Att det gick illa för Sovjetunionen kan tillskrivas ett antal olika faktorer. Jag upptäckte av en händelse en av dem i en dödsruna efter en avliden US-amerikansk matematiker, George Dantzig. Han var pionjär i det som kallas lineär programmering, ett hjälpmedel för planering. Här är fortsättningen i runan, skriven av en professor vid Linköpings universitet.
George Dantzigs vetenskapliga verksamhet har haft en enorm betydelse. I Sovjetunionen gjordes motsvarande upptäckter av K V Kantorovich. Hans resultat förblev okända utanför östblocket. Sovjetunionen var en planekonomi. Kantorovich försökte övertyga ordföranden i plankommissionen Malenkov, att hela sovjetekonomin skulle kunna optimeras med dessa nya metoder. Men Malenkov trodde inte på idén. Och det var nog klokt.
Linjärprogrammering och skuggpriser förutsätter nämligen att fabrikscheferna lämnar korrekt information om kapaciteter och begränsningar.
I den sovjetiska planekonomin var i stället fabriksledningens mål att få en femårsplan som kunde överträffas. Frestelsen att underskatta den verkliga kapaciteten för att vara på den säkra sidan fanns där säkert.
Vad runan skriver är nog korrekt. Sovjet hade en tidig dataindustri, man hade skickliga matematiker, man hade möjligheter att lyfta upp planekonomin på en mycket högre och effektivare nivå. Men problemet var bossarna i industrin, som samtidigt var lokala partibossar och ville sköta sina egna kungariken utan alltför mycket inblandning uppifrån. De hade växt upp till ett priviligierat skikt under stalintiden, och från skikt höll de på att utvecklas till härskande klass i kraft av sin kontroll över produktionsmedlen. Jag misstänker att detta i grunden var viktigare än målet att ständigt överträffa femårsplaner vars planmål ändå nästan aldrig blev definitiva.
Det var ingen naturlag att Sovjet skulle misslyckas. Ideer och resurser fanns för ett nytt språng framåt. Exempelvis det tidiga rymdprogrammet visade vad man kunde göra. Men i och med att ekonomin i stora drag fick lunka på som tidigare, med stora inslag av dålig planering, kunde de västliga ekonomierna dra ifrån på allvar från sextiotalet. De fick ett försprång som Sovjet aldrig kunde ta in på. Samtidigt blev nomenklaturan, som innehöll bland annat industriledarna, en alltmer förborgerligad grupp, och när Sovjet föll ihop kunde de helt enkelt stjäla mycket av det som fanns kvar. Sett ur den här synpunkten var det alltså den högsta ledningen i Sovjet som i början av 1950-talet, genom att inte ta itu med resursmörkning bland höga industriledare, beredda vägen för sina efterträdares undergång några årtionden senare.
Det finns andra aspekter av varför Sovjet inte lyckades med de långsiktiga målen. Jag kanske återkommer om det.
10 kommentarer:
Om man googlar lite på detta så kan man lätt hitta två sidor. Den ena enkla att allt med planekonomi och kommunism är dömt att misslyckas och dena andra som försvarar systemet, men skylle på stukturer och personerna i ledningen.
Jag är tveksam till att det är en enkel fråga så jag skall föla diskussionen med intresse.
Här hittade jag en intressant link. http://www.mynewsdesk.com/se/pressroom/su/pressrelease/view/bidrog-sovjetiska-ekonomer-till-sovjetunionens-fall-265184
Eldorado
Jag kommer i nästa del i serien (om det nu blir någon mer del) att referera till en ovanlig men kanske fruktbar uppslagsände till "varför det gick som det gick". Ta't som en apptitretare!
En annan aspekt är att fundera över vad "misslyckas" betyder i det här fallet. Såvitt jag vet gick det riktigt åt helvete för ryssarna - individuellt, alltså - först när deras överhet försökte sig på kapitalism.
Kapitalismen är nog oöverträffat bra på att mala fram produkter, och försöker man konkurrera med det misslyckas man nog alldeles säkert om man försöker använda nåt annat system. Och kanske sovjetfiaskot berodde just på att målet sattes som "komma ikapp och gå förbi".
Kanske man helt enkelt borde ha försökt tävla i en annan gren?
Sovjet upphörde bevisligen att existera, men det är en bra fråga på definitionen av "misslyckas" som Jan kommer med. Det finns kanske anledning att komma tillbaka till den speciella frågan också. Med tanke på utgångsläget kanske man snarare kan säga att Sovjet tidvis lyckades rätt bra. Men moderniseringen skulle genomföras av folk som nedifrån och upp brutaliserats under århundraden av förtryck, och det går illa ihop med ett modernt industrisamhälle.
