffa ett jobb", men kanske åtminstone "skaffa dej ett riktigt jobb!" Den här killen tillhör samma sorts företagare i vidskepelsebranschen som exempelvis påven.

Den som misstänker att de senaste upploppen i Tibet inte bara var spontana utbrott av folkligt missnöje kan med fördel läsa en intressant översikt i Asia Times som mycket tydligt pekar på USA och CIA som aktiva i bakgrunden sedan 1950-talet.

Folk slåss på gatorna i Tibet men det finns yttre krafter som är inblandade, och det är inte dessa som riskerar livet. Om man skall försöka gissa vad som är det stora målet för USA handlar det inte om Tibet utan Kina, det Kina som håller på att återta sin ställning som världsmakt och numera till och med ökar närvaron i Sydamerika. När man försöker sätta krokben för kineserna spelar det nog ingen negativ roll ur Washingtons synvinkel att folk dödas eller skadas i Tibet. Snarare tvärtom.

Samtidigt finns det ett verkligt missnöje bland tibetaner som känner sig undanskuffade i konkurrensen med kineserna, annars skulle det knappast bli några upplopp. Det finns alltså anledning för Beijing att fundera på hur den tibetanska politiken, och politiken mot de nationella minoriteterna över huvud taget, bör förändras för att unvika nya utbrott av missnöje. Men hur man kombinerar detta med dagens kinesiska råkapitalism där de "duktiga" (kapitalstarka) har rätt att knuffa de mindre duktiga åt sidan vet jag faktiskt inte.

Lyckat vindkraftförsök

För ett tag sedan skrev jag om ett försök att skicka en båt över Atlanten. Finessen med det hela var att den hade hjälp av en drake som kompletterade ordinarie maskineri. Hur det ser ut framgår på bilden ovan, från Ny Tekniks nätupplaga. Nu har båten kommit fram efter resan från Tyskland till Venezuela, och försöket rapporteras ha gått bra. Med hjälp av vinden har man sparat en del bränsle - och släppt ut mindre föroreningar.

Samma nummer av Ny Teknik berättar om hur skogsbolag har hittat ett nytt användningsområde för sina blåsigare skogsområden, nämligen att ställa upp vindsnurror. Vad jag har hört från annat håll är att man ibland vill bygga verken på ställen som borde vara naturskyddade, så vi får antagligen fler konflikter framåt mellan naturvärn och företagsintressen.

Länkningar, nätverk, och annat spännande!

"Back on track" som man säger. Efter att ha hållit mig borta från bloggosfären i flera dagar (utan att ens drabbas av abstinensproblem) kommer jag tillbaka och hittar mitt förrförra inlägg om Open Access behandlat hos medbloggare Biology and Politics. Han är riktig vetenskapare och det är jag (lite) avundsjuk på - jag har inte läst längre än "forskningsförberedande" och får nöja mig med att vara intresserad amatör på sin höjd.

Nu får jag veta att jag ligger etta på Bloggportalens kategori "vetenskap" under mest länkade inlägg. Mycket märkligt (och läskigt) med tanke på att mina meriter inom vetenskaperna är begränsade. Jag har skrivit några bra eller åtminstone hyggliga uppsatser i nationalekonomi och historia, det är nog det hela, men när jag kollar listan på bloggportalen finns det flera som definitivt har högre kvalifikationer än jag. Några har jag regelbunden kontroll på. När Skor längtar ut eller Lunkens blogg har något nytt på bloggen larmas det i min dator (liksom för B o P naturligtvis). Det finns förmodligen fler läsvärda bloggar, och det finns bra nyhetsbrev med länkar så man kan sitta dygnet runt och läsa vetenskapsnyheter om man vill, men man skall ju ha tid för annat också ... .

Jag läste någonstans att det faktiskt inte är helt fel med ganska långa blogginlägg om de är genomtänkta och bra skrivna, och det försöker jag med ibland. I stället för att ösa ur mig några snabba "åsikter" (verbala spyor) försöker jag med någorlunda god faktaförankring, och ett inlägg kan få ligga några dagar för att mogna innan publicering. Bloggposten om Open Access tillhörde den gruppen, fast när jag petat i den några dagar insåg jag att ämnet var så stort att jag antingen fick släppa den i befintligt skick eller låta den ligga och växa i all evighet.


Det här är en bild som skulle ha varit med i artikeln om Open Access men som jag glömde bort. Bilden beskriver vad som händer i nätverk. Jag är dålig på matematik också, men nu tar jag lite nätverksmatematik för den är enkel. Blir konstig i ögonen när jag försöker räkna, men är det inte 33 punkter i cirkel och en punkt i centrum, summa 34? Om varje punkt bara har en förbindelse, med centrum nämligen, är det 33 förbindelser och inte mycket till nätverk. Men antag att varje punkt kan ha förbindelse med alla andra punkter, då blir det 561 förbindelser, alltså något mycket mer kraftfullt! På bilden har man börjat rita upp hur det kan bli om alla pratar med varandra.

Det finns en formel för det här: n(n-1)/2. n står för antalet noder i ett nätverk. Gör ett litet nät på fyra personer och kolla att det stämmer! Rita fyra punkter i fyrkant på ett papper, då är n=4. Och kolla hur många förbindelser du kan rita upp mellan punkterna - det blir sex stycken. Alltså: 4(4-1)/2 = 6.

