Bland svenska bloggkollegorna har såväl Foto-Lasse som Jinge dragit slutsatsen att det kommer att gå åt helsicke för de svenska socialdemokraterna i nästa års val, och att det kommer att dra Vänsterpartiet med sig i fallet.
Internationellt förväntar sig Richard Seymour ("Lenin") att den här tendensen fortsätter med att brittiska Labour kommer att gå på öronen vid nästa val. Detta parti måste vara ett av de mer skumma och nedgångna bland de gamla socialdemokratiska partierna, så det är nog ingen vågad förutsägelse. Partiledningen borde väl samlas ihop och skickas till krigsförbrytartribunalen i Haag och svara för vad de haft för sig i Irak och Afghanistan.
McLuhan i tänkarpose
Och vad har nu gamla Marshall McLuhan med det här att göra? Jo, man kan ju peka på olika anledningar till att det går utför med de socialdemokratiska partierna. Jag vet inte om han har skrivit något om det, men man kan ju gissa hur han skulle förklara saken. Partiernas stora bas har varit arbetande i industri, handel och andra näringar som förr var ganska manuella och sedan allt mer teknifierade.
Men när elektroniken slagit igenom på allvar betyder det att de gamla organisationsformerna för industrierna radikalt gjordes om - och ibland blev det så radikalt så att hela näringsgrenar sopades bort. Och med dem eroderas den socialdemokratiska väljarbasen. Visserligen kan den leva kvar några årtionden och fortsätta att rösta på partiet av sentimentala skäl, men gradvis försvinner den i det nya datoriserade mediasamhällets brus. Den elektroniska revolutionen kommer att skapa nya tankar hos allt fler människor. Viljan att acceptera den gamla bruksmentaliteten och stå med mössan i hand för brukspatron eller fackets ordförande försvinner.
När betingelserna för den revolution som de socialistiska pionjärerna drömde om verkligen börjar närma sig förstår deras nutida efterföljare inte hur de skall hantera den, de blir gnälliga och konservativa borgare, och då går det som det går. Till och med kärntrupperna börjar tröttna. Finns det då andra partier i närheten som uppträder som die Linke i Tyskland, alltså formulerar alternativ för ett nytt samhälle, kan de segla upp och bli stora. Om dessa "partier i närheten" i stället uppträder som Vänsterpartiet i Sverige eller Socialistisk Venstre i Norge kommer de att drabbas av väljarnas missnöje de också. Att vara stödparti till en svårt sjuk och troligen döende rörelse som saknar självinsikt om sina problem, det är inte en politik att rekommendera. Ändå traskar Ohly och hans vänner den vägen.
Vi behöver ett socialistiskt parti som kan se framåt och skapa hållbara och trovärdiga visioner för framtiden, inte en undergiven dörrmatta för Mona Sahlin och hennes nedgångna gäng av borgare och "arbetarrörelseidkare". Eller om vi nu behöver en bred rörelse underifrån som inte är ett parti, men då vet jag inte hur man fixar det där med regeringar och alla poster som brukar vara politiskt tillsatta. Jan Wiklund som brukar hålla koll på den här bloggen kanske har några tips?
7 kommentarer:
Nja, vill inte gå så långt. Att svenska SAP går mot döden. Visst ser det så ut, men det kan ske en uppryckning. Kanske i samband med partiets kongress i höst?
I alla fall ser jag bättre möjligheter för det partiet än tyska SPD. Och för Ohlys parti. Där är nog chanserna försuttna.
Och att bilda ett nytt parti. Har själv varit med om ett sådant försök. Nej, det är viktigare med en rörelse (det sa Marx förstås i kritik av ett nytt partiprogram)
Det rör just nu inte mycket på sig, men om borgarnas politik genomförs fyra år till under ökad arbetslöshet mm......
Problemet idag är väl att EU omöjliggör allt visionsbyggande. Det är ju i EU allt avgörs numer och vi får snart en EU-grundlag som stipulerar nyliberal ekonomisk politik -och vad ska vi sedan med politik till?
Det förstod inte folk i G:a Sovjet heller men de hade rösttvång, så när blir det obligatoriskt att rösta i EU, för upprätthållandet av demokratiskenet?
För övrigt tror jag inte alls att de orsaker du drar fram är grunden till socialdemokratins sammanbrott. Den drog socialdemokratin på sig i och med att man blev nyliberala och övergav allt vad man stått för tidigare.
Det är klart att socialdemokraterna kan leka "dead man walking" ett tag till, men till slut blir det bara ett skal utan innehåll. Att det gått på det sättet beror givetvis, om man ser till ytan, att partiledningen hoppat i den nyliberala säcken. Men att den gjorde det torde bero på att man inte kunnat hantera just de samhällsförändringar som McLuhan beskrev.
Intressant nog ligger McLuhans praktiska tolkning av samhällsutvecklingen på sikt i linje med hur Marx och Engels tänkte sig det hela. Skillnaden är att McL är mer elektrifierad. Grunden är ändå densamma: "Det är varat som bestämmer människornas tänkande, inte deras tänkande som bestämmer varat." Jag återkommer nog om det.
Eftersom du frågar: Jag håller med Sixten (och Marx) att det är viktigare med en rörelse än med ett parti. Rörelser utan partier klarar sig hyggligt, men partier utan rörelser blir tjänstemannaprodukter eller sekter.
Problemet är att vi ser så lite av rörelser i Europa. Och allra minst i Sverige.
Vad jag inte håller med Sixten om är att det blir bättre om det blir sämre. All erfarenhet talar för att starka folkrörelser är en funktion av segrar, inte av nederlag. Av optimism och hopp, inte av desperation. Av full sysselsättning, inte av arbetslöshet. Jag är rädd att om krisen utvecklas får vi samma utveckling som i 30-talets England, dvs ingenting alls händer.
Det tas trots allt en del initiativ. Miljöförbundet, Gemensam Välfärd och SEKO kommer att gå ut gemensamt med olika miljö- och välfärdskrav. Men vad som behövs är också direkta konfrontationer i sakfrågor, där folk är beredda att ta risker för att vinna. Och att dessa två (eller några andra) finner varandra och kan samarbeta.
Det kanske gäller att titta "rätt" för att ae en rörelse i Marx' mening? Den mest grundläggande rörelsen är ju produktivkrafternas utveckling i förhållande till överbyggnaden. Är det möjligen så att motsättningarna mellan bas och överbyggnad håller på att bli akuta nu, att överbyggnaden faktiskt börjar bli ett hinder för produktivkrafternas utveckling och möjligheterna till ett bättre liv? Och detta trots att regeringarna springer benen av sig för att vara "företagsvänliga". Det kanske bara är ett sätt att jaga vinden ett tag för att låtsas att man gör något medan man inte gör något? Att jobba så svetten lackar medan man i själva verket inte gör ett skvatt? Kanske man kan säga att såväl Alliansen som Oppositionen är så insyltade i detta narrspel att de kommer att hamna på historiens sophög, medan nya rörelser obönhörligt kommer att bryta fram. (Och gör de inte det kommer hela samhället att krascha.)
Det påstod ju Marx att det var redan för 150 år sen - alltså akut - men inte har det betytt något inte.
Kärnan av sanning är väl att en rörelse måste klara av världen och dess behov bättre än de härskande, annars förblir den subaltern.
150 år av "onödig samtid". Borde vara dags att göra slut på det nu!
Skicka en kommentar