Tja i och med att det Sovjetiska systemet inte längre existerar, kan man kanske kalla det ett misslyckande.
Systemet kanske var rätt i tiden än gång, men utvecklades inte med tiden (verkligheten)?
Det vore lika roligt att få veta vad definitionen är på "att det gick riktigt åt helvete"
Eldorado
Egentligen låg det fel i tiden om man med "tiden" menar hur utvecklat samhället var för att kunna ens börja "bygga socialismen". Så ser det ut om man följer Marx' schema för hur samhällen utvecklas. Ur andra synvinklar utfördes storverk.
Svar till Eldorado:
1. Levnadsstandarden har sjunkit för majoriteten ryssar efter 1990. Så mycket att t.o.m. medellivslängden har sjunkit. http://www.guardian.co.uk/world/2008/feb/11/russia handlar bl.a. om hur alltfler tar sin tillflykt till sprit och hur medellivslängden för män nu är 59 år.
2. Den utvecklingspolitik som den kommunistiska regimen drev, med viss framgång fram till ungefär 1960 och därefter alltmer inkompetent, har kraschat helt och Ryssland är numera en råvaruproducent som vilket uland som helst. Det borgar för att eländet kommer att fortsätta; ingen har nånsin blivit rik på att exportera råvaror.
Det får man väl säga är att "gå åt helvete"?
Jag har på annan plats - t.ex. på http://www.folkrorelser.nu/blogg/2008/02/ - argumenterat för att lite mindre fokus på nationell utveckling under 1900-talet skulle ha varit mycket bra för Ryssland. Det är detta jag avser med att man kanske borde ha tävlat i en annan gren.
Intressanta länkar Jan.
1. OM Sovjet liksom de övriga östländerna levde över sina tillgångar fram till 1990, så är det inte det minsta förvånande om den ekonomiska standarden för den vanliga människan har sedan sjönkt. Isåfall är det tiden innan 1990 som skall klandras. Oavsett eller likförbannat är det tråkigt.
Alkoholismen var väl Gorbasjov den förste att officiellt erkänna och även min egen erfarenhet av ryssar bekräftar att det var och är ett existerande problem. Det är allvarligt om 30% anses dö av alkoholrelaterade problem. Jag tvivlar starkt på att det ekonomiska systemet är på något sätt avgörande
När det gäller statistiken från dessa länder fram till minst 1990 tror jag man bör ta den med en nypa salt, alltför ofta förskönande man verkligheten. Mellan 1990 och 2000 säger statistiken att livslängden sjönk för män från 64 till 59 år. 2006 har den i alla fall ökat till 60 år enligt WHO.
2. I princip alla länder och i synnerhet de som varit hårt drabbade av kriget hade en bra ekonomisk utveckling hela 50-talet, Sovjet i all synnerhet hade välutbildade människor och låg långt framme i många teknologier, inte minst inom rymdindustrin.
Sovjet exporterade mängder av råvaror till sina sattelitstater och fick förädlade produkter i retur. Inom sina egna republiker var inte förädlingen lika utvecklad, något bla Ryssland fortfarande lider av, precis som du säger. De utlovade leveranserna av råvaror till bla DDR klarades inte av på 80-talet (tidigare vet jag inte) och därmed klarade inte DDR sina 5-årsplaner
Sovjet lyckades inte, trots sina enorma tillgångar försörja landet med spannmål, från i början av 80-talet importerade man i storleksordningen 3 miljoner ton.
Att exportera olja är det många länder som blivit rika på :-)
Jag förstår nu vad du menar att det gick "åt helvete", men jag är inte helt övertygad om att det var införandet av marknadsekonomi är boven i dramat. I alla fall inte den enda boven.
Din artikel skall jag läsa en gång till lite noggrannare, det mesta som står där är ny och intressant info för mig
Eldorado
Bra att ni håller debatten igång medan jag är upptagen med lite andra grejor!
Oh nej, Eldorado - eller Anonym? Övergången till marknadsekonomi var nog bara sista steget, då nomenklaturan definitivt försåg sig med juridisk äganderätt till det de hade kontrollerat hela tiden.
En intressant bok om detta är för övrigt David Kotz & Fred Weir: Revolution from above, som visade hur de gjorde. Mest radikalt till väga gick de i staden Perm där de tre ledande kommunistpartipamparna förvandlade hela staden till ett aktiebolag med sig själv som enda delägare.
Utan tvivel vilade den stalinistiska industrialiserings- och utvecklingspolitiken på lerfötter. Den gick häpnadsväckande snabbt, inte bara efter kriget utan ända från början av 30-talet. Men som Rossman visar var det en sorts direktörernas diktatur med tillväxten som enda mål och det höll inte i längden.
Skicka en kommentar