Jag tog utspridda portugalforskare som exempel i det tidigare inlägget. Antag att det finns en sådan intresserad person i ungefär 10% av Sveriges kommuner. Det blir omkring 25 personer. Börjar de samverka och kommunicera och stödja och kritisera varandra skulle 25 isolerade individer teoretiskt kunna bli ett nät där kommunikation rusar fram längs 300 kanaler. Med 1000 personer i ett nätverk blir det ... ja, räkna själv! I en sådan miljö kan kunskapsmassan växa med enorm kraft när folk börjar utbyta erfarenheter. Om nu folk inte bara snackar smörja eller ägnar sig åt fula saker. Det finns ju ingen kvalitetskontroll på nätverk, de blir vad användarna gör dem till. Men det är den våldsamt växande mängden möjlig kommunikation, ju fler användare det blir i ett nätverk, som gör att man nästan får svindel och som gör nätverksteoretikerna lyriska.

När jag var i telefonväxelbranschen för många år sedan var fenomenet redan känt, i form av "maskformiga nätverk" med telefonväxlar som noder. Det speciella med ett sådant nätverk var att det var svårt att slå ut - om en förbindelse bröts mellan telefonväxlarna i nätet kunde trafiken lätt omdirigeras via andra förbindelser. Och det är ju samma sak som händer i ett mänskligt nätverk. Folk kan komma och gå i ett nätverk, men så länge åtminstone några individer finns kvar med inbördes kontakt fortsätter det att fungera - det blir oberoende av enskilda personers insatser.

Bara teorier? Nja, blodigt allvar - när Saddam Hussein var Iraks diktator ville han absolut inte ha några maskformiga nätverk för kommunikation. Ur försvarssynpunkt är givetvis sådana önskvärda, men Saddam var livrädd för att hans generaler skulle sitta ute i busken och konspirera mot honom, så han såg till att alla kommunikationer gick in till ett centrum innan de gick ut igen (enligt vad som har berättats för mig en gång i tiden). Saddam var ju inte militärdiktator utan hemlig polis-diktator, och inte militärt särskilt kvalificerad. Så gick det ju åt helsicke också med hans fälttåg. Nätverk har enorma mängder tvärförbindelser men klarar sig utan en styrande kärna - för en diktatur måste en sådan företeelse vara mycket obehaglig.

Jämför med al-Qaida, "terrornätverket". Det är ingen organisation, i den mån al-Qaida existerar (vilket är tvivelaktigt) är det några människor som skickar ut propaganda då och då. Dagens al-Qaida är helt enkelt människor Jorden runt som sympatiserar med vissa ideer utan att ha någon personlig kontakt med kärngruppen. Bara genom att sympatisera med och tala för dess politik skapar de nätverk som är omöjligt att krossa med militär och polis - alltså det som vår tids Heliga Allians försöker göra. Man kan inte slå ner en idé som omfattas av många miljoner människor i många länder, och där faktiskt de repressiva åtgärderna driver alltfler människor att omfatta de grundläggande tankarna i nätverket. Enda sättet att handskas med al-Qaida är att se till att den politiska jordmån som skapar framgången för dess nätverk avlägsnas. Att slå vilt omkring sig, som sker i "kriget mot terrorismen", är kontraproduktivt.

Man kanske kan jämföra vissa drag i nätverken med den svärmintelligens som jag tidigare skrivit om. (Här och här.) När några individer med framgång går åt ett visst håll drar de andra med sig, och rätt vad det är har vi en massrörelse utan att det behövs så mycket uttrycklig organisation för att få det hela att fungera. Om man (som i exemplet med historieforskning om Portugal) faktiskt lägger till vissa handfasta komponenter som rörelsen kan samla sig omkring, i detta fall en tidning som är fritt tillgänglig på nätet, kommer den att få mer stadga och kraft. Jag tror alltså att de mest framgångsrika nätverken innebär att stora mängder av spontana, icke centralstyrda handlingar kombineras med en del åtgärder för att skapa samordning och regler så att viktig information i nätet inte förstörs.

Tvärstopp i USA

USA:s ekonomi tvärstoppar, meddelar OECD enligt Dagens Nyheter. Det betyder inte att den lägger av, slutar fungera, lägger sig ner och dör eller så, utan att tillväxten sjunker mot noll. Och det är ju en annan sak. Det är som när räntan på ditt transaktionskonto sänktes från några tiondelars procent till ingenting alls. Pengarna finns ju kvar om du inte tullar på dem. Men eftersom de stora bolagen inte gärna tolererar att de uppblåsta vinstnivåerna sjunker torde det här innebära att man på olika sätt - med lönesänkningar, rationaliseringar, avskedanden och andra påhitt - slår hårt mot de arbetande och deras inkomster.

Under rätt många år (jag minns inte hur många) har det knappast varit några reala lönehöjningar för vanligt folk i USA. Det har som bekant kompenserats genom att folk lånat till konsumtion, och den privata konsumtionen har hållit hela ekonomin igång. Nu har verkligheten hunnit ifatt den där konstruktionen. Man kan inte köpa kylskåp genom att ta ytterligare ett kreditkortslån eller lån på huset längre. "Den som är satt i skuld är inte fri" minsann, och nu upptäcker allt fler att de sannerligen inte är fria utan måste dra åt svångremmen för att klara sig (och ofta gör de det inte i alla fall). Produktionen är hög, konsumtionen räcker inte till för att ta emot det som produceras - det är detta som gör en klassisk överproduktionskris. Och det är kanske en sådan vi börjar se nu.

Själv tar jag paus från bloggandet några dagar och äter lite påskägg i stället och hoppas på ljumma vårvindar i stället för det nuvarande griniga vårvintervädret!

Trevlig fortsättning på helgen!

Varför Open Access?

Bloggaren Biology and Politics skrev för ett tag sedan om open-access publishing. Det har han gjort förut, och det är ett intressant ämne för alla som sitter och spanar på datorskärmen efter information från forskarvärlden. Ibland gäller det till och med liv och död, som i det inlägget jag just hänvisat till. Ibland är det mindre allvarligt, men grunden i det hela är att om man har tillgång till en dator som är uppkopplad till World Wide Web kan man också läsa många vetenskapliga publikationer på nätet.

Vad är det för bra med att vetenskapliga tidningar och forskningsresultat finns tillgängliga på nätet utan kostnad? Räcker det inte med att man kan läsa Aftonbladet och Expressen på nätet (nej, kasta inte saker på mig, jag bara skämtade!). Det kan vara enorm hjälp, särskilt för folk som sitter långt borta från universitetsbibliotek eller under besvärliga ekonomiska förhållanden - att prenumerera på vetenskapliga publikationer är ofta dyrt. Dessutom har dessa tidningar ofta tryck- och distributionstider som är ruskigt långa. Men i datorvärlden går det med ljusets hastighet. Och man kan sitta mitt inne i den rikaste världens metropoler men ändå ha svårt att få fram information om olika saker - tills man rätt vad det är når fram till dem via sin dator!

Här är ett exempel som kom för mig när jag läste Historisk Tidskrift nr 4/2007, den svenska historiska forskningens flaggskepp. Där berättades om Portugal. Det är nog inte så många som just vill studera Portugals historia, varken i eller utanför landet. Men nu finns det en sedan några år en elektroniskt publicerad tidskrift på nätet som kallas e-JHP: e-Journal of Portuguese History.

Och vad är nu bra med detta? - Här är en gissning: I själva verket är tusentals människor intresserad av olika aspekter av portugisisk historia, men de är spridda över hela världen och har ingen inbördes kontakt. Nu har de tillgång till en tidning och adresser till en rad forskare. Kontakter och relationer kan upprättas, och därmed kan nya processer komma igång. Ensamma individer förvandlas till en kunskapshungrig och kunskapsutvecklande massa tack vare elektroniska resurser som e-JHP.

Jag "bläddrade" lite och hittade bland annat artiklar om den gamla kända jordbävningen i Lissabon, medeltida riddarordnar under reconquistans tid på Iberiska halvön, diplomatisk historia, kommunistpartiets inställning till kolonialismen - kort sagt en normal blandning för en historisk tidskrift. Det finns alltid utsikter att det här kommer att orsaka nya aktiviteter bland nya läsare runt om i världen. Studenter och forskare långt bort från Portugal kan hitta något som de vill spinna vidare på, någon detalj i den portugisiska historien de skulle vilja utforska (kanske någon svensk vill studera svensk-portugisiska relationer under svensk stormaktstid exempelvis). Folk blir inspirerade, forskar, och jobbar fram ny kunskap som ger vidare inspiration etc etc.

Översätt det här till nästan vilket litet forskningsområdet som helst, knyppling, mykologi eller diabetesforskning. När möjligheterna sprids över hela globen kan enskilda individer som är helt oväsentliga i isolerat tillstånd dras in i större nätverk, bli betydelsefulla och delaktiga i att utveckla något större. Summan av 1+1 kan bli större än 2. Open access gör att den vetenskapliga revolutionen tar ett nytt språng framåt. Och det behöver inte vara en enkelriktad trafik. Med datorns hjälp kan forskare i Sverige se vad pakistanska kollegor skriver i olika ämnen. Och information som sprids har ju också en klart demokratisk dimension. Man måste veta för att kunna vilja rätt saker.

Jag hittade en portal som listar massvis av öppna tidskrifter här. Det mesta jag såg var på engelska men även andra språk förekom.

Harvarduniversitetet är på väg att lägga ut sin forskning på nätet. Det rör sig inte om något skräp, utan normal standard där artiklarna har granskats av andra forskare.

En blogg som behandlar Open Access fann jag här.

För en del år sedan hölls en konferens om Open Access och den utmynnade i en deklaration man kan hitta här.


För att återgå till Biology and Politics - han är synnerligen inblandad i nättidningen PloS som jag nämnt tidigare någon gång. De flesta artiklarna är för mig svår - eller obegripliga, men ibland kommer det saker som väcker uppmärksamhet i bredare kretsar. Som det där med små människor i Asien, med knatten man upptäckte på Flores och där olika vetenskapliga grupper käftar om huruvida det är en nyupptäckt människoras eller sjukliga eller degenererade stackare. Nu har PloS en artikel om små människor på Palau i Mikronesien. Jag utgår från att paleontologer Jorden runt kastar sig över denna rapport. Och så avslutar jag det hela med en bild av ett käkben från en av Palau-knattarna, tagen från denna öppna artikel:

"Skapelsens pelare"

Pillars of Creation - skapelsens pelare. Det här måste vara en av de mer fascinerande bilderna från rymden vi lever i. Som trumpetstötar i en enorm kosmisk symfoni kanske. Inne i dessa moln skapas nya stjärnor.

Bildtexten säger: These eerie, dark pillar-like structures are actually columns of cool interstellar hydrogen gas and dust that are also incubators for new stars. The pillars protrude from the interior wall of a dark molecular cloud like stalagmites from the floor of a cavern.

Nytt genombrott i planetforskning

Det här är någon slags rymdbalett av galaxparet Arp 87. Bilden är hämtad från rymdteleskopet Hubbles hemsida. Säga vad man vill om rymden, men den är fascinerande och faktiskt ganska stor! Med hjälp av teleskopet har man hittat metan och vattenånga i atmosfären till en jättestor planet på 67 ljusårs avstånd. Organiskt material med andra ord.

NASA's Hubble Space Telescope (HST) has made the first detection ever of an organic molecule in the atmosphere of a Jupiter-sized planet orbiting another star. This breakthrough is an important step in eventually identifying signs of life on a planet outside our solar system.

Jag har för mig att man tidigare lyckats identifiera en del organiska molekyler i gasmoln ute i rymden. Nu är man alltså på gång att dels hitta allt fler planetsystem runt andra stjärnor än solen, dels börjar man kunna spåra ämnen som är nödvändiga för liv där. Just den här planeten kanske är för nära sin sol för att kunna hysa något liv, men tidpunkten närmar sig när vi med rätt hög säkerhet kommer att kunna spåra häftigare grejor. Jag undrar om vi om några tiotal år faktiskt kommer att ha tekniska hjälpmedel för att detektera liv på planeter i rymden omkring oss? Det kommer ändå att vara den intressanta situationen att vi ser vad som hände för åtskilliga år sedan eftersom ingen information kan gå snabbare än ljuset, och att någon kommunikation med grannarna knappast kommer att vara möjlig.

Här är NASA:s hemsida medan jag ändå är i farten. Och en rymdsida till med anknytning till NASA och ESA (både USA:s och Europas rymdforskning alltså).

Med anledning av mitt föregående inlägg kan man ju låta fantasin flyga litegrann och undra hur mycket gemensamt människor, kantareller eller blåklockor eventuellt kan ha med livsformer som hittas på andra planeter? Finns det något grundläggande som faktiskt delas av alla livsformer? I så fall kan man ju fundera vidare på om den gamla teorin om panspermia, livsfrön som sprids genom rymden, kanske stämmer på något sätt.

Dela gen med din jäst ...?

Hej Kalle kantarell, innerst inne är vi mer lika än vad man kan tro!

Det finns saker som är fascinerande. Läs det här som jag kopierat från Forskarbloggen:

Det finns genetiska komponenter som är gemensamma för både växter, svampar och djur, och nu talar jag inte om de enskilda baserna (ACTG) i den genetiska koden utan hela gener. På DNA-nivå existerar helt enkelt inte artbegreppet som vi är vana att se det. Ett sådant påstående framstår naturligtvis som blasfemiskt om man tror att Gud skapade arterna, men redan idag kan man få humana gener att fungera i jäst (utan att jästen för den skull blivit mer mänsklig) och det omvända skulle naturligtvis även det vara möjligt.

Ärligt talat förstår jag inte hela vidden av vad som står här, men är det ändå inte hisnande på något sätt? Vi ingår i något stort mystiskt sammanhang tillsammans med kantareller, plattmaskar, näbbmöss och styvmorsvioler! Och detta är mycket knepigare än vad de s.k. heliga skrifterna har att förtälja. Inte undra på att Vatikanen oroas!

Bloggaren hänvisar också till en rapport från Gentekniknämnden om forskning i ämnet 2007. Den går att ladda ner som pdf-fil. Har bara kastat en snabb blick, men den verkar läsvärd. Det krångligaste verkar vara rubriken "Inducerade pluripotenta stamceller och terapeutisk kloning av primat". Annars är det intressant att veta hur exempelvis medicinsk forskning nu tar hjälp av genteknik.

Samtidigt blir många skrämda av den här utvecklingen. Det är inte konstigt. Dels är det okänt för de flesta, dels finns det alltid tokjävlar som hittar på ofog med ny teknik. Därför är det bra med exempelvis Forskarbloggen som förklarar saker & ting från en förhoppningsvis nykter forskares horisont.

Källkritik - exemplet Ranstorp

Jag skrev en drapa om källkritik i historisk forskning för några dagar sedan och drog de källkritiska kriterierna:

Närhet, beroende, tendens, äkthet, rimlighet är några viktiga punkter att titta på när man försöker bestämma hur värdefull en eventuell källa är.

På sluttampen tog jag upp att källkritik även gäller när man tar del av det dagliga nyhetsflödet. En hel del "nyheter" eller "analyser" kan ju vara något helt annat än vad som anges - rena rama partsinlagor eller propaganda från mer eller mindre dolda intressen alltså. Ur den synpunkten är det bra att vi får veta det här om Magnus Ranstorp, " terroristexpert vid Försvarshögskolan":

Han har arbetat för USA:s försvarsdepartement, och han är rådgivare till kommissionen i Bryssel i frågor om ”våldsam radikalisering och rekrytering av extremister inom EU”.

Jag undrar om en talesperson för utrikesdepartementet i Beijing, anställd som forskare på något universitet i Kina, på samma sätt skulle accepteras som "Tibetexpert" som Ranstorp tydligen sväljs som "terroristexpert"? Vad det gäller kriterierna "Närhet, beroende, tendens, äkthet, rimlighet" brister Ranstorp som sagesman i flera avseenden. Och det är saker som en grundlig journalist borde ta i beaktande när Ranstorp säger något.

Närhet kanske är mindre aktuellt här, såvida man inte med detta menar att han har nära kontakter med folk som bedriver terror - men då statsterrorism som åtminstone av förövarna själva inte betraktas som terrorism. Men i själva verket handlar det om att vara nära de händelser som beskrivs, och det undrar jag om han har varit.

Med tanke på att han står i beroende till krafter som är intressenter i att framhäva exempelvis somalier som terrorister måste alla hans påståenden misstänkas vara partsinlagor och ha en tendens som bland annat försöker dölja vad statsterroristerna håller på med medan frilansande terrorister och normalt motstånd mot ockupanter behandlas negativt. (En hypotes är att det gäller att dölja att USA på ett våldsamt sätt manövrerar på Afrikas Horn för att utestänga kineserna i kampen om områdets oljetillgångar, och att det drabbar den somaliska befolkningen så grymt att det helst bör förträngas - spelar Ranstorp en roll i en sådan kampanj.)

Vad han säger är väl i sig äkta (rätt citerat), men det finns med tanke på beroende och tendens en klar misstanke om att rimligheten faller platt till marken. Är det rimligt att se somaliernas önskan om fred, ordning och slut på angrepp utifrån som terrorism? Med andra ord: man har anledning att fråga om den kritiska inställning till fakta som skall vara en del av akademisk forskning följs av sådana som Ranstorp, eller om han helt enkelt utför de uppdrag han har betalt för.

Bankkrisen

The past six days have shaken the American capitalism, skriver Wall Street Journal. Det är intressant ur flera synpunkter, bland annat att man i USA har en fallenhet för att kalla kapitalism för kapitalism, till skillnad mot i Sverige där många skyggar för termen.

Artikeln i WSJ handlar om hur det gick till när en stor investmentbank höll på att gå omkull för några dagar sedan och sedan köptes billigt av en annan bank. Jag tror inte köpet är godkänt av aktieägarna i Bear Stearns, men de har nog inte så mycket att välja på när J P Morgan kommer och vill köpa firman billigt. Allrahelst som USA:s regering och centralbanken Federal Reserve (som är en privat institution) agerar synnerligen aktivt i bakgrunden.

Det finns en stor rädsla helt enkelt, med den överhängande frågan: hur omfattande och djup är egentligen den nuvarande krisen? Den är i alla fall tillräckligt hotfull för att Federal Reserve skall ösa in hundratals miljarder dollar för att bankväsendet skall ha pengar att klara sig med ett tag. Ett särdrag med modernare bankverksamhet är ju att bankerna kan skapa pengar genom att låna ut pengar som man inte har, och när det uppstår störningar i detta flöde exempelvis genom låntagare som kommer i svårigheter kommer hela upplägget att bli skakigt. Tidigare i bloggen tipsade jag om den här filmen som på ett lättsamt sätt beskriver processen. När det blir skit i systemet måste staten gå in med riktiga pengar för att ersätta låtsaspengarna.

Problemet med krisen för Bear Stearns, som plötsligt fick dåligt med pengar, var att det kunde bli en kedjereaktion där fler banker riskerade att falla. Men som man väl känner till av äldre erfarenheter så får inte banker krascha på sådant sätt att småspararna förlorar sina pengar. Folk kan bli farligt förbannade. Alltså blir det i slutänden staten som direkt eller indirekt måste gå in och betala för direktörernas vårdslösa affärer - även i kapitalismens högborg USA. Med andra ord är det skattebetalarna och de som lånar ut pengar till USA som betalar.

Det diskuteras nu att ta till åtgärder som inte varit på tapeten sedan trettiotalskrisen. Med tanke på att detta var krisernas kris är det förståeligt att man helst inte vill göra något sådant, för det är att verkligen tala om att hela huset står i lågor och det är tveksamt om brandkåren hinner fram (den är för övrigt säkert både privatiserad och så nedslimmad att den bara klarar av att mot kontant betalning plocka ner katter ur träd).

Tibet

Jag har bara läst vad några få bloggare med vänsteretikett skriver om Tibet och det är rätt varierande, i en glidande skala från "för" till "emot". Några är dock rätt uppjagade, och jag blir fundersam. Vad tänker de där bloggarna egentligen? Har de en hemlig dröm om att "jag skulle också vilja kasta bensinbomber i butiker som ägs av utlänningar, och gärna sticka ner nån svartskalle också när jag ändå är i farten"? Visserligen härjas Kina, inklusive Tibet, av råkapitalism, men det här är väl lite skumt sätt att protestera - särskilt som munkarna knappast verkar som progressiva framtidslöften.

Mänskliga drag hos hyenor eller tvärtom?

Jag läser i Ergo, Uppsala studentkårs tidning, att det skapats ett nytt forskningsområde som kallas neuroetik. Tidigare trodde man att moral var något som uppstod i kulturen, i samspelet mellan individer, men med modernare hjärnforskning är man inte så säkra på det längre. Vi kanske inte föds som tomma ark för kulturen att skriva på, utan vi har förmodligen en del medfödda egenskaper som kan kallas "moral".

Neuroetik studerar de biologiska förutsättningarna för "etik och moral", identitet och självkänsla. Det är en kombination av hjärnforskning, medvetandefilosofi, moralfilosofi, etik och sociologi. I Uppsala bedrivs den här forskningen vid Centrum för forsknings- och bioetik.

Jag tycker spontant att det här låter som en släkting till neuroekonomi, där man kopplar ihop hjärnforskning med studier av mänskliga ekonomiska beteenden. Det som är intressant, bland annat ur samhällelig och politisk synpunkt, är om man kan visa på moraliska sätt att uppträda som faktiskt finns med oss som samhällsvarelser. Jag är inte säker på källan, men jag tror det finns forskning numera som visar att uppfattningen om rätt moraliskt uppträdande inte skiljer sig så mycket åt även om man studerar väldigt olika folkgrupper Jorden runt.

Men vi är ju inte de enda samhällsvarelserna. Man har bland annat studerat fläckig hyena (som den här bredvid) och funnit att det även bland dessa filurer finns vissa regler för hur man uppträder i flocken. Visserligen fajtas de med varandra, men det finns gränser och den som överträder dessa bestraffas. Ett moraliskt uppträdande gynnar gruppen och därmed indirekt individen, står det i artikeln.

"Etik och moral" låter som en tautologi och dessutom en sliten klyscha, men forskarna kan skilja dem åt:

Känslan för moral är något som fördjupas i samspelet mellan biologi och det sociala. I korthet kan etik sägas vara genomtänkt och systematiserad moral.

Beröringsskräck?

En primitiv skiss till hur världshistorien lunkar framåt, driven av mänsklig verksamhet. Längre ner försöker jag i ord beskriva vad det handlar om. Kom ihåg: det här är ett försök att avbilda en process i rörelse fast som stillbild, och då blir det lite konstigt:

Det finns ingen vetenskaplig modell som fullständigt kan beskriva hur samhällen utvecklas och förändras. Antalet variabler är för många för att alla skall kunna tas med i modellen. Men det gör inget. En bra modellbyggare väljer ut de som är väsentliga och som kan förklara utvecklingen i stort. Och en bra grundmodell kan stimulera till vidare utveckling.

Den modell som utvecklades av framförallt Marx på 1840-1850-talet är av den typen. I grunden är den mycket enkel. Den säger att det är vår dagliga verksamhet, främst hur vi skaffar vårt dagliga upphälle, som bestämmer hur samhället ser ut. Den verksamheten består av en kombination av människorna med deras kunskaper samt de redskap de har att arbeta med. Ett samhälle dominerat av enkelt jordbruk medför en sorts tänkande, är industrier dominerande blir det ett annat - och då kan vi räkna ut att IT-revolutionen också kommer att påverka hur samhället fungerar. IT-revolutionen kände inte Marx till, den stora elektroniska nyheten under hans tid var telegrafen, men om hans modell fungerar bör den kunna klara av även nya typer av teknologi.

Skissen ovan försöker visa ungefär detta. En kombination av människor och deras arbetsmedel skapar den produktiva basen i samhället, och ovanför denna bas kommer det att skapas lagar, kultur, vetenskap, litteratur och annat som gör att samhället fungerar som samhälle betraktat. Produktionen är den mest progressiva delen av samhället, den drar allt annat efter sig. Vad jag har försökt göra är att uttrycka teorin grafiskt, och dessutom göra den mer dynamisk genom att klämma dit ett par hjul under samhällskolossen för att visa att den verkligen är i rörelse. Dessutom sticker produktion ut först för att visa att den är ledande.

Det finns ytterligare några saker att förklara i skissen: dels två grå vertikala streckade linjer, dels bokstäverna A, B och C. De grå suddiga linjerna avser övergången mellan olika samhällssystem, till vänster är det mellan feodalism och kapitalism, till höger mellan kapitalism och socialism. A visar var den kinesiska revolutionen befann sig omkring 1949, B den ryska 1917 och C är min hypotes var Sverige kan befinna sig ungefär nu. Samhällsvetenskapligt en mycket spännande period alltså.

I princip är modellen opolitiska, Om man godkänner grundprincipen är den giltig oavsett politisk uppfattning. Med den synen blir frågan om kapitalism, kommunism, feodalism eller något annat samhällsskick en teknisk, inte en politisk fråga. Det handlar om att analysera om vad som är möjligt att göra i en viss samhällssituation, på grundval av de resurser som finns tillgängliga. Ur politisk uppfattning (om man ser till grupper och partier) blir det däremot klart att de som är bäst på att analysera hur samhället ser ut kommer att bli de bästa att utnyttja de tendenser som man kan finna med hjälp av modellen.


Det finns några bra tankar av Marx att hålla i minnet:

Dels att det i grunden är människans tillvaro som bestämmer hennes tankar, inte tankarna som bestämmer tillvaron. Vill vi förändra något är det faktorer i omgivningen som ger oss tanken till detta.

Dels att människan ställer sig inte större uppgifter än hon kan utföra. Man skall inte tro på de etiketter som ett tidevarv sätter på sig själv (lika lite som man utan kritisk prövning tror på de etiketter som en människa sätter på sig själv). Det betyder att vi inte behöver acceptera självbeskrivningar från de ryska eller kinesiska revolutionerna, A och B. De var visserligen revolutioner, de som var ledande satte röda etiketter på sig själva, delvis var de mycket framgångsrika, men det som de uppnådde var främst att röja upp i gamla feodala konkursbon och genomföra kraftiga moderniseringar.

Men hur är det med C? Här börjar det bli konstigt. Man kan bakvägen räkna ut av Marx' modell att ju längre tiden går desto mer kommer samhällets tekniska utveckling att underlätta en övergång från kapitalism till socialism. De primitiva samhällsstrukturer som hindrade övergång till socialism i Kina, Ryssland och andra lågt utvecklade länder är bortsopade i Sverige.

Det borde alltså vara möjligt att som ett praktiskt alternativ kunna ta upp frågan om hur ett socialistiskt Sverige kan skapas inom vår livstid, ganska lugnt och stilla utan våldsutbrott (i alla fall inte från vänstern). Men då hörs inte ett knäpp från vänstern? Varför: är man för upptagen med sitt HBT-ande? Läser vänsterfolk inte Marx längre? Är det beröringsskräck, den fasa som uppstår när man plötsligt inser att gamla slitna fraser om socialism kanske kan fyllas av innehåll, och att detta kommer att ske vad än alla dessa partier och grupper gör - för processen pågår ju, den vetenskapliga och tekniska revolutionen rullar på dagligen och stundligen vad än vänstern gör - och det denna vänster i beröringsskräck kan göra är kanske att bidra till att utvecklingen ändå spårar ur någonstans längs vägen genom att inte ta tag i ratten! För historien går inte fram på räls, den rör sig längs en illa underhållen väg, och vill det sig illa kan hela fordonet slira av vägen och hela mänskligheten krascha! Det är ett sjuhelsickes ansvar att ta tag i!

Klimatmötestips 17 mars

Den som har möjlighet måndagen den 17 mars kl. 18.30 kan gå till Naturskyddsföreningens rikskansli på Söder, Åsögatan 115, 2 trappor.

Musikern, artisten och skribenten Staffan Lindberg, känd från SVT:s "Vädrets makter" kommer där att berätta om hur han har lyckats komma ned till en fjärdedel av medelsvenssons utsläpp av läskiga växthusgaser. Staffan kommer även ha gitarren med sig och bjuda på lite underhållning. Mötet är öppet för alla och gratis, man behöver inte vara medlem i Naturskyddsföreningen.

Läs gärna artikeln om Staffans klimatbantning i Sveriges Natur. Här är en länk till Naturskyddsföreningens Stockholmskrets också. Och till "stora" riksföreningen.

Egenintresset ljuger inte

Under rubriken Bekväm dumhet besegrar förnuftet skriver Ingvar Persson i Aftonlövet. Man skulle väl också kunna skriva att "egenintresset ljuger inte ... även om det är feluppfattat". För egentligen borde det inte vara något egenintresse hos regeringen att reta upp folk genom att i oträngt läge komma med överdrivna anklagelser om fusk? Man märker ju att många människor reagerar väldigt negativt på olika regeringspåhitt, särskilt om de inte stämmer med verkligheten. Man trampar de oskyldiga på tårna.

Hur det fungerar med direktörer och bonus är kanske knepigare att se. Har för mig att vissa kontroller visar en tendens att folk med bonusprogram, optioner och liknande hellre funderar på just dessa än att göra det jobb de verkligen skall göra. Med andra ord att det blir sämre av illa skötta bonusprogram. Här kunde man ju vänta sig att exempelvis aktieägarnas egenintresse talar och gör slut på snyltandet i bolagens stora fina syltburkar, men så långt har vi inte kommit ännu.

Men hur det än är med intressen och förnuft, som Persson skriver kommer nog ministrar och bonusjägare att mala på som tidigare (tills folk tröttnar och lyfter ut dem):

Veckan inleddes med två riktiga ickenyheter. Småbarnsföräldrar bidragsfuskar inte alls så mycket som socialförsäkringsminister Husmark Pehrsson brukar påstå och direktörerna gör inte ett bättre arbete av att få bonus.

Försäkringskassan har undersökt hur det står till med bidragsfusket, och försäkringsbolaget Folksam har granskat bonusdirektörerna. I båda fallen skjuter fakta hål på vedertagna sanningar.

Sunt förnuft hade givit samma slutsats. Barnföräldrar är knappast skurkaktigare än de flesta, och välavlönade direktörer vill nog göra ett bra arbete, även utan bonusmiljoner.

I kampen med bekväma dumheter är det sunda förnuftet – som vanligt –  chanslöst. Alltså kräver Husmark Pehrsson ändå kontroll på landets förskolor. Och vårens bolagsstämmor kommer säkert att sätta nya rekord när bonusprogrammen ska fastställas.

Demokratiskt eller totalitärt?

Här är en fortsättning på historikerkritiken jag skrev om för några dagar sedan i samband med Forum för Levand Historia. Igår försökte folkpartistiska före detta rikdsdagsledamoten Ana Maria Narti protestera i Dagens Nyheter (hittade inte inlägget i nätupplagan, det fanns i kulturdelen). Vi skall inte sudda ut skillnaden mellan totalitära ideologier och demokrati skriver hon (bland annat med hänvisning till Hannah Arendt, som jag tror inte är så självklar auktoritet numera). Vad finns det för fel med det här (förutom att en demokratisk bomb är lika dödlig som en totalitär)? Här är ett par förslag:

Elaka personer hos al-Qaida har påpekat att den demokrati som råder i våra länder faktiskt gör befolkningarna medskyldiga till regeringarnas övergrepp runt om i världen. Om folken i USA eller Storbritannien inte avsätter sina krigförande och grymma regimer trots att man kan göra det i allmänna val, är de medskyldiga till grymheterna och förtjänar själv att utsättas för bombningar och andra terrordåd. - Vad svarar man på sådant? Att folk i Tredje världen får finna sig i att dödas eller plågas medan västvärlden är fredad? Eller att terror är fel vem som än drabbas?

Påståenden av typen att demokratier inte för krig mot varandra, utan bara mot totalitära regimer, håller på att urholkas på ett lömskt sätt. Det handlar om att regeringar, som bevisligen kommit till genom fria och hederliga val, förklaras vara icke demokratiska. Om de ens tillåts tillträda innan en kupp arrangeras. Det sistnämnda hände i Algeriet, och resultatet blev dels att den gamla korrumperade regimen satt kvar och dels att ett ohyggligt inbördeskrig följde.

Vi har sett hur palestinierna inte tillåts välja bort korrumperade ledare, och i Sydamerika pågår hela tiden kampanjer särskilt mot Venezuela. En demokratiskt vald regering anklagas hela tiden för att vara totalitär (och/eller löjlig), genom att hela tiden tjata om det är förhoppningen att etiketten till slut fastnar och "demokratierna" kan göra sin stora insats och störta uslingen och införa "demokrati". Jag tycker det verkar egendomligt att folkpartister och liknande inte begriper att de själva under ivrigt ropande om "demokrati" klafsar ut i det totalitära träsket.

Åklagare med egen terrorlista?

Efter att ha läst det här är det bara att dels säga "jösses, är det allt man har att komma med" dels "har svenska åklagare börjat operera med egna s.k. terrorlistor"? Enligt den här artikeln "avslöjar" Aftonbladet vad som händer under rättegången mot ett par terroranklagade somalier men det bör väl vara en läcka i vanlig ordning, en desperat läcka dessutom.

Vad har då åklagaren, enligt AB, att komma med? Bland annat en videoinspelning från ett möte i Stockholm där en anklagad somalier ville

... förmå somalier att skicka pengar till organisationen al-Shabaab, en organisation som är inblandad i maktkampen i Somalia. ...

Denna organisation är inte terroriststämplad av EU eller FN, men är enligt åklagaren att betrakta som en terrorgrupp. Videon, som Säpo ska ha beslagtagit för några veckor sedan, påstås visa en man som talar om att jihad, det heliga kriget, nu måste inledas.

Åklagaren håller sig alltså med en egen terrorlista! Jag har ingen aning vad al-Shabaab sysslar med, men som bekant angreps Somalia av Etiopien för inte så länge sedan. Somalia har inte varit en fungerande stat på många år (ett par landsändar har dessutom brutit sig ut), men förra året lyckades en grupp som kallas de islamiska domstolarna få en viss ordning ur kaoset av stridande krigsherrar och klaner. Det andrum som befolkningen fick krossades dock av den etiopiska invasionen. Somalia är angripet och har rätt att försvara sig.

Det kommer också fram i artikeln:

38-åringen nekar till allt samröre med organisationen [al-Shabaab], men medger att han stödjer Islamiska domstolarnas förbund, en rörelse som anklagas för samröre med al-Qaida och som slåss mot de etiopiska trupper som invaderat Somalia.

"Samröre med al-Qaida" är en gummifras som antas täcka allt, som inte säger någonting men ändå skall antyda att här är något farligt på gång. Skulle en vit man kunna släpas inför domstol på så här magra grunder? Inte ännu i alla fall. Den sista graverande punkten mot den anklagade mannen är någon sorts avancerad kommunikationsutrustning - som dock försvunnit.

Skog och Marx

Jag får nyhetsbrev från Nätverket Skydda Skogen. Det är speciellt och viktigt med skog ur flera synvinklar (inte bara som koldioxidkälla och -fälla). Vi har väldigt många träd i Sverige, men många står i något som snarare är virkesåkrar än skog. Skogsbruket har industrialiserats.

Träprodukter har en oerhörd betydelse för Sveriges ekonomi. Enligt Statistiska Centralbyråns tabell motsvarade den svenska exporten av träprodukter, pappersmassa och papper ungefär 11 procent av totala exportvärdet år 2006. Inget man slarvar med alltså. Men här finns ett problem som ligger inbyggt i det kapitalistiska sättet att sköta företag. Karl Marx satte fingret på detta när han författade band II av Kapitalet. Jag har plockat några citat ur 12:e och 13:e kapitlet.

För att producera spannmål behöver man nästan ett år, att producera nötkreatur tar flera år, skogsproduktion kan kräva 12 till 100 år.

I skogsbruket förflyter många år, kanske ett helt sekel, från frösådden till den dag, då man kan skörda en färdig produkt, och under alla dessa år erfordras ytterst ringa arbetsinsatser för den växande skogens skötsel.

Den långa produktionstiden (som består av arbetstid i relativt ringa omfattning) med därav följande långa omslagstid medför, att skogsbruket är olämpligt som kapitalistiskt privatföretag, och detta gäller i lika hög grad, om ett bolag träder i stället för den enskilde kapitalisten. Kulturens och industrins utveckling överhuvud har i alla tider åstadkommit en så intensiv skogskövling, att alla åtgärder, som företagits till skogarnas skydd, i jämförelse därmed ter sig ytterst obetydliga.

Det finns dock utvägar som inte var så tydliga på Marx' tid, när träden fick växa i sin egen takt:

Så snart den överskjutande produktionstiden inte är bestämd av obevekliga naturlagar - såsom vid spannmålens mognad, skogsträdens tillväxt osv. - kan omslagstiden ofta mer eller mindre förkortas genom artificiell förkortning av produktionstiden.

Vid sidan av mer eller mindre rovhuggning kan man alltså tillgripa diverse knep för att raska på trädens tillväxt. Ibland går det bra, ibland är det mindre lyckat. Jag minns att det talades på radion om en misslyckad trädplanteringsmetod som avslöjades under 90-talet. Man placerade plantorna i ett papprör har jag för mig. Det skulle underlätta planteringen och röret skulle försvinna. Problemet var bara att efter tolv år fanns röret kvar medan tallen växte och ströp sig själv. Jag råkade på en forskare från Uppsala som bekräftade den sorgliga historien. En yta motsvarande Öland lär ha förlorat nyplanteringar på det sättet.

Men frånsett detta påhitt, som skedde på rekommendationer från högsta nivå inom skogsbranschen, gör man ju en massa annat: skogsgödsling, utdikningar, in med nya trädslag, gifter och andra påhitt. Just kravet på snabba vinster står i stark motsats till att skogar behöver tid att växa, och i motsats till att våldsamma avverkningar kan skada nytillväxten i känsliga områden. Och i den mån skogsbolagen i Norden inte kan göra de värsta tilltagen på hemmaplan finns det skogar i Tredje världen att ge sig på. Det är i grunden den processen Marx pekade på.

Allt blir bara dyrare ...

Det här diagrammet kommer från Riksbanken. Man har tagit sig för att försöka göra en uppskattning av inflationen i Sverige från år 1290 till år 2006 - vilket är snudd på vansinnigt. Men kul i alla fall. - "Konsumentpriser från Magnus Ladulås till Göran Persson."